Go to main navigation
bilanosman.jpg

Bilan Osman.

Foto: Fotorama65 / Expo

KRÖNIKA

Trångsynt betrakta könsstympning som "somalisk kultur"

I Väst genomsyras samtalet om könsstympning som något inneboende i en somalisk ”kultur”. Ett kontraproduktivt förhållningssätt som ger sken av att somalisk kultur skulle se likadan ut i Mogadishu som i Borås, skriver journalisten Bilan Osman i en personlig krönika.

Rummet tystnar när hon ställer sig upp. I den slitna källarlokalen som den somaliska kvinnoföreningen lånat över dagen har en diskussion uppstått. En av dom som tar ton under samtalet är Halimo. Hon är 70 år och förbannad. ”Jag trodde det vi utsattes för var normalt. Att detta ingrepp var tvunget att utföras. Nu vet jag att vi alla levde i en lögn”.

Ett täcke av sorg låg över rummet den eftermiddagen. För där, i en källarlokal som inte renoverats på många år, manifesteras någonting lika oerhört som smärtsamt. Att erkänna att en haft fel. Att en skadat sina barn. Att en blivit skadad av sina föräldrar. Att erkänna en patriarkal struktur som fångat generationer.

Jag tittar ut genom fläckiga fönster. Mina tankar förs osökt till Nadifo. Min mormor. Under kriget fick hon ställas inför det otänkbara; att välja ett av sina barn som skulle få lämna kriget för tryggheten. Den knappa ekonomin räckte inte till något annat. 14 år och frusen anländer hon, min mamma, till Sverige. Några år senare föddes jag. Och jag blev den första kvinnan på mammas sida att inte utsättas för könsstympning.

När mormor idag talar om könsstympning gör hon det i termer av en – för henne – svunnen tid. Att utföra någon av dessa ingrepp på ett barn idag är för henne otänkbart. Mormor Nadifo och Halimo på den somaliska kvinnoföreningen förkroppsligar den förändring av attityder kopplat till könsstympning som skett. De förkroppsligar vägar som banats för oss. 

Jag har under åren suttit i många sammanhang där somaliska kvinnor diskuterar frågan. Det är möten mellan individer som utsatts för fruktansvärda övergrepp, som bevittnat sin tilltro till vuxenvärlden – och sig själva – krackelera. Som får ett utrymme till att tala om detta.

Men det är också kvinnor som tvingas förhålla sig till de erfarenheter av vad det innebär att vara en könsstympad kvinna i Sverige, och att orka göra det som går emot vad vi kvinnor över hela världen fått lära oss: att tala om konsekvenserna som uppstår när samhället vill kontrollera vår sexualitet. I det här fallet: problem vid toalettbesök, förlossning eller menstruation. Och även något så tabubelagt som att vissa ingrepp gör att kvinnor, trots vilja, aldrig kan njuta av sex. För att inte tala om den psykiska ohälsa som efterföljer ingrepp likt dessa.

Det är också kvinnor som samtidigt tvingas förhålla sig till stereotypa uppfattningar av vad det innebär att vara ett offer för könsstympning. Och att vara somalisk kvinna. Där dessa två inte sällan blir synonymt.

Det kan handla om skolverksamheter, vårdpersonal och myndigheter som larmar för att de tror att barn har utsatts för könsstympning. Något som senare visar sig inte stämma. I alla dessa fall har det handlat om barn vars föräldrar kommer från utomeuropeiska länder, och detta kan en anta, är den föranledande orsaken till varför aktörerna agerar. Eller somaliska kvinnor som i mötet med vården eller socialtjänsten får omotiverade frågor om kvinnlig könsstympning. Eller en uppskruvad samhällsdebatt som snarare bygger på magkänsla än empirisk forskning.

Inte sällan tar sig detta uttryck genom föreställningen om att praktiker som könsstympning är någonting inneboende i en somalisk ”kultur”. Att människor utsätter barn för könsstympning antas vara för att ”det är en del av deras kultur”. Det är ett förhållningssätt som genomsyrar samtalet om könsstympning i Väst.

Ett kontraproduktivt förhållningssätt. Som torgför en idé som antyder att detta skulle vara något oföränderligt. När det mesta talar för raka motsatsen. Som ger sken av att en somalisk kultur ser likadan ut i Mogadishu som den gör i Qardo, som den gör i Bosaaso eller Borås. Denna typ av argumentation signalerar för alla barn som riskerar att utsättas för könsstympning att förändring är omöjlig. Att tillstånd är statiska. Och att det är politiska poäng och fördomar - snarare än deras välbefinnande - som sätts i första rummet. 

Hittills har 193 länder förbundit sig till de globala utvecklingsmål som bland annat inbegriper att könsstympning ska vara utrotat till 2030. Det målet ställer krav också på den här delen av världen. Att skapa ett allmänt samtal om frågan som inte genomsyras av stereotypa föreställningar om de människor vi inte betraktar vara en del av ”oss”.

Den förändring vi idag ser i Somalia gällande könsstympning, kom inte gratis. Vi kan tala om globaliseringens effekter, om den påverkan möten kan få på attityder och ställningstaganden. Men ytterst är detta en förändring som drivits fram av somalier. För första gången i landets historia har politiker tagit ställning mot könsstympning i alla dess former. Det är en delvinst som inte kom av sig själv. Den kom som ett resultat av att somalier i årtionden ägnat sig åt opinionsbildning, informationsinsamling, modererat allmänna diskussioner och stått på barrikaderna.

Den kom som ett resultat av att kvinnor skapat rum och sammanhang för att dela sina erfarenheter med andra kvinnor. Rum att samlas i, tala om det svåra, hitta energi i varandra. Den kom som ett resultat av människor som Halimo. Min mormor Nadifo. Som vågade ompröva och ifrågasätta ett socialt sammanhang. Ett sammanhang som på vissa håll fortsätter acceptera övergrepp likt dessa.

 

Bilan Osman

Tip a Friend heading