Go to main navigation
mikael-kronika.jpg

Foto: GIFomatorn

krönika

Vi har inte råd att tramsa bort Agenda 2030

Ett så radikalt och genomgripande policydokument som Agenda 2030 borde genomsyra hela politikerveckan i Almedalen. Men så är det inte. Den intresserade är istället hänvisad till GIFomaten utanför Sida-tältet. Det skriver Mikael Färnbo, reaktionssekreterare på OmVärlden.

År 2030 ska HELA VÄRLDEN ha ställt om till en ekonomiskt, socialt och miljömässigt hållbar utveckling. Det har världens regeringar skakat hand och skrivit under ett papper på i FN-skrapan i New York.

Alltså alla länder: Koleldande Kina, oljepamps-USA, den extrema fattigdomens södra Afrika, kvinnoförtryckande Saudiarabien och lilla Sverige. Alla. Till 2030. Det är om tretton år.

Skulle det som kallas Agenda 2030, eller ”De globala målen”, bli verklighet vore det inget mindre än en revolution. De 17 målen och de 169 delmålen syftar till att lyfta nästan en miljard människor ur extrem fattigdom. Den typen av fattigdomen ska, som det lite käckt heter, avskaffas.

Ojämlikheten och ojämställdheten ska samtidigt minskas. Och det i en värld där ojämlikheten är så grotesk att en procent äger lika mycket som resten av jordens befolkning.

Samtidigt ska klimatkrisen lösas. Det mest akut existentiella hotet mot mänskligheten sedan, tja, Kubakrisen kanske, ska lösas i ett magiskt Alexanderhugg. Poff, problem solved. Nu går vi vidare.

Jag menar inte att måla fan på väggen. Men, för att använda en klassisk Almedals-glosa: det här är en stor utmaning. För att inte säga en historisk utmaning. På ren svenska: ett skitstort gigantiskt jätteproblem.

Det är som man undrar: Har politikerna verkligen förstått vad de har skrivit under på? Är det någon av dessa politiker som verkligen menar allvar?

Jag är inte emot Agenda 2030. Det är ett helt fantastiskt dokument. Jag önskar i varje fiber av min kropp att det blir verklighet. Vilken lättnad! Vilken underbar framtid att gå till mötes!

Alternativet – en framtid präglad av krig, miljöförstöring, enorma flyktingkatastrofer och ond bråd död – är ju klart avskräckande. Så, ja Agenda 2030. Toppen. Fantastiskt. Det är inte där skon klämmer. Det är i genomförandet.

Man skulle kunna tro att ett såhär radikalt och fullständigt nödvändigt policydokument skulle genomsyra hela politikerveckan i Almedalen. Och det är lätt att få det intrycket när man vandrar runt i sin egen lilla bubbla av biståndsseminarier och utvecklingsfrågor. Men söker man på Agenda 2030 i Almedalsprogrammet så får man 120 träffar. Av drygt 4 000 programpunkter.

Det kanske inte är fy skam. Men i veckan släppte We Effect en Sifo-undersökning som visar att endast fyra av tio svenskar ens känner till att de globala målen existerar. Och än värre: endast två av tio tror att målen kommer att uppfyllas.

När jag ringer ansvariga statsråden Isabella Lövin och Ardalan Shekarabi för att få en kommentar kring denna oroande siffra – vi har ju bara tretton år på oss! – så är det ingen som återkommer. Det är inte prioriterat. Och det i en fråga som ska genomsyra hela statsapparaten, alla beslut, alla politikområden – för mänsklighetens överlevnad!

Men det är klart. Minglet med StrandbergHaage och debatten om välfärdsvinsterna kanske också måste hinnas med.

Men Sverige har väl inte så stora problem? Vi kan väl bara luta oss tillbaka och expert-guida övriga världen i hur man bygger det gröna folkhemmet?

Nja. För några månader sedan kom den så kallade Agenda 2030-delegationen med en analys kring hur Sverige ligger till i förhållande till de globala målen. Och det ser väl hyffsat ut på många punkter. Jämställdheten är ju klart bättre än Saudiarabien, även om kvinnor fortfarande bara tjänar 87 procent av mäns löner. Ojämlikheten och den relativa fattigdomen växer även här. Men det är klart, det är relativt sett överkomliga problem.

Men Sverige har däremot ett gigantiskt problem: den ohållbara konsumtionen. Det brukar pratas om att utsläppen av växthusgaser minskar i Sverige. Men räknar man även in utsläppen som sker i andra länder, genom vår konsumtion, så ökar de.

Och det är inte så konstigt. Det finns väldigt stark empiri för att tillväxt i vår konsumtionsdrivna ekonomiska verklighet går hand i hand med ökade utsläpp av växthusgaser. Och tillväxt har vi. Det är grundläggande. Det tycker alla partipolitiker, från vänster till höger.

Det här är alltså Sveriges största utmaning. Men räck upp en hand någon som hört en riksdagspolitiker på senare tid fört fram ett konkret alternativ till en konsumtionsdriven tillväxtekonomi.

När man frågar de ansvariga statsråden brukar svaren handla om konsumentmakt, ursprungsmärkning och mer information till konsumenterna samt rut-avdrag för reparationer.

Räcker det? Åtta av tio svenskar verkar i alla fall inte tro det.

Agenda 2030-delegationen skriver ett långt stycke om något som låter misstänkt miljöpartistiskt som de kallar ”cirkulär ekonomi”. Och visst, jag är för återvinning och återförbrukning och hela paketet.

Men frågan är hur en sådan ekonomi egentligen går ihop med vår kortsiktiga kvartalskapitalism? Det går delegationen inte in på.

Och det kanske inte är deras sak heller. Det är politikernas. Men ännu lyser svaren med sin frånvaro, trots att ännu en Almedalsvecka snart är slut för den här gången. Nästa år är det bara tolv år kvar till 2030.

I väntan på den verkliga debatten om Agenda 2030 kan man i alla fall passa på att göra egna GIF:ar med de globala målen utanför Sida-tältet i Almedalen. Maskinen kallas för GIFomaten och syftar till att öka kunskapen och engagemanget för de globala målen.

Men ärligt talat. Vi har inte råd att tramsa bort det här.

Mikael Färnbo, redaktionssekreterare OmVärlden

Tip a Friend heading