Go to main navigation
Ania Janerud

Ania Janerud

Foto: Johanna Hanno

KRÖNIKA

Volontärresan – ett skådespel för din skull?

Vad händer när barnen på barnhemmet inte låter sig gosas med, när kvinnorna som ska lära sig engelska väljer att stanna på fältet för att det är dags för skörd, eller när jättesköldpaddorna inte kommer upp på stranden för att lägga sina ägg? Det frågar sig Ania Janerud från OmVärldens redaktion i en reflektion kring volontärresefenomenet.

Som ung vuxen drevs jag gång på gång ut i världen. Drivet låg i mitt raseri över världens orättvisor ­– men också i min aldrig sinande nyfikenhet. Jag volontärarbetade med aidssjuka interner i Madrid, delade ut mat till hemlösa i New York och var fredsobservatör i konfliktzoner i södra Mexiko.

Mexiko blev mitt andra hemland under ett par år. Jag och min dåvarande mexikanska flickvän reste runt på landsbygden och höll workshops i mänskliga rättigheter. Genom henne fick jag tillträde till en värld som hänförde, drabbade och fascinerade. Men också en värld som nyanserade min föreställning om vad det innebär att leva i fattigdom.

Gjorde jag skillnad för världen? Njaee. Den stora skillnaden gjorde jag i mig själv. Att återvända hem och känna respekt och ödmjukhet inför hela världen. Att inse att Sverige är det konstiga, det avvikande. Att förstå att bidra till verklig förändring är en livslång process och inget som görs på ett äventyr i djungeln.

Under de här resorna lärde jag mig mer än jag gjort i någon skola, och genom dem blev jag den jag är idag.

Tio år senare startade jag en egen volontärförmedling. Jag ville ge andra chansen att få liknande erfarenheter, att få ett inifrånperspektiv på andra sätt att leva, andra livsvillkor och förutsättningar.

Men det visade sig ganska snart att vi hade olika intentioner med volontärresorna, jag och de unga volontärerna. Medan jag drevs av tanken på att förändra volontärerna, så drevs de givetvis av tanken på att förändra världen.

Jag marknadsförde mina volontärresor med att den viktigaste och största resan skulle börja efter hemkomst. Jag höll kurser före utresa. 

Samtidigt såg jag hur mina "konkurrenter" ­– resebyråer som plötsligt började sälja volontärresor – valde andra strategier. Deras volontärresor paketerades med äventyr och spänning, fick en fet prislapp och marknadsfördes med lovord om paraplydrinkar, bungyjump och extra allt.

Som konsumenter har vi rättigheter, och när vi köper något utgår vi ifrån att våra förväntningar ska infrias. Annars kan vi alltid reklamera.

När vi köper en turistresa vet de flesta av oss att verkligheten på resmålet är mer komplex än vad resekatalogens glättiga ord avslöjar. Men det är som om det finns en tyst överenskommelse mellan säljare och köpare i den här branschen. Vi vill inte ha de andra berättelserna, varken i resekatalogen eller vid poolkanten. Inte på semestern. Och någonstans inom oss vet vi att hela turistresan är ett tillrättalagt skådespel, där jag som turist/konsument står i centrum och kan kräva att mina förväntningar ska infrias. Vi vet att de dansande flickorna i traditionella dräkter kastar av sig dem när turisterna betalat för showen och gått upp på hotellrummet.

Så vad händer när volontärresor paketeras som turistresor? När den betalande volontärens önskemål står i centrum? 

Att arbeta som volontär är att vara en del av en annan verklighet. Men verkligheten är oförutsägbar. Verkligheten finns inte där för att tillgodose volontärens behov. Vad händer när barnen på barnhemmet inte låter sig gosas med, när kvinnorna som ska lära sig engelska väljer att stanna på fältet för att det är dags för skörd, eller när jättesköldpaddorna inte kommer upp på stranden för att lägga sina ägg?

Kan man reklamera sin resa då? 

En bra volontärresa är en resa där volontären återvänder hem och inser att hen lärt sig mer av dem hen mötte än tvärtom. När hen inser att bilden av Afrika är så enormt mycket mer än fattigdom och misär. När resan leder till engagemang för globala frågor genom politik, föreningsarbete eller konsumtion. 

Jag lade ner min volontärförmedling. Jag klarade inte av att hantera varken önskemål eller klagomål om en allt annat än tillrättalagd verklighet, och samtidigt gå runt med den fråga i mig som ligger kvar än idag och gnager utan svar. Finns det schyssta volontärresor - och hur kan vi i såfall arbeta för att de blir det?

 

Ania Janerud

Tip a Friend heading