Bernard Onyang Njira och John Ouma Oyoo skämtar med en försäljare på Toi Market i Kiberaslummen. Efter valet 2008 ledde Bernard och John upploppen i Kibera. Sedan dess har de varit med och byggt upp det de förstört.
Foto: Casper Hedberg

Bernard Onyang Njira och John Ouma Oyoo skämtar med en försäljare på Toi Market i Kiberaslummen. Efter valet 2008 ledde Bernard och John upploppen i Kibera. Foto: Casper Hedberg

Kenya

Hoppet lever i slummen

Publicerad: den 16 mars 2010

Det är två år sedan Kenya störtade ned i blodig etnisk konflikt. Ett tydligt exempel på de enorma klyftor som ligger bakom landets problem. Men på sina håll födde kaoset också hopp, när offer och förövare möttes för att bygga inför framtiden.

Natten till den 30 december 2007 i Nairobis största slum Kibera. Precis som alla andra kenyaner sitter John Ouma Oyoo som klistrad framför tv:n. Efter tre dagars väntan håller resultatet i presidentvalet äntligen på att delges, och Johns och hela luo-stammens kandidat, Raila Odinga, är på väg att vinna över sittande presidenten Mwai Kibaki. Så verkar det i varje fall fram till midnatt, sedan börjar det vända. Fem timmar senare är försprånget uppätet och John lämnar teven. Han samlar sina män, tvåhundra gangstrar mellan fjorton och fyrtio år, och tillsammans river de upp en sektion av järnvägsspåret som går från Nairobi till Mombasa. Sedan stormar de ned genom Kibera.

– Vi brände och plundrade all kikuyuegendom vi såg. Jag kan inte säga exakt vad jag gjorde själv. Man känner ingenting när man tagit så mycket – sprit, marijuana, kokain, inte minst heroin. Ingen rädsla alls. Inte ens när man mördar, berättar John.

Så fort resultatet från Kenyas presidentval presenterades i slutet av 2007 bröt upplopp liknande de i Kibera ut runtom i landet. Beväpnade med machetes och klubbor jagade Odingaanhängare de grannar som tillhörde president Kibakis stam kikuyu på flykt, stack deras hem i brand och plundrade deras affärsverksamheter. Sedan slog kikuyus tillbaka med samma medel. Enligt officiella beräkningar miste omkring tusen människor livet och en kvarts miljon drevs på flykt, men de verkliga siffrorna är antagligen betydligt högre. Proportionerna på våldet kom som en chock för omvärlden, som länge betraktat Kenya som ett föregångsland. Men egentligen var konflikten bara kulmen av den politiska maktkamp som sedan landets självständighet har baserats på stamtillhörighet. Efter två månaders strider lyckades den före detta FN-generalsekreteraren Kofi Annan få de två presidentkandidaterna att nå en överenskommelse. Trots uppenbart valfusk skulle Mwai Kibakis seger erkännas, hans utmanare Raila Odinga skulle utses till premiärminister och de bådas partier skulle få lika många stolar i parlamentet. Upploppsmakarna övertygades att lägga ned vapnen och landet kunde börja återgå till det normala. Hotet om total kollaps var avstyrt för tillfället. Däremot är det tveksamt om något steg tagits för att lösa landets problem på längre sikt. Av rädsla för nya oroligheter har många flyktingar bosatt sig i nya områden i  stället för att återvända hem. Men i vissa delar av Kenya spirar hoppet, bland annat i Kibera.

Området som en gång var en frodig djungel i utkanten av Nairobi är i  dag en snårskog av rostiga plåtskjul. Här saknas el och rinnande vatten, och öppna avlopp stinker där de skär mellan bostäder, skolor, marknader och kyrkor. Nuförtiden kallar omkring en miljon människor det här för sitt hem. Precis som John Ouma Oyoo har de flesta landsbygdsbor kommit till staden för att söka lyckan. Det John fann, när han kom som sextonåring, var ett språk han inte förstod och en mördande konkurrens om arbete. Pank och desperat fick han möjligheten att bevisa sig för ett gangstergäng.

– De såg att jag var stor och stark, så de ville att jag skulle försöka råna någon. Samma kväll när jag var ute med dem tog jag strupgrepp på två unga killar och tog deras pengar. Det var otroligt, vi fick 1  000 shilling (ungefär 200 kronor) var på tjugo minuters arbete, säger John.

Från den dagen började han arbeta heltid med gänget och hade snart råd att klä sig lika dyrt som de. 2007, efter tretton år i Nairobi, var han en av de mest respekterade och fruktade gangstrarna i Kibera. Då blev han rekryterad till Raila Odingas valkampanj.

–  Politikerna använder oftast kriminella för att bevaka säkerheten under deras kampanjer och för att skrämma sina motståndare, säger John, som utsågs till general för de tvåhundra gangstrar från Kibera som rekryterades.

–  De gav oss pengar och lovade oss jobb, och redan under kampanjen började de förgifta våra hjärnor genom att säga att kikuyuerna kommer att försöka sno våra röster. Det fanns i våra hjärnor när valresultatet sedan presenterades och vi plötsligt märkte hur vår sida förlorade. Vi tänkte att det de snor är jobben som vi lovats. Då var det ingen som sa till oss att starta våldet, men vi såg det som vår uppgift och enda möjlighet.

Våldsvågorna som började skölja fram fick stadens säkerhetsstyrkor att stänga slumområdenas in- och utfarter, och snart bredde hungern ut sig. Det vill säga, bland de som inte plundrade. Johns gäng hade erövrat det finaste priset: Östafrikas största friluftsmarknad, Toi Market. Efter att ha drivit de nästan tvåtusen handlarna på flykt och flyttat över varorna till sina egna hus brände de ned marknaden. De var nu Kiberas obestridda herrar. Ända till den dagen en lastbil anlände, följd av omkring tusen skrikande kvinnor.

Den enda organisation som hade fortsatt att verka i slumområdena under tiden, mikrokreditorganisationen Jamii Bora, hade fått i uppgift att föra in FN:s hjälpsändningar. I Kibera leddes matutdelningen av den spenslige läkaren Andrew Otieno. Körande genom slumområdet med sin fullastade lastbil drog han hundratals behövande mammors uppmärksamhet till sig. På det viset väckte han också nyfikenheten hos John, som nu skickade fram sin andreman Bernard Onyang Njira.

– Bernard kom upp till mig och sa: "du ska lämna all mat till oss och sedan gå din väg med dessa kvinnor". När jag vägrade lyfte han sina två machetes och sade att han skulle döda mig.

Då tog kvinnorna ton.

–  Kvinnorna började ropa "om du dödar den här mannen kommer vi att döda dig med", säger Andrew.

När Bernard förstod att kvinnorna menade allvar sänkte han sina machetes, gick tillbaka till John och förklarade situationen. Snart kom John fram till Andrew och de nådde en överenskommelse. Kvinnorna behövde maten mer än Johns män gjorde. Hans män skulle däremot få varsin ranson, i utbyte mot att de lovade att övervaka resten av ransoneringen.

– Det var vår största seger så långt. För var vi än delade ut mat hade kvinnorna börjat bråka med varandra. Nu fick de stryk så fort de försökte få mer än en ranson, säger Andrew.

Framgången med matdistributionen fick Andrew att kasta sig över nästa projekt: att bygga upp Toi Market. Efter att ha vunnit de bortdrivna handlarnas förtroende började han söka upp John varje dag och berätta hur Jamii Bora skulle kunna hjälpa honom och hans män att skapa sig ett liv utanför kriminaliteten, om de hjälpte honom att återuppbygga marknaden. Att få med dem, som hade förstört marknaden, var det viktigaste. Till en början möttes han av dragna machetes och fick fly. Men för varje gång fick han tala lite längre, och snart började hans tal om att låna pengar slå rot. Både John och Bernard hade sysslat med plåttillverkning innan de gav sig in på den brottsliga banan. Om de kunde få hjälp med startkapital och om Andrew kunde lova dem en del av marknaden, kunde de tänka sig att starta upp en plåtslagarverkstad. Till slut bestämde sig John, Bernard och trettiofyra av deras kumpaner för att hjälpa Andrew. De skulle få sin del av marknaden om de assisterade hantverkarna och ansvarade för säkerheten.

Tre veckor senare hade Toi Market återuppförts, med åttahundra fler stånd. I  dag är handeln mer intensiv än någonsin. Enorma avokador, torkad fisk, t-shirtar och bestick byter ägare bland de tälttygstäckta stånden – och från sektionen närmast Jamii Boras kontor drunknar allt annat ljud i det taktfasta bankandet från Johns och Bernards verkstad. De trettiosex männen har alla gått Jamii Boras nykterhetsprogram, utbildats i att driva företag, tagit och betalat tillbaka lån och garanterar nu säkerheten för marknaden. John fortsätter med sitt arbete för att komma över sin historia. Hans ögon bär spår av de trauman han gått igenom och skapat för andra. Han kan inte heller hålla tillbaka en del av den stolthet han bär för hur framgångsrikt han ledde sina män under upploppen. Men hans blick är fast när han uttrycker de insikter han kommit fram till.

– Andrew fick mig att förstå att jag kan vara en bra människa. Jag gör affärer nu med folk som jag tidigare gjorde dåliga saker mot. Jag har vunnit tillbaka min fru och har två barn med henne. Vi har gått från att vara generaler av krig till ambassadörer för fred. Nu har vi förstått att det inte finns fyrtiotvå stammar i Kenya, det finns egentligen bara två. De rika och de fattiga. Vi kommer inte att bli utnyttjade av politikerna igen.

 
Tipsa en vän
Dela
Kommentera
 
Intervju Hans Rosling
Rosling
Foto: Martin Kjellberg

Roslings recept för en bättre värld

Hans Rosling har slutat att ställa upp på personporträtt. I stället blir det här ett porträtt av hans arbete och av svenskt bistånd så som Hans Rosling ser det. Ett bistånd där fattiga ställs mot flyktingar och demokratiaktivister. Själv vill han öronmärka alla biståndspengar till bekämpning av den extrema fattigdomen.

Krönika Helena Thorfinn
Helena Thorfinn
Foto: Julia Björne

Är du för eller emot?

En kvinna kommer fram efter föreläsningen i Nyköping. En äldre gentleman reser sig och ställer frågan högt i hörsalen i Borås. Två damer väntar i hotellobbyn i Göteborg. Konferencieren överlämnar mikrofonen i Värnamo. De vill ha ett svar. Medan kaffet kokar i Staffanstorp vill bibliotekarien veta. – Men du… alltså, fantastisk bok och så, spännande om Mina och Nasrin… men är du för eller mot? För eller emot bistånd. Svart eller vitt. Vilken sida står du på egentligen? Skattebetalarna undrar.