Go to main navigation
.

Foto: Pep Bonet/NOOR

.

Foto: Wikimedia

.

Foto: Ann-Helen Meyer Von Bremen

.

Foto: Ann-Helen Meyer Von Bremen

.

Foto: Sanjit Das/Getty Images

Reportage

Kampen om fröet

Fröet är början till allt liv och livsnödvändigt för vår existens. Men vem tillhör det egentligen? Över hela världen rasar en hård kamp mellan lokala bönder och globala utsädesföretag. Om rättigheterna säljs ut riskeras mångfalden och livsmedelsförsörjningen hotas.

Så här gick det till när ett nederländskt företag lurade skjortan av Etiopien.

Teff är Etiopiens viktigaste sädesslag, det har odlats under tusentals år och är huvudingrediensen i de traditionella pannkakorna injera. Teff har också ett högt näringsvärde och är dessutom glutenfritt, vilket gör det extra intressant som exportprodukt till länder där glutenintolerans är ett växande problem.

2005 gjorde den etiopiska staten en affärsuppgörelse med det nederländska företaget HPFI som fick tillgång till tolv sorter av teff. Holländarna skulle förädla sädesslaget till olika livsmedelsprodukter för den europeiska marknaden. I gengäld skulle Etiopien få en betydande del av intäkterna från försäljningen. Satsningen sågs som ett mönsterexempel för att bevara biologisk mångfald och sprida nyttan av genetiska resurser. 

Norska Fridtjof Nansens Institut har dokumenterat hur bönderna sedan förlorade kontrollen över sitt eget utsäde. HPFI gick i konkurs, men innan dess hann man ta patent på ett antal olika sätt att använda sädesslaget, från mogen säd till mjöl, deg och en rad andra produkter. Allt som etiopiska staten fick var 4000 euro och stora svårigheter att kunna marknadsföra teff utanför Etiopien. Någon juridisk strid gentemot HPFI är heller inte möjlig, eftersom bolaget har gått i konkurs. Att sedan ägarna till HPFI startade nya företag som tog över patenten, är en annan sak.

Det är få saker som kan tyckas så oskyldigt som att pilla ner ett frö i jorden på vårkanten. Men det är allt annat än harmlöst. Kampen om fröet rasar över hela världen och står mellan å ena sidan allt större utsädesföretag och böndernas uråldriga tradition och rätt att odla och förädla sina egna fröer.

– Den som har makten över jordbruket har också makten över samhället. Så har det alltid varit, säger Hans Larsson, forskare inom växtförädling av ekologiska spannmål på Sveriges Lantbruksuniversitet, SLU, i Alnarp.

Men innan vi tittar närmare på maktkampen, låt oss titta på effekten av den, nämligen den krympande biologiska mångfalden. Påståendet kan tyckas märkligt för oss i väst. Aldrig tidigare har vi haft tillgång till så mycket mat och ett så stort utbud som nu.

Vi är den första generationen som kan välja mat utifrån vad vi är sugna på. Kliver vi in i en större matbutik hittar vi i dag 40000 varor, tio gånger fler än för 30 år sedan. Hyllorna bokstavligen dignar av livsmedel från när och fjärran. Mejeridisken sväller, olivoljorna fyller en hel vägg och vi köper inte längre bara ”en tomat”, vi har ju 10–15 olika sorter att välja på.

Samma upplevelse får vi på krogen där vi hela tiden presenteras för nya råvaror. En svensk restauranggrossist kan i dag inom 24 timmar beställa hem i princip vilken råvara som helst från hela världen.
Och samma utveckling ser vi i utvecklingsländer som har ökat sitt ekonomiska välstånd.För något år sedan besökte jag en butik inom den franskägda livsmedelskedjan Big C som etablerat sig i Hanoi. Där fanns sannerligen allt man kunde önska sig, både det västerländska utbudet som vi är vana vid, men också levande skaldjur, sköldpaddor och slaktad och flådd hel liten hund, hygieniskt förpackad i plasttråg, som vilken biff som helst.

Så hur kan man över huvud taget prata om att den biologiska mångfalden minskar,när människor världen över i takt med ett ökande välstånd, ser sina kundkorgar och tallrikar fyllas till brädden?

Skrapar man lite på ytan av det till synes enorma utbudet ser man rätt snart att det handlar om en illusion av mångfald i form av varumärken och förpackningar, där allt färre och större företag står som tillverkare för allt fler varor.

Men det är först när vi går ytterligare steg bakåt i kedjan som det blir riktigt allvarligt: Endast två raser, Ross och Cobb, dominerar världens uppfödning av kyckling. En koras, den svartvita Holsteinrasen eller korsningar av den, står för majoriteten av världens mjölkproduktion.

Tittar vi ut över världens åkrar ser vi att det odlas endast 150 olika arter och att sorterna också har blivit betydligt färre. Endast fyra grödor står i dag för 75 procent av världens kalorier – majs, ris, vete och soja.

Intressant nog har vissa ledande kockar i världen börjat inse att den krympande biologiska mångfalden inom lantbruket hotar den gastronomiska mångfalden.

En av dem är den peruanska stjärnkocken Gastón Acurio som fick ta emot restaurang-guiden White Guides internationella pris i år. Tillsammans med den gastronomiska världens stjärnor som Ferran Adrià, Michel Bras, Dan Barber och René Redzepi skrev han för två år sedan under den så kallade ”Limadeklarationen”.

 I dokumentet skriverkockarna att de har ett ansvar att bedriva en gastronomi som bevarar, skyddar och utvecklar den biologiska mångfalden. Självklart blev stjärnkockarna kritiserade för att försöka leka världsförbättrare, men det är intressant att den här gruppen som ibland med rätta brukar beskyllas för att främst stirra ner i sina grytor och blunda för omvärlden, trots allt har sett sambandet mellan vad som sker i lantbruket och vad som läggs på tallriken.

Det finns alltför många, inte minst bland politikerna, som inte har gjort den kopplingen.

Ett år tidigare kom FAO med den ”Andra rapporten över tillståndet för världens genetiska resurser för lantbrukets växter”. Shivaji Pandey, chef för FAO:s enhet för växtproduktion och skydd av växter, betonade att läget var allvarligt:

”Den genetiska variationen bland de växter som vi odlar och äter och deras ’vilda släktingar’ kan gå förlorad för alltid. Om vi inte vidtar särskilda insatser, inte bara för att bevara mångfald utan också för att använda den, särskilt i utvecklingsländerna, är detta ett hot mot vår framtida livsmedelssäkerhet.”

Biologisk mångfald var tidigare något som främst intresserade naturvården, men i och med insikten om klimathotet fick den biologiska mångfalden en helt annan tyngd. Numera råder konsensus bland klimatforskarna att en mångfald av växter och djur är det viktigaste verktyget för att kunna parera de effekter, eller rättare sagt skador, som en varmare temperatur på jorden kommer att innebära. Den springande punkten är också att vi inte exakt vet vilka problem vi kommer att möta och därför är just en mångfald, både den vilda och den odlade, oerhört viktig för att vi ska kunna ha alternativ.

Redan i dag ser vi effekterna av en minskad biologisk mångfald. Monokulturer, åkrar där man bara odlar en enda gröda, leder till att de djur och mikroorganismer som även fungerar som skydd mot skadegörare på fälten, minskar. Bristen på pollinerande bin och andra insekter leder till minskade skördar, bristen på maskar och andra nedbrytare bromsar upp nedbrytningen av växtmaterial till matjord, för att nämna några exempel. Den biologiska mångfalden är förutsättningen för att naturens ekosystemtjänster ska fungera, de tjänster som naturen gör för att livet ska kunna fortsätta, som rening av vatten och luft, reglering av temperatur, pollinering osv.

Länge handlade biologisk mångfald mycket om den vilda mångfalden – om Indiens tigrar, Kinas pandor, Amazonas regnskog och vår egen vitryggiga hackspett. Den ”tama” mångfalden talades det mindre om. Jordbruket omfattar dock en tredjedel av all vår mark i världen och under årtusendenas lopp har världens bönder utvecklat en oerhörd mångfald när de har tämjt vilda djur och växter och därefter förädlat och avlat. Den mångfalden bröts under 1900-talet då man räknar med att 75 procent av den biologiska mångfalden inom jordbruket försvann, en del uppskattar siffran till ännu högre.

– För 50–60 år sedan odlade vi 300 olika sorters ris i Indien. Går vi ännu längre tillbaka handlar det om över hundra tusen sorter. I dag odlar vi i princip bara ett tiotal. De senaste tio åren är det främst tre grödor som har ökat mycket kraftigt i Indien – majs, ris och bomull – och även sorterna har blivit betydligt färre, säger dr G. V. Ramanjaneyulu.

Han är chef för Center for Sustainable Agriculture, en forskarorganisation i indiska Hyderabad som arbetar för uthålligt jordbruk och som engagerar sig mycket i utsädesfrågan. Han nämner bomullen som ett exempel. I dag är 90 procent av all bomull som odlas i Indien av en enda sort, den genmodifierade så kallade BT-bomullen från Monsanto. Bomullsplantan har fått en gen från en bakterie, Bacillus thuringiensis (BT), som gör plantan giftig för vissa skadeinsekter.

– Indien är bomullens hemland, varje delstat, varje region hade sina sorter. I dag är det den amerikanska bomullens hemland, konstaterar han torrt.

Han ser också utvecklingen sprida sig till grönsakerna. Stora monokulturer av grönsaksodlingar som dessutom odlas på marker som inte är lämpliga, är redan ett stort problem.

– Ta aubergine, det är vår inhemska och dessutom viktigaste grönsak. Vi har över 3000 sorters auberginer. Monsanto tog fram en BT-aubergine som regeringen stoppade för tre år sedan, men industrin trycker hela tiden på. Ärendet ska upp under november i Högsta domstolen och den domen kommer att få stor betydelse för det fortsatta jordbruket i Indien.

Ja, ni läste rätt, 3000 olika auberginer. Vi känner auberginen som en mörkt lila, lite tjock squashliknande grönsak, men i Indien hittar man auberginer i en rad olika färger, former, storlekar och naturligtvis också smaker. En rikedom som vi aldrig nås av.

Efter att stora kemi- och utsädesföretag som Monsanto och Syngenta stötte på hårt motstånd i Europa för sina genmodifierade grödor, flyttade man ut sin forskning från Europa och inriktade sig i stället på utvecklingsländer som just Indien. Och i Indien har utvecklingen gått rasande snabbt, på bara tio år har BT-bomullen tagit över i princip hela bomullsodlingen.

– När BT-bomullen kom 2002 var det många löften. Den skulle minska användningen av bekämpningsmedel, öka skördarna och kvalitén på bomullen, men i dag ser vi att ett antal skadedjur har blivit resistenta och bönderna tvingas använda mer pesticider, vilket kostar dem pengar.

 Och just detta, att skörden inte blir som förväntat utan i stället kräver mer bekämpningsmedel och högre kostnader har fått otäcka konsekvenser. Under flera år har det rapporterats om indiska småbönder som, skuldsatta över öronen efter att ha köpt dyrt GMO-utsäde, har fått missväxt och inte sett någon annan utväg än att ta livet av sig, genom att dricka bekämpningsmedel.

Gentekniken har inneburit ett kraftfullt vapen för utsädesföretagen – patentet. Ett av de mest uppmärksammade fallen i världen är den kanadensiska rapsodlaren Percy Schmeisers och hans mångåriga kamp mot Monsanto.

1998 stämde Monsanto Schmeiser för att han olagligt odlade deras patenterade genmodifierade raps, saken var bara den att Schmeiser inte hade köpt något utsäde från Monsanto, han hade i stället under många år ingått i en sammanslutning av bönder som odlat och förädlat sina egna rapsfrön. Det visade sig vara grannens GMO-raps som hade spridit sig även till Schmeisers fält, men det spelade ingen roll, ansåg Monsanto. Oavsett hur spridningen hade gått till så växte nu Monsantos GMO-raps på Schmeisers fält och eftersom Monsanto hade patentet var det därmed också företagets egendom. Monsanto krävde att Schmeiser skulle betala och inte nog med det, man ansåg också att Schmeisers lager av rapsfrön var Monsantos egendom eftersom det också innehöll kontaminerad raps.

Rättegångarna var många och höll på under flera år och satte fingret på vad det är frågan om – går det egentligen att ta patent på liv? I en av de första rättegångarna blev utslaget till Monsantos fördel, men till slut fick ändå Schmeiser till viss del rätt. Högsta domstolen slog fast att det inte fanns något bevis för att Schmeiser hade tjänat på Monsantos GMO-raps och därför inte skulle betala skadestånd. Båda parterna fick dock betala sina rättegångskostnader. För Schmeiser innebar det 400 000 kanadensiska dollar, för Monsanto två miljoner.

Den här historien säger något om kraften i den kamp som rasar därute, inte bara i Kanada utan i stora delar av världen. Och samtidigt fortsätter makten över den globala utsädesmarknaden att koncentreras till allt färre spelare. Tre utsädesföretag som kontrollerar mer än hälften av världsmarknaden. Monsanto, världens största utsädesföretag, står för mer än en fjärdedel. (Här ingår dock inte böndernas eget odlade utsäde.)

Koncentrationen handlar inte bara om företag, utan om själva utsädet där arterna och sorterna blir allt färre. Sårbarheten märks med jämna mellanrum. En svampsjukdom på vete, kallad Ug99, har haft utbrott i ett antal afrikanska länder samt i Mellanöstern. Sjukdomen är så aggressiv att den kan totalförstöra hela fält med vete. Svampsjukdomen befaras sprida sig, vilket har skett flera gånger förr i historien, senast i början på 70-talet då svampsporerna spreds från Sydafrika till Australien och orsakade stora skördeförluster. Det allvarliga är att cirka 90 procent av allt vete är känsligt för svampen.

Det ironiska är att orsaken till dagens moderna vetesorter var ett försök att stoppa omfattande svampangrepp under 1950-talet. Norman Borlaug, som både brukar kallas pappa till ”den gröna revolutionen” och till det moderna vetet, tog fram en sort som skulle vara motståndskraftig mot svamparna. Under 50-talet hade nämligen svampangrepp förstört 40 procent av den amerikanska veteskörden.

Nu finns ett nytt ”supervete” som uppges tåla den nya mutationen av svampar. Haken är bara att det kommer att kosta pengar och att det som brukar lanseras som ”super”, sällan är det för någon längre tid.
Problemet har uppmärksammats internationellt. För drygt 20 år sedan, 1992, kom den internationella konventionen om biologisk mångfald. Där finns också en skrivning om att böndernas odling och förädling av utsäde är en oerhört viktig förutsättning för den biologiska mångfalden och att därför är detta en viktig rättighet för bönderna. Men böndernas rättigheter definieras inte och skrivningen anses som svag, inte minst gentemot många länders utsädeslagar. I Västafrika och andra tidigare franska kolonier har exempelvis Europas stränga utsädeslagar införts eller är på väg att införas.

Men det går också alldeles utmärkt för utsädesföretagen att enbart jobba med gammal hederlig marknadsföring, ofta i samarbete med diverse olika biståndsprojekt i utvecklingsländerna. Under våren besökte jag Tanzania för att skriva om biståndsprojektet Millenniebyarna, initierat av Jeffery Sachs, mannen bakom Millenniemålen och rådgivare till FN:s generalsekreterare (se nr. 4:2013 av OmVärlden).

När det gällde satsningarna på att utveckla jordbruket handlade det om främst två saker – att subventionera konstgödsel och förädlat utsäde från utsädesföretagen. Böndernas eget utsäde eller att utveckla förädlingen av det, fanns det inget intresse för. Skulle jordbruket moderniseras krävdes det moderna sorter. Löftet är högre skördar och bättre ekonomi, men även om de moderna sorterna kan ge högre avkastning, är de också känsligare för insektsangrepp och sjukdomar, plus att de kräver konstgödsel och också ofta bekämpningsmedel. 

När jag besökte en jordnötsodlare i byn Mbola utanför Tabora ville Millennieprojektets medarbetare visa upp en framåt bonde som använde sig av de nya hybridutsädena och hans stora framsteg. Och nog såg det till en början lyckat ut, på gårdsplanen stod odlaren och hans släkting och rensade ett berg av jordnötter, tills det kom fram att detta var jordnötter av de lokala fröerna. Hybriderna hade inte mognat och de hade varit tvungna att kasseras. Dessutom erkände bonden att han föredrog de gamla sorterna, helt enkelt för att de smakar bättre.

Jag tittade också på en annan stor biståndssatsning för att sätta fart på den gröna revolutionen i Afrika, Agra (Alliance for a Green Revolution in Africa), finansierat med pengar från bland annat Rockefeller, Gates och olika biståndsorganisationer, däribland Sida. Organisationen fungerar som spindeln i nätet för att driva lantbruket framåt i en rad afrikanska länder, främst fokuserar man på Tanzania, Moçambique, Ghana och Mali. Även där är det samma sak – det är de moderna hybridutsädena som ses som lösningen. Att sedan detta utsäde är både dyrare än böndernas lokala sorter och dessutom måste köpas nya varje år eftersom bönderna inte kan spara eget utsäde av just hybrider, ser man inte som något problem.

Över hela världen lockas eller tvingas bönder att ge upp sitt eget odlande av utsäde för att i stället köpa utsädesföretagens fröer. Dinesh Reddy, chef för FES, Foundation for Ecological Security i Gujarat, arbetar med att restaurera förstörd mark. Han ger en bild av problemet som är typiskt, inte bara i Indien utan också i många andra utvecklingsländer.

– Utsädessituationen är allvarlig. Tidigare sparade bönderna utsäde till nästa år. Nu är det ingen som sparar, i stället köper man korsningar som förlorar sin produktivitet efter två–tre år. Bönderna är helt beroende av utsädesföretagen, den makt som de tidigare hade i sin hand.

Och makten sträcker sig längre in i böndernas liv än så, förklarar Dinesh Reddy:

– När det kommer en försäljare till byn, där han antingen har släkt, vänner eller i varje fall kontakter, så börjar han göra affärer.

Han säljer utsäde, konstgödsel, bekämpningsmedel och andra insatsmedel på kredit. När sedan bonden ska skörda, står han där med sina lån och är tvungen att sälja sin skörd till försäljaren, ofta till ett dåligt pris.

Även om västvärldens bönder inte befinner sig i samma situation av livegenskap som sina kollegor i de fattiga länderna, får maktkoncentrationen hos de globala utsädesföretagen kännbara effekter här. För Sveriges del har en stor del av växtförädlingen flyttat utomlands. Det innebär att det framför allt på spannmålssidan inte tas fram utsäde som är anpassat för att odlas i Mellansverige och uppåt. Någon särskild förädling för ekologiska grödor görs heller inte.

– Marknaden ska sköta detta, men marknaden sköter aldrig om de små sorterna. Inte heller tittar man på utsäden som ska kunna konkurrera med ogräs, enligt de svenska miljömålen. Ännu värre är det på grönssaksidan, där är det antingen nederländska sorter eller gamla svenska sorter – och holländarna använder betydligt mer bekämpningsmedel än vad vi får göra i Sverige, säger Eva-Karin Hempel, ordförande i Sveriges Utsädesförening.

Hon är upprörd och Utsädesföreningen har länge begärt att det ska göras en svensk utredning om behovet av inhemsk förädling.

– Läget är allvarligt! Växtförädling är vårt viktigaste verktyg för att odla och försörja världen med mat. Vi har inte ens någon sortprövning på potatis och grönsaker. Nu är det odlarna själva som får ha fullskaliga försök för att testa om potatissorten verkligen fungerar!

Hans Larsson, forskare på SLU Alnarp, säger att om han fick tillgång till Nordiska genbankens alla tusentals sorter så skulle han med små insatser kunna förändra hela Nordens spannmålssortiment på 15 år. Det skulle också innebära slutet på kemiska bekämpningsmedel och handelsgödsel. Ett hållbart jordbruk helt enkelt. Han har under många år samarbetat med genbanken för att växtförädla gamla spannmålssorter. Han anser nämligen inte att de konventionella sorterna som bygger på odling med bekämpningsmedel och konstgödsel, fungerar för den ekologiska odlingen.

– De gamla sorterna klarar ogräsen bättre och kräver inte handelsgödsel. Vi får lägre skördar, men har å andra sidan inga kostnader för bekämpningsmedel och konstgödsel och i slutändan är det nettot som är intressant för bonden. En bonde i Skåne kan skörda tio ton höstvete per hektar, men sex ton motsvarar hans kostnad för olika insatsmedel som kemikalier, utsäde och konstgödsel, säger han.

Han framhåller också att det finns andra viktiga skillnader som näringsinnehåll. Mineralhalterna i dagens moderna spannmålssorter har halverats, beroende på att de har så litet rotsystem som inte förmår att suga upp markens mineraler.

Själva det praktiska arbetet har inte varit den stora utmaningen, däremot byråkratin. När konventionen om biologisk mångfald kom, presenterades samtidigt ett förslag om att tillåta alla gamla lantsorter, vilket möttes av starka protester från utsädesföretagen. Kompromissen blev att ta fram en bevarandesortlista. Hans Larsson hävdade att ett minimum på 125 sorters spannmål var nödvändigt för att komma i gång med ett vettigt arbete. Det blev bara 25 stycken.

– Man kan inte införa byråkrati och administration på det här sättet, det stoppar ju all mångfald, säger Hans Larsson.

Behövs det inte en viss ordning och reda när det gäller utsäde?

– Självklart måste allt kontrolleras när det gäller grobarhet och sjukdomar, men det är en utsädeskontroll det är frågan om, inte en sortkontroll. Viss kontroll måste finnas, men den kontrollen ska ju vara strängare på de multinationella företagen och den är ju lika med noll i dag.

Trots allt finns det bönder som odlar gamla sorter som inte står på några listor. De har löst det hela genom att bilda föreningen Allkorn, där Hans Larsson i allra högsta grad är aktiv. Som medlemmar får de byta utsäde med varandra, att sälja är olagligt. En av dem är Anders Lunneryd på Lundens gård utanför Trollhättan. Han ingår i odlargruppen Wästgötarna som har bevisat att det inte bara går att odla gamla spannmålssorter, utan också göra det lönsamt. Odlarna började med dinkel och spelt och odlar i dag ett hundratal olika sorter.

– Om du går ut i ett av mina fält med Ölandsvete så kommer du se att det är olika längd på stråna, att de har olika färger och att det finns de som har borst och de som inte har det. Det finns en stor variation även inom sorten och det gör att om jag får en sjukdom så angriper den bara en liten del av fältet, säger Anders Lunneryd.

Det är bönder som Anders Lunneryd som har nyckeln till framtiden, det verkar alla som arbetar med frågan anse. Både Ramanjaneyulu och Dinesh Reddy i Indien pratar om vikten av att bönderna går samman.

– Tio bönder kan tillsammans åstadkomma saker, säger Dinesh Reddy.

Ann-Helen Meyer von Bremen

Tip a Friend heading