Bildspel
Sinai
Foto: Activestills
Svensk-eritreanska journalisten Meron Estefanos på besök i Israel för att intervjua tortyroffer. Kidnappare har droppat smält plast över ryggen. Foto: Activestills
Sinai
Foto: Activestills
Barriär mot egyptiska Sinaiöknen som Israel har byggt för att hindra flyktingar att komma in i landet. Foto: Activestills
Sinai
Foto: Activestills
Syster Aziza från Physicians for Human Rights Israel försöker övertyga israelisk polis att släppa igenom läkare över gränsen. Foto: Activestills
Sinai
Foto: Activestills
Israeliska äldsjälar har startat ett soppkök och varje kväll köar hemlösa flyktingar för att få mat och en filt. Foto: Activestills
Sinai
Foto: Activestills
Ett nytt fängelse byggs i Negevöknen som ska inhysa tusentals flyktingar. 2000 afrikanska flyktingar sitter redan i israeliskt fängelse. Foto: Activestills
Sinai
Foto: Activestills
Afrikanska flyktingar demonstrerar för mänskliga rättigheter utanför FN:s kontor i centrala Tel Aviv i juni 2002. Foto: Activestills
Reportage

Mardrömmen i Sinai

Publicerad: den 9 april 2013

Elias kidnappades och hölls fången i tre månader i Sinaiöknen. Han torterades ända tills hans familj i Eritrea betalat en enorm lösensumma. Kidnappning, tortyr och utpressning har blivit en lukrativ inkomstkälla i den laglösa Sinaiöknen.

Offren som torteras kan räknas i tusental – liksom de som tvingas att betala. Trots att kidnapparnas namn är kända och deras telefonnummer finns i anhörigas mobiltelefoner i Afrika, Nordamerika och Europa – inklusive Sverige – stoppas inte övergreppen. Vid det här laget är kidnapparna både rika och mäktiga och på vägen har många blivit beroende av deras mutor.

Medelhavet var länge en av de viktigaste portarna till Europa, men bilaterala avtal mellan Italien och Libyen har gjort det möjligt att avvisa flyktingar tillbaka till Libyen. Det har lett till att betydligt färre flyktingar från Afrikas horn korsar Medelhavet till Europa. Flyktingarna har i stället tvingats ta sig landvägen, mot Israel.

Men sedan den israeliska regeringen lät bygga en 24 mil lång barriär längs gränsen till Egypten är det nu tvärstopp. Människohandeln har pågått sedan 2009. Ändå reagerar inte världen. OmVärlden har varit på plats.

***

När Elias slår sig ner vid cafébordet på restaurang Benedict vid Rothschild Boulevard i centrala Tel Aviv lägger han händerna i knät så att ingen ska se dem. Först vill han egentligen inte berätta vad han varit med om, inte en gång till, men till slut bestämmer han sig ändå för att dela med sig av sin historia.

Apelsinjuicen kommer in och vännen Johannes, som alltid finns vid hans sida, fixar ett sugrör och skjuter fram glaset så att Elias kan dricka utan att använda händerna. De har båda genomlevt samma helvete. Nu har de bara varandra.

Elias är en tjugoåttaårig it-ingenjör som talar bra engelska. Med sitt världsvana sätt skulle han kunna vara vilken ung akademiker som helst. Det var inte så länge sedan han såg fram emot ett liv som dataprogrammerare i Sudan. För att nå dit måste han lämna hemlandet Eritrea, där den långa militärtjänsten styr samhället och alla invånare.

Ju mer han berättar desto mer engagerad blir han och tycks inte längre bry sig om sina händer när han gestikulerar och förklarar. Händerna, eller de fingerlösa ärrade stumpar som nu är hans händer, blir ändå en ständig påminnelse om det fruktansvärda som hänt honom och det som togs ifrån honom av kidnapparna i den laglösa Sinaiöknen.

Lågmält och koncentrerat beskriver Elias den tre månader långa fångenskapen hos människosmugglarna i Sinaiöknen. Samtidigt som han torterades tvingades han att ringa till Eritrea och be om pengar, så att familjen skulle höra hans skrik.

Elias föräldrar samlade ihop den begärda summan och skickade den till kidnapparna, men i stället för att bli frisläppt såldes Elias vidare till en annan människosmugglare. Den nya kidnapparen meddelade att han hade köpt sina fångar dyrt och att han förväntade sig att få ut nästan 200000 kronor för var och en av dem. Fångarna satt hopkedjade och sammanlåsta med varandra vid fotlederna och misshandlades regelbundet. De fick mycket lite mat och nästan inget vatten. Kedjan runt Elias högra fotled satt för hårt och började skava sönder huden.

– Min vrist var till slut urgröpt till benet och såret infekterat. Kidnapparna hade kastat bort nyckeln och måste slå sönder låset. Inte av medlidande utan för att jag skulle överleva så att de skulle kunna få ut sina pengar. Jag svimmade nästan varje gång de slog.

Elias trodde att han aldrig skulle kunna gå igen, men såret började läka när han fick antibiotika. Samtidigt fortsatte tortyren.

– En av dem som kidnappades samtidigt som jag klarade inte av den ständiga misshandeln. Han gav upp och dog. Jag ville bara att det skulle ta slut. Jag försökte ta mitt liv två gånger.

Elias blick mörknar när han berättar om tortyren. Minnena är smärtsamma. Vännen Johannes, som hela tiden lyssnat intensivt till Elias berättelse och flikat in kommentarer, tystnar och stirrar ner i bordsskivan. Han vill inte heller minnas. Elias ser sig omkring bland de stimmiga restaurangbesökarna, som för att kolla att ingen lyssnar, men människorna runt omkring oss är inbegripna i sina samtal. I den trygga och ombonade restaurangen är det bara Elias sargade händer som visar vad som pågår i Sinaiöknen.

Kidnapparna band ihop Elias handleder och hängde upp honom i armarna. Först i några timmar. Nästa gång en halv dag och därefter en hel dag.

– När jag försökte stötta upp kroppen med tåspetsarna grävde de en grop under mig. Det var efter att jag hade hängt så i tre dagar som jag helt förlorade känseln i händerna. 

Det tog två månader för Elias föräldrar att få fram pengarna. De sålde allt de ägde och lånade pengar av alla de kände. När pengarna hade betalats släpptes Elias. Vid det laget var han så svag att han fick bäras genom öknen till israeliska gränsen. Han kördes av israelisk militär till ett sjukhus där han låg inlagd i tre månader. Händerna opererades sju gånger.

– De räddade livet på mig, men fingrarna kunde de inte rädda. Enligt läkarna var infektionen i händerna så allvarlig att jag inte hade överlevt en vecka till i öknen.

Elias är långt ifrån ensam om sina upplevelser. Amnesty International och FN:s monitoringgrupp för Somalia och Eritrea har slagit larm om kidnappningarna. Den israeliska människorättsorganisationen Physicians for Human Rights Israel, som driver en öppen mottagning för papperslösa i Tel Aviv, har samlat in vittnesmål från 1300 afrikanska flyktingar som alla haft liknande upplevelser. 

När den nyrenoverade kliniken slår upp sina dörrar en torsdagseftermiddag i stadsdelen Jaffa, söder om Tel Aviv, fylls väntrummet snart av män, kvinnor och barn som på grund av sin papperslösa status står utanför det israeliska sjukvårdssystemet. Längs väggarna står bokhyllor fyllda med över 30000 journaler. En av de volontärarbetande läkarna hastar förbi för att hjälpa en man som vankar fram och tillbaka med så svåra smärtor att han inte kan sitta stilla.

– Han ramlade ner från en ställning på en byggarbetsplats och fick en skada i buken, förklarar läkaren och stänger dörren till ett av de små undersökningsrummen.

Det var hit som allt fler nyanlända afrikanska flyktingkvinnor från främst Eritrea vände sig för att få hjälp att göra abort under 2009. Det var syster Aziza, själv eritreanska, som lyssnade på deras berättelser om ”tortyrläger” i Sinai där våldtäkter och misshandel hade systematiserats.

– Till en början trodde jag nästan inte på kvinnornas berättelser. Jag visste inte att människor var i stånd att göra sådana saker. Berättelserna blev bara fler och fler, till slut tvingades jag inse att de var sanna.

Nästan alla berättar om stor brist på vatten och mat, svår misshandel, upprepade våldtäkter och andra former av sexuellt våld, smält plast som droppas på huden och elchocker. Många hålls fångna i källarlokaler under jord med ögonen förbundna i månader i sträck, ibland i mer än ett år. I vissa fall har fångarna tvingats att tortera varandra.

Intervjuerna gjordes under tre år och ledde till insikten att det som till en början framstått som vidriga brott av enskilda kriminella i själva verket hade satts i system. Kidnappning, tortyr och utpressning av främst eritreaner har blivit en lukrativ inkomstkälla för beduinstammar i den laglösa Sinaiöknen. Samtidigt som tortyren blivit allt grövre har lösensummorna växt till uppemot 300000 kronor.

Människohandeln har varit känd sedan 2009. FN, EU och människorättsorganisationer har uppmärksammat frågan, men nästan ingenting har gjorts för att stoppa brottsligheten. Sinaiöknen ligger på egyptiskt territorium, men det är först helt nyligen som man från egyptisk sida medger att människohandeln där är ett problem.
EU:s delegation i Kairo har uppmanat Egypten att agera, men landet vägrar att samarbeta kring situationen i Sinai. Säkerhetsläget i Egypten efter den arabiska våren gör det oklart vilket inflytande centralmakten egentligen har i ökenområdet. Där kan klanledare nu beväpna sina egna privatarméer tack vare den lönsamma människohandeln.

I rapporten Human trafficking in the Sinai, av bland andra professor Mirjam van Reisen och svensk-eritreanska journalisten Meron Estefanos, föreslås en stärkt regional samverkan för att få stopp på människohandeln. Egypten, Sudan, Eritrea och Etiopien måste samarbeta med Interpol för att få till stånd brottsutredningar. Pengaflöden av lösensummor från EU-länder som kan knytas till människohandeln bör utredas av Europol, enligt rapporten. Enskilda europeiska medlemsstater kan arbeta för att lyfta frågan. FN bör tillsätta en arbetsgrupp där inblandade stater tar ett helhetsgrepp kring flyktingkrisen på Afrikas horn. EU uppmanas dessutom att helt upphöra med sitt bilaterala bistånd till Eritrea på grund av landets bristande respekt för mänskliga rättigheter och att i stället stötta eritreanska flyktingar i Etiopien och Sudan.

Flera av tortyrlägren ligger bara ett par kilometer från egyptiska Rafah nära gränsen till Gaza. Det är i byar som Al Mahdia som flyktingarna rapporteras hållas fångna i skjul och underjordiska gömmor. Samma namn på kidnappare återkommer i flyk-tingarnas berättelser och deras telefonnummer finns sparade i anhörigas mobiltelefoner runt om i världen.

– Ju mer pengar de får in i lösensummor, desto mer vapen kan de köpa och desto större mutor kan de ge till lokala myndighetspersoner. Vid det här laget är kidnapparna både rika och mäktiga, säger Sigal Rozen på människorättsorganisationen Hotline for Migrant Workers Israel.

Smugglarna i Sinai köper både vapen och människor från andra smugglare. Varorna och människorna transporteras från Afrikas horn, genom Sudan och egyptiska fastlandet och över Suezkanalen eller Röda havet till Sinaiöknen. De flesta flyktingarna hanteras av så många som sex till åtta smugglargrupper på vägen till Sinai. 

I en rapport från FN:s monitoringgrupp för Somalia och Eritrea från 2012, beskrivs hur vapen från Eritreas armé säljs vidare och smugglas till Sinaiöknen, tillsammans med flyktingarna. Högt uppsatta eritreanska myndighetspersoner ska enligt rapporten tjäna stora pengar på handeln. Den eritreanska staten gjorde länge ingenting för att stoppa kidnappningarna, men den 5 februari 2013 bad Eritreas president Isaias Afewerki i ett brev till FN:s generalsekreterare Ban Ki Moon att FN skulle tillsätta en oberoende utredning som ställer de skyldiga till svars.

Professor Mirjam van Reisen, vid den Brysselbaserade organisationen European External Policy Advisors, tror inte att det är ett sammanträffande att Eritreas president väljer att kommunicera detta nu.

– Jag tror att det är besvärande för Isaias Afewerki att hans regim nu kopplas samman med människohandeln. Genom brevet vill han förmedla budskapet att den eritreanska regimen inte är inblandad.

När Eritrea blev självständigt från Etiopien 1991, efter 30 års väpnad kamp, var för-hoppningarna stora på det nya landet. Den nya ledningen lovade jämställdhet mellan könen och social rättvisa. Men de fria valen sköts på framtiden och en gränstvist med Etiopien ledde till ett blodigt krig. År 2001 skedde massarresteringar av eritreanska journalister och oppositionella. Bland andra fängslades den svensk-eritreanska journalisten Dawit Isaak utan rättegång. I dag är Eritrea en enpartistat. Den som uttalar sig politiskt tar stora risker.

– Vid 18 års ålder måste alla eritreaner påbörja en obligatorisk militärtjänstgöring som innebär att man i princip arbetar gratis åt staten fram till 50 års ålder – den som vägrar eller avviker ses som desertör, säger Meron Estefanos, svenskbaserad journalist och människorättsaktivist.

Många eritreaner försöker fly landet. Trots att gränssoldaterna har order om att skjuta för att döda alla som försöker passera gränsen, strömmar 3000 eritre-aner i månaden in i grannländerna Etiopien och Sudan, enligt siffror från UNHCR.

Elias, som vi träffar i Tel Aviv, bestämde sig för att fly när flera av hans vänner arresterades och försvann.

– Det brukar bli en kedjereaktion, när de hämtar någon man känner är det bara en tidsfråga innan man själv blir hämtad.

Elias vandrade över gränsen till östra Sudan på natten. Där ligger två stora områden med flera flyktingläger, Kassala och Shagarab. Elias hamnade i Shagarab. Där lever omkring 30000 flyktingar. Det är under vandringen dit eller från något av lägren som många eritreaner kidnappas. Den som lämnar lägret för att söka arbete, eller går ut på kvällen riskerar att tas till fånga. De flesta flyktingar som kommer till UNHCR:s läger blir inte kvar där. De försöker ta sig till andra länder i regionen eller till Europa med hjälp av människosmugglare. I många fall säljs flyktingarna mot sin vilja vidare till andra smugglare och blir på så sätt offer för kidnappning och människohandel.

Den nederländska antropologen Laurie Ljinders arbetar med att dokumentera människohandeln. Hon har pratat med många flyktingar som kidnappats i Shagarab. Lägren bevakas av sudanesisk polis, som enligt Laurie Ljinders i vissa fall är direkt inblandad i att sälja flyktingar till kidnappare. Hon säger att problemet är så utbrett att flyktingar nu har börjat lämna lägren av oro för sin säkerhet.
I januari medgav UNHCR:s talesperson Melissa Fleming vid en presskonferens att det finns ett stort problem med säkerheten i flyktinglägren då allt fler flyktingar förs bort från lägren i framför allt östra Sudan.

– UNHCR kan inte på egen hand hantera den här frågan. Vi samarbetar med sudanesiska myndigheter kring säkerheten och försöker stärka den lokala polisen. Under 2012 har vi mer systematiskt börjat kartlägga människohandeln. Vi har inlett en kampanj i lägren om farorna och vi har inrättat nödlinjer där man kan slå larm vid en kidnappning. Diskussioner förs även om att bygga en ”fysisk barriär” kring lägren, säger Chiara Cardoletti, UNHCR:s utsände Assistant Representative for Protection till Sudan. 

Professor Mirjam van Reisen på European External Policy Advisors ser åtgärderna som otillräckliga.

– Vi misstänker att det finns en slags underrättelseverksamhet där lokal säkerhetspersonal i flyktinglägren är inblandad och förser smugglarligorna med information. Det verkar nämligen som att kidnapparna från början vet vilka flyktingar som utgör lämpliga byten. UNHCR måste börja visa att man tar frågan på allvar och säkra lägren.

Chiara Cardoletti säger att man på UNHCR känner till påståendena.

– Om så är fallet är det självklart mycket allvarligt, men vi har själva inte kunnat bekräfta uppgifterna.

Elias var en av dem som kidnappades från Shagarab i östra Sudan och han känner sig sviken av FN.

– Varför finns det flyktingläger om man inte skyddar flyktingarna?

Som så många andra fördes Elias med lastbil och båt, hela vägen från östra Sudan via Suezkanalen till Sinaiöknen i Egypten. Längs vägen blev fångarna fler och lämnades från den ena människosmugglaren till den andra. Slutligen delades de upp i mindre grupper för att föras till olika kidnappare i Sinai.

Antropologen Laurie Ljinders är övertygad om att många lokala tjänstemän mutas längs vägen när kidnapparna passerar med sin last.

– Suezkanalen är en av världens bäst bevakade passager. Det går inte att transportera 100 hopkedjade eritreaner på lastbilsflak genom vägspärrar utan att det märks. Det är uppenbart att de lokala myndigheterna får sin andel av vinsten.

Vägen till Europa har blivit allt farligare och mer svårtillgänglig för utomeuropeiska flyktingar. Medelhavet var länge en av de viktigaste portarna till Europa, men bilaterala avtal mellan Italien och Libyen har gjort det möjligt att avvisa flyktingar som är på väg till Europa tillbaka till Libyen, ett land helt utan fungerande asylsystem. Det har gjort att betydligt färre flyktingar från Afrikas horn korsar Medelhavet till Europa.

Professor Mirjam van Reisen, på European External Policy Advisors, säger att avvisningarna av flyktingar i Medelhavet som genomfördes under perioden 2009–2011 med stor sannolikhet har bidragit till den eskalerande människohandeln i Sinaiöknen. 

– Det är helt oacceptabelt att EU genom dessa avtal bidrar till indirekta deporteringar till länder som Eritrea när man tvingar tillbaka flyktingar till Libyen. Det var under den här perioden, när allt fler flyktingar började söka sig till Israel, som strömmen av flyktingar genom Sinaiöknen ökade. Samtidigt tog människohandeln fart. 

Mellan 2009 och 2011 såg Israel en kraftig ökning av antalet afrikanska flyktingar. Uppemot 60000 flyktingar tog sig då till Israel enligt siffror från UNHCR. Den israeliska regeringen har agerat med kraft för att få stopp på vad som beskrivs som en ”flyktingvåg från Afrika” som invaderar landet. Israel som länge fört en mycket restriktiv asylpolitik har nu drivit igenom en rad åtgärder som sätter asylprocessen ur spel för tiotusentals flyktingar.

Lagändringar i den israeliska ”anti-infiltrationslagen”, antagna av Israels lagstiftande församling Knesset i januari 2012, har gjort det möjligt att betrakta alla individer som på irreguljär väg tar sig in i Israel som ”infiltratörer” och ”hot mot nationens säkerhet”.  Det innefattar även flyktingar som enligt internationella konventioner ska ges rätten att få sina asylskäl prövade.

 Flyktingarna kan interneras utan rättegång eller åtal och kan hållas fängslade i minst tre år, ibland till och med på obestämd tid. I dag sitter över 2000 afrikanska medborgare i fängelser nära den egyptiska gränsen. Det finns planer på att utöka antalet fängelseplatser avsedda för ”infiltratörer” till 12400.

Människorättsorganisationer har med stödav UNHCR anmält ”anti-infiltrationslagen” till Israels högsta domstol. Domstolen beslutade den 12 mars att den israeliska staten senast den 30 april ska förklara varför lagen inte ska upphävas.

Sigal Rozen arbetar för Hotline for Migrant Workers som är den enda människorättsorganisation med tillträde till de israeliska fängelserna där också flyktingar som kidnappats och torterats i Sinaiöknen hålls. Vi möter henne på organisationens kontor i Tel Aviv. Telefonen ringer i ett. Sigal Rozen förklarar ursäktande att det är många flyktingar som behöver hjälp. Efter åtskilliga resor har hon sett de hårda förhållandena i fängelserna. Het ökensol dagtid och mycket kalla nätter. Bristfällig sjukvård och rehabilitering för dem som utsatts för misshandel och tortyr.         

– Från och med juni 2012 tas alla flyktingar till fängelser i södra Israel. Fängelselistor visar att i princip alla flyktingar som nu fängslas är tortyroffer. En majoritet är eritreaner.

Den 24 mil långa barriär längs gränsen till egyptiska Sinai, som Israel nyligen färdigställt, har blivit ett effektivt hinder. Tidigare korsade ett par tusen flyktingar i månaden gränsen till Israel via Sinaiöknen. Nu anländer bara ett fåtal varje månad. I stället har Egypten blivit destinationen för den stora majoriteten. Människorättsorganisationer riktar skarp kritik mot att israelisk militär motar tillbaka flyktingar som närmar sig gränsen till egyptiskt territorium. Israelisk militär ska vid flera tillfällen ha använt våld mot flyktingar som inte frivilligt återvänder till Egypten.

– Israel bryter mot internationell lag genom att överlämna dessa flyktingar till egyptiska säkerhetsstyrkor, eftersom de riskerar att deporteras tillbaka till länder som Eritrea och Sudan där de löper stor risk att utsättas för repressalier, säger Sara Robinson på Amnesty Israel.

Det finns också rapporter om flyktingar som utsatts för misshandel och övergrepp på överfulla polisstationer i egyptiska Sinai.
För de flyktingar som tar sig in i Israel väntar en tillvaro där utsikterna att forma sig ett drägligt liv är mycket begränsade. Flyktingar från Eritrea och Sudan ges en form av gruppskydd som innebär att de inte kan deporteras till sina hemländer. Samtidigt får de varken legal status eller arbetstillstånd. Att försörja sig är en ständig kamp.

– När de dessutom måste samla in pengar till en kidnappad släkting blir pressen enorm. Det går knappt att hitta en enda eritrean i Israel som inte har bidragit med pengar för att köpa loss en anhörig, säger Sigal Rozen från Hotline for Migrant Workers.

Levinskyparken i centrala Tel Aviv har blivit en tillflyktsort för hemlösa och utblottade afrikanska flyktingar. Här driver en grupp eldsjälar, med israelen Yigal Shtaim i spetsen, ett soppkök. Tack vare volontärer och donationer kan verksamheten just denna januarilördag fira ett år. Stora aluminiumformar med bönor, hembakat bröd och färska grönsaker ställs fram medan de hemlösa flyktingarna bildar kö. Allt fler kommer ut ur de gröngula tälten som UNHCR ställt upp i parken. På tältsängar under presenningarna får ett hundratal hemlösa flyktingar tak över huvudet.

– I dag har vi delat ut 200000 mål mat sedan vi började för ett år sedan. I början kunde det komma 700 flyktingar varje dag. Många kom direkt hit efter att ha släppts ur fängelset, traumatiserade och utan pengar. Vi har ryckt in eftersom den israeliska staten valt att inte göra det. I stället försökte man få det att framstå som att Tel Aviv översvämmades av en flodvåg av illegala afrikanska infiltratörer, säger Yigal Shtaim.

Den bild som förmedlas i medier och av politiker om afrikanska flyktingar beskriver Sigal Rozen från Hotline for Migrant Workers som ren propaganda. Hon visar oss artiklar och publikationer som förmedlar den grova retoriken.

– Afrikaner framställs som kriminella som tar sig till Israel för att stjäla jobb. Medier och politiker förvanskar brottsstatistiken och polisen som vet sanningen säger inte emot. Som organisation får vi höra att vi fabricerar historier för att ”bistå afrikaner”.

Till exempel har parlamentsledamöter, som Miri Regev, beskrivit flyktingarna som ”en cancersvulst”.

– Efter det jag varit med om kan jag knappt uttrycka hur det känns att kallas för en infiltratör som har negativ inverkan på ekonomin. Jag hade aldrig för avsikt att komma till Israel. När jag kontaktas av eritreaner som sitter kidnappade säger jag till dem att försöka ta sig till Egypten i stället, säger Elias.   

Berättelserna om kidnappning och tortyr når människorna i Eritrea, bland annat genom exilradiostationen Radio Erena. Där rapporterar den svenskbaserade journalisten Meron Estefanos om flyktingarnas öden. Under åren har hon sänt hundratals intervjuer med eritreaner samtidigt som de hållits av kidnapparna. Trots att många känner till riskerna fortsätter eritreaner att fly landet rakt i armarna på människohandlarna. Av dem som passerat Sinaiöknen sedan 2006 tros omkring 4000 ha mist livet.

Till skillnad från många andra tog sig Elias igenom helvetet i Sinai levande, men drömmen om en ny framtid, som it-ingenjör i Sudan, smulades sönder.

– Jag har haft tur, men framtiden ser mörk ut. Jag vill hjälpa min familj hemma i Eritrea som är helt utblottad efter att ha betalat min lösen, men jag kan inte ens arbeta. Mina händer är förstörda. Jag behöver göra flera operationer men vem ska betala?

Vi skiljs från Elias och Johannes som ger sig av hemåt i den sena kvällen. Johannes bär väskan med de båda vännernas tillhörigheter. När Elias mobiltelefon ringer är det Johannes som håller den mot Elias öra. Utan identitetspapper lever de hela tiden med risken att gripas av polisen och föras till fängelserna i söder.  

 Sara Torsner och Anne Markowski

Elias och Johannes heter egentligen något annat.

 

Utpressare häktade i Sverige

Den 19 februari 2013 häktades tre personer i Sverige misstänkta för att ha hjälpt människohandlarna att pressa svensk-eritreaner på pengar. De har omhäktats flera gånger. Utpressningen av svensk-eritreaner har pågått sedan 2009. Flera personer har tidigare försökt polisanmäla, men eftersom utpressarna har ringt från utlandet har svensk polis menat att de inte kan ingripa då brottet begås utanför Sveriges gränser. Trots det fortsätter utpressningen av svenska medborgare. Det finns uppgifter om att flera hundra familjer i Sverige tvingats betala hundratusentals kronor för att en anhörig ska släppas.

Flyktingar i Israel

De två största flyktinggrupperna i Israel kommer från Eritrea (56 procent) och Sudan (26 procent).Cirka 50000 bor i Israels städer och den Israeliska staten har tagit ett informellt beslut att inte verkställa deras deportation. Ändå har myndighets-personer vid upprepade tillfällen hotat med deportation utan löften om att först pröva varje individs asylskäl. Organisationen Human Rights Watch skriver i en ny rapport att Israel sedan den 11 december 2012 har övertalat flera hundra sudanesiska flyktingar att lämna Israel. I februari 2013 gick 50 internerade eritreaner med på att skickas till Uganda. Att återvända till länder som Eritrea och Sudan innebär en stor risk. Sudanesisk lag fastställer att personer som återvänder efter att ha varit i Israel kan fängslas i upp till 10 år.

Utsatthet i siffror
Varje månad flyr omkring 3000 personer från Eritrea, enligt UNHCR.
4000 afrikanska flyktingar har rapporterats saknade och tros ha omkommit efter att ha vandrat genom Sinaiöknen sedan 2006.
Intervjuer med 1300 afrikanska flyktingar som kommit till Israel efter att ha överlevt tortyrlägren i Sinai visar att nästan 60 procent utsatts för grovt våld, 80 procent uppger att de hållits fångna av människosmugglare och 600 av de intervjuade kvinnorna berättar att de våldtagits.

 

Senaste numret

.
Foto: .
OmVärlden nr 3 2014
Nytt nummer ute! Intervju med Eva Joly - jakten på de stulna miljarderna. Vill du läsa redan nu? Köp digitalt till din läsplatta eller dator, eller teckna en prenumeration. I butik från 22 april.
 
Tipsa en vän
Dela
Intervju Hans Rosling
Rosling
Foto: Martin Kjellberg

Roslings recept för en bättre värld

Hans Rosling har slutat att ställa upp på personporträtt. I stället blir det här ett porträtt av hans arbete och av svenskt bistånd så som Hans Rosling ser det. Ett bistånd där fattiga ställs mot flyktingar och demokratiaktivister. Själv vill han öronmärka alla biståndspengar till bekämpning av den extrema fattigdomen.

Krönika Helena Thorfinn
Helena Thorfinn
Foto: Julia Björne

Är du för eller emot?

En kvinna kommer fram efter föreläsningen i Nyköping. En äldre gentleman reser sig och ställer frågan högt i hörsalen i Borås. Två damer väntar i hotellobbyn i Göteborg. Konferencieren överlämnar mikrofonen i Värnamo. De vill ha ett svar. Medan kaffet kokar i Staffanstorp vill bibliotekarien veta. – Men du… alltså, fantastisk bok och så, spännande om Mina och Nasrin… men är du för eller mot? För eller emot bistånd. Svart eller vitt. Vilken sida står du på egentligen? Skattebetalarna undrar.