Go to main navigation
Tanzania

Foto: Magnus Bergström

Sockerrör, Dar es Salaam. Hösten 2014 är det tänkt att Ecoenergy ska dra i gång sitt sockerprojekt fullt ut.

Tanzania

Foto: Anders Orrenius

Tvingas iväg.Hassani Juma är ordförande i byn Bozi som ska rivas när sockerbruket kommer i gång.

Tanzania

Foto: Magnus Bergström

Etanol-Jesus. Per Carstedt hade tidigare stora planer på etanoltillverkning. Trots flera motgångar genom åren har drömmen ännu inte slocknat.

Tanzania

Foto: Magnus Bergström

Sockerrör behöver stora mängder vatten. Det är inte säkert att de floder som rinner genom Bagamoyo kommer att räcka.

Tanzania

Foto: Anders Orrenius

Företagande. Inne på Razaba ranch håller Giddufana föredrag om konsten att hålla koll på utgifter och inkomster.

Tanzania

Foto: Anders Orrenius

Ingen skörd. Salum Uzageni och hans fru Mwanaisha Mbelwa i byn Matipuli säger att de inte har kunnat nyttja sina fält på flera år.

Tanzania

Foto: Magnus Bergström

Skeptiker. Kritiska röster tror att sockerrörsodlingarna kan generera ökad fattigdom.

Missionärerna

Svenskarna som vill frälsa Afrika med socker

På en övergiven boskapsranch i östra Tanzania vill några svenska entreprenörer starta en storskalig sockerindustri. Projektet ska skapa tusentals nya jobb med hjälp av lånegarantier från Sida. Men planerna väcker motstånd från forskare och från boende i området. Minst 500 personer kan tvingas flytta.

Asfalten har övergått i en oansenlig grusväg efter att vi lämnat kuststaden Bagamoyo. Bilar och lastbilar har bytts mot enstaka herdar i färgglada kläder. ”Projektområde” står det skrivet på swahili på en liten skylt vid vägkanten. Det är det enda tecknet på att detta är platsen för en kommande sockerproduktion i stort format.

Vi befinner oss vid en före detta ranch som består av stäpp och buskar, och som till stora delar är obebodd, bortsett från ett par mindre byar. Byn Bozi består av några hus byggda i soltorkad lera, med tak av korrugerad plåt. Det är en mycket sömnig plats. Många försörjer sig mer eller mindre lagligt på att göra grillkol, och stora säckar av jute står uppstaplade längs vägen. För invånarna kan det ta en dag att fylla en kolsäck. Om den säljs på plats får de 12000 tanzaniska shilling (motsvarande 60 kronor). Men om de lyckas forsla den 80 kilometer till Dar es Salaam, kan de tjäna det tredubbla.

Bozi är en av de byar som ska rivas när sockerbruket kommer i gång på allvar. Hassani Juma är byordförande och driver en liten affär mitt i byn. Han är mycket bekymrad.

– Våra liv här i byn har gått i stå. Alla barn och unga tar sig härifrån för att det inte finns någon framtid här. Allting är mycket osäkert. Här i byn känner vi varandra och det finns en trygghet i det. Vi har länge vetat att vi måste flytta, men vi vet inte vart, säger han och skakar på huvudet.

Alla människor får flytta från området om industrin blir av. Och oavsett hur länge de har bott här saknar de rätt till jorden. Det har den tanzaniska regeringen slagit fast. Marken är statlig och staten har i sin tur hyrt ut den till ett företag. Det betyder att de boende kan tvingas iväg, i värsta fall med tvång.

I Bagamoyo handlar det om cirka 500 personer som bedriver jordbruk inne på projektområdet. Utöver dessa påverkas minst lika många till som i dag använder marken; nomader och grillkolsproducenter.

 Å andra sidan kan också sockerbruket få i gång en utveckling i trakten. Den moderna anläggningen beräknas direkt skapa 2000 arbetstillfällen och ge uppemot 10000 människor i intilliggande byar chansen att odla sockerrör och sälja till fabriken. Om planen blir verklighet blir det den första storskaliga sockerrörsodlingen som startats i Tanzania sedan 1970-talet. Jordbruket kan också ge förutsättningar för ytterligare investeringar och utveckling i en bygd som verkligen skulle behöva det.

Även Hassani Juma tror att sockerrörsprojektet, som det talats om så länge, skulle kunna skapa jobb och en framtid. Men han är rädd att den mark som invånarna i Bozi kommer att få som kompensation ska ligga långt bort och vara av sämre kvalitet.

I Tanzania finns en vedertagen metod för hur man ersätter människor som tvingas flytta på grund av en exploatering. De som drabbas ska få möjligheter att välja om de vill ha kompensation i form av ny mark, bostäder eller kontanter. Men processen har dragit ut på tiden, eftersom hela projektet har försenats i flera år. Någon kompensation har människorna i Bozi ännu inte sett röken av.

– Seeing is believing, säger Hassani Juma skeptiskt.

I norra delen av Dar es Salaam ligger den fashionabla stadsdelen Oyster Bay. Här, endast ett stenkast från Indiska oceanen, ligger de flesta ambassaderna samt de utländska företagens kontor. På en stor skylt vid Haile Selassie Avenue står det Ecoenergy. Här inne finns Per Carstedt som också är arbetande styrelseordförande i det svenska företag som driver projektet i Bagamoyo. Han har varit med från början och är mycket entusiastisk över planerna.

Efter att i många år ha stångats med skeptiska långivare, upprörda miljödebattörer, vankelmodiga biståndsgivare, saktfärdiga regeringsföreträdare, förväntansfulla småbönder och arga inkräktare kan hans plan nu gå i lås – en storskalig sockerrörsproduktion i Tanzania. 

Per Carstedt vill skapa en slags mönsteranläggning på den 20000 hektar stora ranchen i Bagamoyo. De bybor som måste
flytta ska erbjudas nya och bättre bostäder på annat ställe i närheten. Och de ska få möjlighet till försörjning. Om invånarna hellre vill ha ekonomisk kompensation kan de välja det i stället. Villkoren som han erbjuder är alltså betydligt bättre än de villkor de tanzaniska myndigheterna erbjuder byborna.

– Vi vill vara en motor för utvecklingen i Bagamoyoomådet, säger Per Carstedt visionärt.

Men för att få i gång denna produktion behöver företaget låna pengar. Stora pengar.

En grupp banker, med den Afrikanska utvecklingsbanken i spetsen, står för en del av lånen för att finansiera projektet, som är kostnadsberäknat till tre miljarder svenska kronor. Men ännu fattas det några grundläggande saker för att den Afrikanska utvecklingsbanken ska kunna ge grönt ljus till den jättelika investeringen.

För att få lånen beviljade har  de ansökt om en så kallad lånegaranti från Sida. I princip innebär det att de svenska skattebetalarna får ta över lånen om investeringen går åt pipan.

Många trodde att beslutet från Sida bara skulle bli en formalitet. Men ett beslut har dröjt eftersom det visade sig att handläggningen av lånegarantin var långt mer komplicerad än vad biståndsmyndigheten från början hade trott.

Av detta skäl har Ecoenergy också ansökt om en mindre garanti från Sida för att sockerbruket ska kunna komma i gång i en första fas under ett år. De vill att Sida ska garantera ett lån på 90 miljoner kronor.

Hösten 2014, då projektet är tänkt att dra i gång i full skala, hoppas Ecoenergy på en betydligt större garanti från Sida. Men för att detta ska bli verklighet återstår fortfarande en hel del saker att lösa. Bland annat har den Afrikanska utvecklingsbanken tvekat, eftersom Ecoenergy ännu inte kommit överens med den tanzaniska statens elbolag Tanesco om vem som ska finansiera en elkabel till det befintliga nätet.

En annan orsak till att projektet dragit ut på tiden är oklarheter inom den tanzaniska administrationen när det gäller stora jordbruksinvesteringar som denna. För att komma till rätta med problemen som har uppstått på andra ställen kring ägandet av marken har regeringen planer på att införa en ny policy för utländska investeringar i mark, så kallat Land for Equity. Förhoppningen är att dessa policyer ska finnas på plats till hösten 2014, då Bagamoyoprojektet ska starta på allvar.

År 2005 köpte tre Norrlandskommuner etanolbolaget Sekab av Domsjö Fabriker och Akzo Nobel, som ville renodla sina respektive verksamheter. Visionen var konkret och miljövänlig: en tillverkning av etanol i industriell skala i flera fabriker i Norrland. Under åren som följde pumpade kommunerna in många miljoner kronor i företaget.

Ungefär vid samma tid drömde dåvarande statsminister Göran Persson om det gröna folkhemmet, och biobränsle passade mycket väl in i denna vision. Många politiker hakade på trenden och 2005 drev Miljöpartiet och Socialdemokraterna igenom den så kallade pumplagen. Den tvingade alla större bensinmackar att erbjuda minst ett förnyelsebart bränsle. Per Carstedt var en av initiativtagarna till lagen. Miljöbilar subventionerades ekonomiskt av regeringen och etanolens vänner jublade.

Per Carstedt blev Sekabs vd. Han har alltid varit en man med stora idéer och haft en förmåga att sälja in olika projekt. Under flera årtionden har han varit en ledande företrädare för näringslivet i hemstaden Örnsköldsvik. ”Karln brinner som en fyrbåk”, skrev Norrlands tidskrift när Carstedt år 2005 tog emot utmärkelsen Norrlandsbjörnen, ett pris för särskilda insatser inom samhälle och näringsliv.

Vid den här tiden gjorde sig Per Carstedt känd för sitt starka engagemang för etanol och biobränslen. Men entusiasmen, och hans storslagna visioner, ledde också till kritik. Av skeptikerna fick han epitetet Etanol-Jesus.

I mitten av 2000-talet gick debatten om framtidens energikris het. Al Gore lanserade dokumentärfilmen En obehaglig sanning, som handlade om den globala uppvärmningen och dess effekter. Oljepriset var högt och många talade om ”Peak Oil”, den punkt där oljefyndigheterna börjar ta slut. Etanol blev ett svar på frågan vad som ska driva framtidens bilar framåt.

Men tillverkningen av cellulosaetanol i Sverige blev ingen vidare framgång. Sekab blickade då ut över världen för att finna andra möjligheter till etanolproduktion. Företaget började etablera verksamhet i länder som Ghana, Togo, Ungern och Polen men riktade också blickarna mot Östafrika, mot länder som Tanzania och Moçambique. 

Afrika hade med sitt tropiska klimat och sina outnyttjade arealer goda naturliga förutsättningar för odling av biomassa för elektricitet och biodrivmedel. Och sockerrör har ovanligt goda egenskaper för att omvandlas till etanol.

Nu föll det sig så att det fanns ett landområde utanför Bagamoyo i Tanzania som skulle kunna lämpa sig för produktion av sockerrör. Razaba ranch, som området heter, såldes av Tanzanias regering till Zanzibars regering 1974 och tanken var att marken skulle användas för boskapsuppfödning. Men planerna gick i stöpet, bland annat på grund av att det fanns alldeles för mycket tsetseflugor där, och ranchen övergavs 20 år senare.

När Sekab så tog kontakt med de tanzaniska myndigheterna på jakt efter mark för att odla sockerrör, blev de erbjudna den övergivna ranchen. År 2007 tecknade Sekab ett kontrakt med den zanzibariska regeringen om att leasa marken i 99 år.

Etanolbruket i Bagamoyo var tänkt att bli ett första steg för Sekab. Tanken var att denna anläggning skulle följas av liknande sockerrörsodlingar för etanol på många andra ställen i Tanzania. Så här beskrev Per Carstedt sina visioner på en presskonferens 2008:
”Vi räknar med att om 20 år kunna bidra till att Tanzania och Moçambique blir oberoende av olja, kraftfullt ökar sin elproduktion och samtidigt exporterar flera miljarder liter etanol från de fabriker vi planerar.”

Men planerna stötte på patrull. Omvärlden förändrades, och en rad saker hände som skulle påverka etanolplanerna. Bland annat steg livsmedelspriserna kraftigt världen över. Vissa medier framställde det som att etanolproduktionen hotade matproduktionen, en debatt som på engelska gick under namnet ”Food Versus Fuel”.

På detta kom finanskrisen 2008. Priserna på olja och bensin dök, och försäljningen av etanol likaså.

För att ändå få i gång sin anläggning i Bagamoyo behövde Sekab låna pengar och de behövde hitta någon som garanterade lånen. Det var då de för första gången lämnade in en ansökan om lånegarantier från Sida.

Den gången fick de nobben. Sida hade flera invändningar mot Sekabs ansökan. Bland annat hänvisade man till en studie som slog fast att de sociala och miljömässiga riskerna i projektet var stora. Ett annat argument som anfördes var att Tanzanias lagstiftning för att hantera storskaliga biobränsleanläggningar var för bräcklig.

Ungefär samtidigt fick Norrlandskommunerna kalla fötter när de insåg vidden av Sekabs internationella planer. Många ansåg också att de stred mot kommunallagen. År 2009 fick Per Carstedt avgå som vd för Sekab, liksom flera personer i styrelsen.

Men idén att driva storskaligt jordbruk på Razaba ranch i Bagamoyo dog aldrig, den bara slumrade några år. Per Carstedt startade i stället Ecoenergy tillsammans med flera av de drivande personerna i Sekab och de lyckades köpa rätten till att använda ranchen i Bagamoyo för en spottstyver.

I dag ägnar sig Per Carstedt på heltid med att nystarta produktionen i Tanzania. Men nu är det främst produktion av socker för den inhemska tanzaniska marknaden företaget inriktar sig på. I dag importerar Tanzania hälften av allt socker som konsumeras, och mer av egen produktion kan bidra till större självförsörjning och är bra för landet.

Tanken med satsningen i Bagamoyo är att plantera sockerrör på en del av den gamla ranchens område, sammanlagt nästan 7000 hektar.
Samtidigt har inte drömmen om att tillverka egen etanol helt dött. En fabrik, som är tänkt att byggas av ett indiskt företag, ska förutom att leverera 125000 ton socker också producera mindre mängder etanol, framför allt för den tanzaniska marknaden. Dessutom hoppas de kunna tillverka el.

Om allt går i lås vill säga. En av farhågorna med projektet är att vattnet som i dag rinner i Wami river inte kommer att räcka till. Sockerrör behöver stora mängder vatten för att växa. När torkan kommer kanske inte de floder som rinner genom projektområdet räcker till.

Men Ecoenergy har en plan även för detta. För att gardera sig för kommande vattenbrist och för framtida klimatförändringar planerar företaget att bygga ett antal dammar. Och för att få infrastrukturen att fungera kommer också vägar och elektricitet att byggas ut i området. Den dammiga ranchen kan få nytt liv.

År 2009 skrev en grupp forskare från Sverige och Norge en debattartikel i Dagens Nyheter och anklagade företaget Sekab för ”landgrabbing” i syfte att komma åt mark för att tillverka biobränsle i Tanzania. Artikeln skrevs under en period då det pågick en stor debatt om att biobränsle slår ut livsmedelsproduktion i tredje världen.

I takt med att planerna i Bagamoyo skiftat till att i första hand tillverka socker har kritiken också ändrat karaktär. Det finns en fortsatt oro i forskarkretsar för att projekt som det i Bagamoyo tvingar bort folk från sina marker. Kritiken riktar sig också mot storskaligheten och ser risker för miljön, bland annat genom stor användning av konstgödsel.

I ett kapitel i den kommande boken The land grab (ZED publication) skriver en svensk forskargrupp med professor Kjell Havnevik i spetsen om just Bagamoyoprojektet. Forskarna beskriver det som ett stort problem att samtidigt som utländska investerare riktar blickarna mot storskalig jordbruksproduktion, råder stora oklarheter när det gäller vem som har rätten att bruka jorden.

Dessutom menar forskarna att Tanzanias regering är ovillig och inkompetent när det gäller att skydda böndernas och de små byarnas intressen när stora internationella företag vill komma åt mark. En annan studie från Stockholm Environment Institute slår fast att den tanzaniska regeringens iver att attrahera utländska investerare har försvagat möjligheterna för den lokala befolkningen att tillvarata sina intressen.
Linda Engström heter en av författarna till kapitlet i The land grab. Vi träffas på en pub i Dar es Salaam, som av en händelse ligger ett stenkast från Ecoenergys huvudkontor i staden. Hon skriver sin avhandling om hur utländska företag kommer över stora landområden i Tanzania.

– Jag gillar inte ordet landgrabbing, det är ett begrepp som används oerhört slarvigt. Men de som pratar om win-win när det gäller Bagamoyoprojektet gör det också väldigt enkelt för sig. Vi har ännu inte sett något exempel på att detta projekt skulle generera några jobb, i stället kan det skapa andra problem, säger hon.

Linda Engström befarar att Ecoenergys tanzaniska projekt kan statuera exempel, även inom biståndet. Att storskaliga satsningar premieras före småbönderas intressen. Hon skulle hellre se att de svenska skattepengarna gick till de personer som ska odla marken, så kallade outgrowers. De måste också ta lån för att komma i gång.

– Jag tror att det snarare finns risk för ökad fattigdom i området. Sockerrör måste behandlas inom 24 timmar. Det finns inga andra uppköpare än Ecoenergy. Risken är att bönderna blir livegna och beroende av projektet.

När jag några veckor tidigare ställde samma fråga till Per Carstedt gav han en helt annan bild.

– Vi vill bidra till att utveckla jordbruket, så att inte jordbrukare hela tiden ska vara upptagna med att producera mat för dagen.
Till forskarna vill jag säga, kom gärna med konstruktiv kritik. Men hjälp till att utveckla jordbruket i stället för att bara klanka ner på dem som försöker åstadkomma något.

I byn Kiwangwa, väster om Ecoenergys tilltänkta område, visar den nederländske agronomen Rommert Schram runt. Han är anställd vid Ecoenergy för att jobba med de lantbrukare som ska förse den framtida fabriken med sockerrör. En viktig del av projektet handlar om att involvera småbönder i byarna runt omkring.

Denna modell för så kallade outgrowers är hämtad från liknande anläggningar i Swaziland, där grannbönderna blivit mer produktiva än själva jordbruksfastigheten.

– Om man inte får en bra relation med människorna som lever och verkar utanför området kommer man att misslyckas, säger han.

Rommert Schram tar oss till några av de åkerlappar som tillhör byn. Här har några bybor fått hjälp av företaget med att komma i gång med en risodling i ett första försök att bruka jorden nära floden Wami. En dieseldriven pump dunkar ut vatten på de första hektaren.

Pilli Makelele, byns ordförande, är nöjd. För första gången har invånarna fått utbildning i hur man driver jordbruk.

– Ris är bra eftersom det är en kommersiell gröda, men sockerrör är nog bättre, om det är en stabil efterfrågan. Vi hoppas mycket på Ecoenergys projekt. Men vi kommer att behöva mycket hjälp från den kommande fabriken, säger hon.

När sockerrörsproduktionen är tänkt att vara i full swing 2018 kan ett 30-tal oberoende små farmer i grannbyarna tillsammans stå för en tredjedel av den råvara som levereras till fabriken.

Ett par mil därifrån, inne på Razaba ranch, sitter en grupp kvinnor och män i en klunga under ett baobabträd. En man – Giddufana – håller ett föredrag som handlar om hur man kan starta ett eget företag och om konsten att ha koll på sina utgifter och intäkter.

Giddufana är nästan som en ståuppare, och han lockar till glada skratt. Kursen arrangeras av ett konsultbolag inhyrt av Ecoenergy, och samtliga deltagare kommer att påverkas av sockerprojektet. I den här byn, Matipuli, är det många som bedriver jordbruk på andra sidan Wami, där de planerade sockerrören kommer att vaja höga om några år. Men de senaste åren har många enligt egen utsaga inte kunnat bruka jorden i väntan på att sockerprojektet ska dra i gång.

– Vi har inte kunnat skörda på flera år, och vi måste få kompensation för detta, säger Salum Uzageni, som bor med sin hustru Mwanaisha, och som har fält med majs, bananer och sockerrör inne på ranchens område, mark som familjen inte kunnat nyttja.

Enligt Ecoenergys representanter har småbönderna visst haft tillåtelse att bruka jorden till årsgrödor. Här står ord mot ord. Andra som bor i området är betydligt mer positivt inställda till sockerprojektet. Salum Mlanga är byledare i Kaloloni Biga, och en av dem som sitter under trädet och lyssnar på föredraget om att starta företag.

– Vi visste om att det här projektet varit på gång sedan länge. De flesta här är för Ecoenergy och vi hoppas att plantagen ska föra med sig mer utveckling, elektricitet och bättre vägar, säger Salum Mlanga.

Men Salum Mlanga är också rädd för kommande konflikter. Befolkningen i Tanzania växer snabbt och många söker sig till kusten och till de tättbebyggda områdena. Bagamoyo är ett sådant område dit inflyttningen varit mycket snabb. Även till den nedlagda ranchen Razaba söker sig flera hundra nybyggare varje år, i tron att det är fritt fram att bruka landet.

Många har också hört om den generösa kompensationen och flyttar in på området med förhoppning om att kunna bli utköpta av Ecoenergy. I byn Makaani – som knappt fanns för några år sedan – bor flera hundra personer som nu gör anspråk på att ha rätt till marken.

– Vi har bott i det här området sedan 1950-talet, säger Ali Ngwaga, en byledare i Maakani. Nu försöker regeringen brännmärka oss och kallar oss för inkräktare. Allt för att behålla de mäktiga svenska investerare som vill roffa åt sig marken, säger han.

Just nu pågår en rättsprocess mellan byborna i Maakani och Ecoenergy. Företaget anser att det har alla argument på sin sida, och kan genom dokument och genom att jämföra gamla och nya kartbilder på Google Earth slå fast att det inte fanns någon by som hette Maakani för endast tio år sedan. Samt att de allra flesta har flyttat in efter 2011, vilket inte ger dem någon rätt till ekonomisk kompensation.

Ally Bedford är en brittisk konsult som arbetar på Razaba ranch för att skapa en ny tillvaro för dem som tvingas att lämna sina hem. Hon välkomnar ett utslag från domstolen.

– Om det skulle gå så långt så att det blir frågan om evakueringar, är det väldigt viktigt att slå fast vem som är behörig för ekonomisk kompensation, och vem som inte är det. Annars uppmuntrar vi dem som flyttat in till projektområdet bara för att få en hacka. Det blir som att ge lösen till kidnappare, säger hon.

Det finns en oro i luften på Razaba ranch för vad som ska komma skall. Många främlingar har kommit in i området de senaste åren.

– Det är inte bra. Det har redan uppstått bråk mellan inkräktarna och oss som har bott här länge. Och det kommer att bli mer bråk, säger Salum Mlanga.

Invånarna i Makaani har bestämt sig – de kommer inte att ge sig utan strid.

– Om det blir evakueringar kommer vi att slå tillbaka, säger Ali Ngwaga.


 Anders Orrenius

 

Fotnot: Sida har beslutat att gå in med 120 miljoner kronor i lånegarantier rörande det stora jordbruksprojekt som OmVärlden skriver om i reportaget ovan. Företaget Ecoenergy arbetar för att starta produktion av socker och etanol på en tidigare boskapsranch i Bagamoyo i östra Tanzania, och hoppas på sikt på betydligt större garantier från Sida.

Tip a Friend heading