Go to main navigation

Foto: Jonas Gratzer

Väntan. Arbetsdagen är slut, men ofta dröjer det timmar innan företagets buss kommer.

Foto: Jonas Gratzer

Skugga. En migrantarbetare söker skydd från den heta ökensolen.

Foto: Jonas Gratzer

Farligt. Olycksfrekvensen på qatariska byggarbetsplatser är åtta gånger så hög som i andra rika länder.

Foto: Jonas Gratzer

Skjul. Migrantarbetarna bor i nedgångna industrizoner utanför städerna. De är förbjudna enligt lag att bo i närheten av qatariska medborgare.

Foto: Jonas Gratzer

Ensam. Maken är död och Parvati Garis två söner har bägge flyttat till Gulfen för att arbeta.

Foto: Jonas Gratzer

Tillväxt. Dohas skyline blir allt tätare.

Krossade drömmar och slaveri

Qatar mångmiljardsatsar inför herrfotbolls-VM 2022. Men migrantarbetarna som reser till Gulfstaten med hopp om en bättre framtid möts av slavliknande förhållanden och livsfarliga arbetsplatser.

Vissa kommer hem skuldsatta, andra i kistor. 4000 byggarbetare beräknas dö innan första avsparken. OmVärlden har besökt Qatar och det land som sänder flest – och billigast – migrantarbetare: Nepal.

Är ni från media?

För ovanlighetens skull regnar det i Doha och några nepalesiska byggnadsarbetare har sökt skydd under ett träd. Den indiske säkerhetsvakten Rajeev skyndar snabbt dit när han ser att några västerlänningar hälsar på dem.

– QP vill inte att medier ska prata med arbetarna. Det blir problem för mig om det kommer journalister.

QP står för Qatar Petroleum, det statliga oljebolag som leds av landets mäktige energiminister. Det är världens tredje största bolag, sett till storleken på de naturresurser det förfogar över. Jätteföretaget har beslutat sig för att bygga en skyskrapa och nu reser sig ännu en spegelblank fasad mot himlen för att inta sin plats i huvudstadens allt tätare skyline.  

Efter att nervöst ha förvissat sig om att vi inte är journalister berättar säkerhetsvakten att bygget – ett av hundratals liknande projekt i Doha – varje dag sysselsätter runt 9000 arbetare. Samtliga är migranter.

Strax efter klockan 16 strömmar floder av människor ut från byggarbetsplatsen. De ska bussas ut till industrizonerna utanför staden där företagens arbetarbostäder ligger. Själva resan tar runt en timme, men ofta blir väntetiden på företagsbussen längre än så.

– Det är alltid så här, säger en nepalesisk arbetare när två timmar hunnit gå efter arbetsdagens slut.

På trottoaren bredvid honom lägger en kollega från Bangladesh ut en sliten sjal och ber med huvudet vänt mot Mecka.

Plötsligt skär det gälla ljudet av tjutande däck genom luften. En stadsjeep med mörka rutor har tvärnitat och gör en u-sväng med påslagna sirener. Poliserna är aggressiva. De ber aldrig om mina handlingar utan sliter utan att fråga upp plånboken från min ficka. Medan de kontrollerar våra pass hinner min kollega justera kamerans inställningar så att den, när polisen kräver att få se bilderna, visar oskyldiga fotografier av stadens arkitektur och andra turistattraktioner.

De lämnar oss utan vare sig avsked eller ursäkter. Qatar kan knappast anklagas för bristande tydlighet. Några timmar in på vår första dag i Gulfstaten har budskapet redan gått fram: att kika bakom kulisserna är strängeligen förbjudet. De som besöker landet och de som bygger det ska hållas åtskilda. 

Vintern 2010 beslutade Fifas exekutivakommitté att tilldela Qatar herrfotbolls-VM 2022. Omröstningen solkades av mutanklagelser, men var också historisk. För första gången skulle ett arabland stå som värd för det allra största evenemanget inom världens största sport, ett faktum som tillmättes stor betydelse i Fifas officiella uttalanden. Presidenten Sepp Blatter talade om ett viktigt steg i fotbollens utveckling. Zinedine Zidane, fransk nationalhjälte med algeriskt påbrå som 1998 ledde sitt landslag till VM-seger på hemmaplan, kallade utslaget ”en seger för hela arabvärlden”. 

I Gulfen blev Fifas beslut startskottet för en byggboom av sällan skådade proportioner. Qatar satsar svindlande 1400 miljarder kronor – ungefär 60 gånger så mycket som Sydafrika spenderade när landet arrangerade världsmästerskapet 2010 – på arenor och ny infrastruktur.

Det fysiska arbetet ska utföras av den drygt halva miljonen gästarbetare, huvudsakligen från Sydasien, som redan befinner sig i landet. Qatars egen prognos är att ytterligare en halv miljon kommer att behöva anställas.

Av Qatars cirka två miljoner invånare är bara drygt 250 000 medborgare, resten är utländsk arbetskraft. Hela servicesektorn, den privata såväl som den offentliga, all produktion och all återförsäljning, sköts av migranter. Gästarbetarna gör allt från att städa i privata hem till att köra taxi och ta betalt i mataffärens kassa.

Medan hembiträden och butikspersonal ofta hämtas från Filippinerna eller andra länder där engelskspråkigheten är utbredd kommer oskolade kroppsarbetare från Indien, Bangladesh, Sri Lanka och Nepal. Bland dessa nationaliteter utgör nepaleser den största gruppen, av den enkla anledningen att nepaleser har de lägsta lönekraven.

En av dem är Pekan Kumar Yadav från sydöstra Nepal. Somrarna i hans hemby utanför staden Janakpur kan vara nog så varma men efter tre år i Qatar, och dessförinnan 2,5 år i Saudiarabien, vet Pekan Kumar Yadav att de bleknar i jämförelse med ökenhettan.

Klockan är tio på förmiddagen och han arbetar med att anlägga väg i den 30- gradiga värmen. Högsommaren är ännu inte här och temperaturen är alltjämt uthärdlig, men inom någon månad kommer det oförlåtande klimatet att pressa kvicksilvret över 40 grader.

Ett hundratal meter bakom honom, på en konstgjord ö i Dohabuktens djupblåa vatten, reser sig mäktiga Museum of Islamic Art. Stjärnarkitekten I M Pei har kombinerat klassisk islamisk byggnadskonst med modernistiska drag och skapat ett prisbelönt hus som i sig är en minst lika stor attraktion som konstsamlingarna inom dess väggar.

Museet kostade knappt 800 miljoner kronor att uppföra, men inträdet är gratis. För världens per capita rikaste land är det viktigare att visa upp sina attraktioner än att avkräva turisterna struntsummor.

Sex dagar i veckan arbetar Pekan Kumar Yadav tiotimmarsdagar. På fredagar är arbetstiden fem timmar. Med de långa bussresorna till och från industrizonerna utanför Doha där de flesta migrantarbetarna bor blir det inte mycket fritid över. Men även om han hade haft tid skulle det inte göra någon skillnad.

– Gästarbetare får inte gå dit, om vi skulle försöka skulle vi bli utkastade.

Trots att skillnaden mellan de som har och de som inte har genomsyrar hela det qatariska samhället är Pekan Kumar Yadav tillfreds med tillvaron.

– Mina egna studier gick inte så bra, men nu går min son i privatskola, säger han stolt och tillägger att han försörjer hela sin familj.

Den blygsamma lönen ligger på drygt 1600 kronor i månaden, en bra bit under den minimilön på 2160 kronor som Nepal kräver för att bevilja utresetillstånd. Som många andra fick Pekan Kumar Yadav ett kontrakt i hemlandet och ett nytt när han anlände till Doha.

– Men företaget är bra. Det är inga problem att få ut lönen och om någon blir sjuk skickas man till sjukhus på företagets bekostnad.

Han är en av ytterst få migrantarbetare som faktiskt har någonting positivt att säga om sin arbetsgivare. Tacksamheten kan vara svår att förstå. För att förtjäna den har företaget egentligen inte gjort någonting annat än att uppfylla grundkraven i Qatars ytterst summariska arbetsskyddslagstiftning. Men det räcker för Pekan Kumar Yadav. Han vet att han är lyckligt lottad, de allra flesta har inte samma tur.

Varje dag lämnar 1500 migrantarbetare Nepal, drivna av drömmar om en tryggare ekonomisk framtid. Flödena av människor som försöker fly fattigdomen går i första hand till Malaysia och Gulfstaterna, och på sista tiden framför allt till Qatar. I skrivande stund befinner sig drygt 400000 i det jättesatsande pyttelandet på Arabiska halvöns nordöstkust.

För några år sedan vädrade Nepal morgonluft. Efter ett decennielångt inbördeskrig lade maoisterna 2006 ned sina vapen och pressade tillsammans med en bred allians av politiska partier den enväldige monarken att lämna över makten till ett civilt styre. Allmänna val hölls, men gamla motsättningar resulterade i politisk handlingsförlamning och framgångsrika reformer har lyst med sin frånvaro. Nepal förblir ett av världens allra mest eftersatta länder. I dag lever en tredjedel av befolkningen under fattigdomsgränsen och arbetslösheten kretsar kring skyhöga 50 procent.

De pengar som migrantarbetare skickar hem är bokstavligt talat livsviktiga. De håller statsapparaten vid liv och fyller oräkneliga familjers magar. Totalt står remitteringar för 25 procent av landets bruttonationalprodukt. Enbart pengarna från Qatar uppgår till 5 procent av bruttonationalprodukten. Det motsvarar hela turismsektorns omsättning – gånger två.

Omkring 1000 kronor i månaden är Hari Ram Uiris bidrag till detta flöde. Det är vad som blir över efter att mat och hyra dragits från lönen på 1600 kronor och ska räcka för att försörja moder, hustru och två barn i ursprungslandet.

– Jag är fattig och det finns inga jobb i Nepal, men nu går mina barn i skolan. Jag hoppas att de ska få bra jobb, som alla föräldrar önskar.

I åtta år har Hari Ram Uiri varit borta från vänner och familj, fast i en vardag som kretsar kring hårt kroppsarbete, där den lilla fritid som finns tillbringas i ett mörkt rum med sex andra landsmän och där lycka är att inte bli lurad på lönen. Under dessa år har han bara varit hemma några månader.

– Jag saknar min familj hela tiden. Om jag kan låna en dator så skriver jag på Facebook och jag försöker att hela tiden ha kontakt med min fru. Men det är dyrt att ringa härifrån.

Migrantarbetarna reser från Nepal till Qatar. Efter att först ha dokumenterat deras arbetsvillkor i Qatar åker vi åt motsatt håll för att med egna ögon se vad som tvingar dem till ett land ingen tycks trivas i och ett liv ingen av dem tycks önska. Och för att möta de anhöriga som stannat hemma – i en annan värld på en annan kontinent.

Migrantarbetet är, både på samhälls- och individnivå, en ekonomisk nödvändighet. Men det har ett högt pris. Tegelhus och utbildning betalas i form av en generation frånvarande fäder och makar. Vissa sociala kostnader kan bäras kollektivt. Andra kan aldrig helt delas med andra. Som saknaden. Och ensamheten.

I ett mörkt och kalt rum i en av huvudstaden Kathmandus sämre bemedlade stadsdelar bor Hari Ram Uiris mamma Parvati Gari. Hon lever billigt. Småsummorna som sonen skickar från Qatar betalar mat och hyra, men inte mycket mer.

– Hari Ram frågade mig om tillstånd innan han lämnade landet, säger Parvati Gari. Jag sa att han fick vara borta i två år.

De har gått för länge sedan men han är fortfarande inte tillbaka.

Hennes make dog för ett drygt decennium sedan. Kort därefter reste Hari Ram till Gulfen för att arbeta. Nyligen valde hennes andre son samma väg. Sönernas makor har tagit med sig barnbarnen och flyttat hem till sina respektive föräldrar.

– Jag skulle vilja att de arbetade nära så att de kunde hälsa på mig oftare, men det är inte möjligt just nu. Det är svårt att hitta arbete i Nepal och lönen är låg. Det var därför jag lät dem åka.

Parvati Giri säger att hon är van vid ensamheten och att hon har accepterat den.

Den enda gången hon ler under intervjun är när hon visar ett fotografi av sonen Hari Ram. Det är taget innan han reste till Gulfen. I ansiktet på bilden finns en optimism vi inte såg hos mannen vi mötte i Qatar.

I en annan del av Kathmandu visar Bhupendra Malla Thakuri upp sina svårt sargade ben. De är täckta av ärr och ett stort stycke kött saknas där vadmuskeln borde sitta. I januari 2011 lånade han ihop 1000 dollar – en genomsnittlig årslön i Nepal – och reste till Qatar. Som så många andra lät han sig lockas av drömmen om ett bättre liv. Men rekryteringsbyråernas löften om höga löner och goda villkor är ofta bara tomma ord. I en rapport beskriverAmnesty International tvångsarbete, systematiska avtalsbrott och ett regelverk skräddarsytt för att tillvarata arbetsgivarnas intressen. Inklusive att undgå ansvar för de många allvarliga olyckor som inträffar på landets byggarbetsplatser.

Enligt avtalet skulle Bhupendra Malla Thakuri få motsvarande 2100 kronor i lön per månad. I stället tvingades han att vänta i fyra månader, utan ersättning, på det qatariska körkort arbetsgivaren krävde.

– När jag till slut hade fått körkortet fick jag den lön jag hade blivit lovad. I tjugotvå dagar.

Det var den tid som hann förflyta innan Bhupendra Malla Thakuri under en reparation fick ett flera ton tungt fordon över sig, med multipla frakturer och svåra inre blödningar som följd.

Då han tre månader och sju operationer senare skrevs ut från sjukhuset försökte arbetsgivaren – med stöd av qatarisk lag – tvinga honom att lämna landet.

– Men jag vägrade åka hem för jag ville ha kompensation, säger han.

Bhupendra Malla Thakuri valde, utan pengar och med två bandagerade ben, att stanna i landet illegalt. Utlämnad åt landsmäns välgörenhet inledde han en enmanskamp mot arbetsgivaren.

Fallet har fått internationell uppmärksamhet. Dels för det unika i att Bhupendra Malla Thakuri efter flera månaders kamp faktiskt tillerkändes ersättning. Men också för att segern är ett undantag som bekräftar en regel – migrantarbetare i Qatar är i praktiken rättslösa.

Den ersättning Bhupendra Malla Thakuri lyckades tvinga till sig räckte knappt för att betala de lån han tog för att finansiera resan till Qatar. Utan ytterligare operationer är det osannolikt att han någonsin kommer att kunna gå utan kryckor igen.  

– Om jag får pengar ska jag laga mina ben, säger han. Jag vet inte hur jag ska kunna försörja mig annars.

 Det finns inga säkra siffror över hur många som skadas i Qatar. Eller för den delen över hur många som mister livet. Qatar samlar över huvud taget inte in denna form av data, men med hjälp av uppgifter från avsändarländerna har fackföreningsinternationalen ITUC tagit fram skrämmande kalkyler. Statistiken visar att olycksfrekvensen på qatariska byggarbetsplatser är åtta gånger så hög som i andra rika länder. Att över 1200 byggarbetare har omkommit sedan Qatar för fyra år sedan tilldelades fotbollsmästerskapet. Och att arenabyggen och infrastrukturprojekt riskerar att skörda 4000 migrantarbetares liv innan den första avsparken i VM-slutspelet. 

Den nepalesiska centralorganisationen Gefont menar att inte ens detta skräckscenario är rättvisande. Att den svaga nepalesiska regeringen friserar dödssiffrorna för att inte riskera relationen med Qatar.

– Många vet att det är farligt, men de hittar inga jobb här och tvingas åka ändå, säger ordföranden Bishnu Rimal.

Gefont gör sitt bästa för att informera om risker och stärka migrantarbetares rättigheter. Men problemen är stora och de verktyg som står organisationen till buds är få, förklarar Bishnu Rimal. Qatar har, i strid med FN:s allmänna deklaration om de mänskliga rättigheterna, förbjudit fackföreningar.

– Arbetarna i Qatar saknar rätt att organisera sig. Dina resedokument blir konfiskerade när du anländer till landet och om du klagar blir du svartlistad. Det här skapar en rädsla som gör att människor är beredda att arbeta under nästan vilka förhållanden som helst.

Centralorganisationen försöker nu förmå den egna regeringen att sätta press på Qatars ledare. Men Gefont är inte ensam intressent. Motparten Nafea, de nepalesiska bemanningsföretagens branschorganisation, drar enligt Bishnu Rimal åt motsatt håll. För ännu tunnare skyddsnät och mindre kontroll av företagen i mottagarlandet.

– De har möjligheten att reglera allt men gör det inte, säger han bistert.

Rekryteringsbranschen är en av Nepals mer välmående. Inte trots fattigdomen, utan på grund av den. En armé av billig arbetskraft står redo att korsa Persiska viken, och på andra sidan vattnet bygger de oljedrivna ekonomierna större och mäktigare monument. Högt utbud och hög efterfrågan. En ekvation som för Nafeas 780 medlemsföretag kan översättas till hög avkastning och låg risk.  

Organisationen har dessutom monopol på förmedlingen av migrantarbetare. En regel som plötsligt fick oönskad uppmärksamhet när arbetsron förra året skakades av en intern kontrovers.

I ett tal hävdade Nafeas dåvarande ordförande Bal Bahadur Tamang att 99 procent av hans egna medlemsföretag förfalskar de anställningskontrakt som lämnas in till myndigheterna. Bal Bahadur Tamang hade skaffat sig ett rykte som orädd reformator och initiativet såg ut som ett uppriktigt försök att lyfta fram branschens problem.

Organisationens reaktion lät inte vänta på sig. Resultatet av utspelet blev ett missförtroendevotum och en ny ledning.

– Jag vet inte varför han sa det men uttalandet om att 99 procent fuskar var 100 procent falskt, säger nye ordföranden Hansha Raj Wagle.

Klyftan mellan näringsliv och organiserat arbete är djup i Nepal. Fackföreningarna utmålar rekryteringsföretagen som skamlösa profitörer och rekryteringsföretagen kallar fackföreningarna konfliktorienterade politruker. 

– Alla nepalesiska fack jobbar för olika politiska partier och försöker värva medlemmar bland arbetarna. Om ett fack driver en fråga blir det motarbetat av alla andra fack på grund av konkurrensen. De är splittrade, säger Hansha Raj Wagle.

Samtidigt menar han att migrantarbetare som drabbas av problem ofta har sig själva att skylla, och att fackföreningarna är indirekt medskyldiga.

– Många hamnar i problem på grund av den nepalesiska mentaliteten, de har vuxit upp med inbördeskrig och politisk kris och ser strejk som en naturlig del av vardagen.

Enligt Nafea går vägen till förbättringar i stället via direktkontakt med huvudentreprenörerna i stället för mellanhänderna som ofta står för importen av arbetskraft. Men för det krävs nya överenskommelser mellan avsändar- och mottagarlandet. Och är det någonting facken och rekryteringsföretagen kan enas om är det att regeringen är för svag för att få igenom en sådan ändring.

– Så fort våra migrantarbetare kommer till Qatar ändras kontrakten utan rädsla för påföljder eftersom företagen vet att vår ambassad där är väldigt svag, säger Hansha Raj Wagle. Vi tycker att regeringen borde införa utreseförbud under två månader för att stoppa arbetsmigrationen medan avtalen med Qatar omförhandlas.

De enda länder som Nepal för närvarande inte sänder arbetare till är Afghanistan och Libyen. En strid ström av väldokumenterade dödsfall har dock inte förärat Qatar en plats i detta exklusiva sällskap. Ekonomiskt skulle det vara en omöjlighet att svartlista Qatar. Gulfstaten är redan den näst största destinationen för nepalesiska migrantarbetare och dess behov av arbetskraft kommer bara att öka.

– Han hade inte hört någonting om att det skulle vara farligt. Han var lycklig när han åkte, säger Mharman Tamang.

Hon bor i byn Simal Bari i distriktet Jahba. Lågländerna vid gränsen mot Indien utgör det fattiga Nepals allra fattigaste områden och många migrantarbetare har sitt ursprung just här. Avståndet till huvudstaden är långt, såväl geografiskt som kulturellt, men när maken Lal Bin kom hem från Qatar skulle familjen flytta till Kathmandu. De sparade pengarna skulle räcka till att starta en liten affärsrörelse. Sönerna skulle kunna gå i skolan. För nio månader sedan krossades den drömmen brutalt när en stålbalk föll från 16:e våningen.  

– Företaget kontaktade oss och sa att det hade varit en olycka, säger Mharman Tamang.

På ett ögonblick hade familjens försörjare och Mharmans ungdomskärlek ryckts bort. Hon och de två sönerna har tvingats flytta hem till hennes mor. I stället för det efterlängtade tegelhuset med glasfönster sover de i en bambuhydda med stampat jordgolv.

– Min äldsta har redan slutat skolan men den yngre går fortfarande kvar, säger Mharman Tamang. Jag försöker se till att han kan gå kvar, men jag har ingen fast inkomst och jag får inget stöd av de andra i familjen. De har inget att ge.

Familjen har lite land och behöver inte svälta. Men för att få lite kontanter är Mharman Tamang hänvisad till att hjälpa grannar med hushållsarbete. För att vara piga åt dem som nyss var hennes jämlikar får hon 100 rupies om dagen. Det motsvarar sju kronor.

Äldste sonen Man Kumar Tamang, 17 år, gör sig nu redo att vandra den väg fadern offrade allt för att han skulle slippa följa.

– Om det var möjligt skulle jag vilja studera och få ett bra jobb, säger han. Men sedan min pappas olycka är det omöjligt. Jag tänker åka utomlands och arbeta i stället, då kan jag försörja min mamma.

Trots larmrapporterna minskar inte flödet av människor som vill söka lyckan utomlands, tvärtom ökar det i och med efterfrågan från Gulfen. I Kathmandu ringlar köerna utanför passmyndigheten. De 1500 nepalesiska medborgare som varje dag lämnar landet måste först passera detta byråkratiska hinder.

– Jag har aldrig varit utomlands förut, säger Paltan Taswan.

Faktum är att han knappt varit utanför Terai tidigare, men nu har han tillsammans med grannen Gorakha Raut tagit sig till huvudstaden för att inleda resan. Bägge männen är redan i 40-årsåldern och skulle helst stanna hemma med sina familjer men skulder tvingar dem att resa.

Inom någon vecka kommer de med stor sannolikhet att befinna sig i någon av de så kallade industrizonerna som omger den qatariska huvudstaden. Om Doha är den kronjuvel som putsas för att möta omvärldens beundrande blickar är industrizonerna dess bakgård. Gatorna är fulla av hål och längs dess sidor står bilvrak och uttjänta lastfordon. Här trängs slitna fabriker med plåtskjul och barackliknande bostäder. I Doha städas trottoarerna kontinuerligt av en mindre armé gästarbetare. Men ingen har betalat för att städa där gästarbetarna bor, här fylls trottoarerna med drivor av skräp.

I byggföretaget Bin Omrans fyra hus, omgärdade av en mur och bevakade av en säkerhetsvakt, bor runt 2400 migranter. Med ett tiotal arbetare sovandes i varje rum sparar företaget mycket lokalkostnader.

Vid entrén till komplexet informerar ett plakat om att strejker är olagliga och att försök till organisering kommer att bestraffas. Men hot om repressalier är bara en av de strategier arbetsgivarna tillämpar för att hålla arbetstagarna på mattan. En annan är att begränsa deras umgänge på ett sätt som skulle göra det svårt för upproriska tendenser att sprida sig.

– Vi känner inte dem som bor i grannkvarteren, säger Hira Kaji Bade, en ung nepales som arbetar för Bin Omran. Vi åker direkt hit efter jobbet, det finns ingen tid att umgås.

 Qatar är en absolut monarki, och ingenting av ekonomisk betydelse sker i landet utan emirens eller ministerrådets goda minne. Att tvångsarbete förekommer på landets byggarbetsplatser är inget som gått dess styrande förbi. Att inskränka organisationsfriheten är inte ett misstag, det är ett medvetet val.

Men kanske är den qatariska hållningen kontraproduktiv. Om syftet med fotbolls-VM varit att stärka landets varumärke har resultatet hittills främst varit uppmärksamhet av mindre smickrande slag. Fifa har, efter att själv ha utsatts för påtryckningar, satt hårdare press på Qatar. Och Internationella valutafonden har varnat landet för att den negativa publiciteten kan påverka tillgången på arbetskraft med negativa konsekvenser för tillväxten som följd. Och Qatar har till sist reagerat.  

I mitten av maj presenterade qatariska myndigheter resultatet av en översyn av landets arbetslagstiftning, genomförd av den brittiska advokatbyrån DLA Piper. Huvudnumret var löftet om att det hårt kritiserade kafalasystemet – enligt vilket en arbetare behöver arbetsgivarens tillstånd för att byta jobb eller för att lämna landet – ska avskaffas.

Ingen tidsplan för genomförandet har dock presenterats, och förslagen måste godkännas av flera politiska och religiösa instanser innan de kan implementeras.

Fifa föreföll emellertid tillfredsställt. Ordförande Sepp Blatter hyllade Qatars framsteg och valde att ställa in en planerad inspektionsresa till landet.

Andra är inte lika imponerade. Organisationen Human Rights Watch riktade hård kritik mot förslaget att gästarbetare alltjämt kommer att behöva myndigheternas tillåtelse för att lämna landet. Amnesty International menade att förslagen lät ”mer som ett namnbyte än en genomgripande reform”.

Den fackliga världsorganisationen ITUC:s generalsekreterare Sharan Burrows skräder inte heller orden:

– Det moderna slaveriet kommer att fortsätta i Qatar. Trots månader av löften om reformer så ger det här inga garantier för migrantarbetare i landet. Det finns inga förändringar i systemet för utresetillstånd, ingen föreningsfrihet, ingen minimilön och ingenting som hjälper efterlevande, säger hon.
– Tyvärr har ett litet antal qatariska maktspelare valt att bygga den moderna ekonomins ornament på en grund av exploaterade och förslavade arbetare.    

 En av dem som hålls kvar i Qatar är Chetri Madan. Han kom till Qatar för fyra månader sedan men byggföretaget har ännu inte betalat ut någon lön.

– Jag vill åka tillbaka till Nepal men de vägrar ge mig mitt pass, säger han.

I en anspråkslös park där många gästarbetare äter lunch, en av få platser i Doha där det går att tala utan att observeras av vakande ögon, berättar han sin historia. Efter att ha gift sig begav han sig till Gulfen. Hustrun var gravid när han åkte och helt nyligen blev Chetri Madan för första gången pappa. Han vet fortfarande inte om det blev en pojke eller flicka, utan lön är det svårt att köpa de dyra telefonkort som krävs för att ringa hem.

Att arbetsvägra riskerar att sluta med fängelse. Nu överväger han i stället att rymma från arbetsgivaren och försöka vädja till den nepalesiska ambassaden att betala hans hemresa. 

– Jag vet inte hur jag ska försörja mig när jag kommer hem från Qatar, jag vill bara bort härifrån, säger Chetri Madan.
– Om jag träffar andra som vill åka till Qatar så tänker jag berätta för dem hur det verkligen är här.

De nepalesiska byggnadsarbetarna Hira Kaji Bade och Chetri Madan heter egentligen något annat.

 Ivar Andersen 

Tip a Friend heading