Go to main navigation

BILDSPEL: Militärövning för YPJ strax utanför Deriq, Syrien.

Foto: Andreas Ståhl

YPJ i skytteposition under militärövning strax utanför Deriq, Syrien.

Foto: Andreas Ståhl

Gulestan, ledare för en grupp YPJ-soldater.

Foto: Andreas Ståhl

Selgan med två skadade YPG-rebeller på vårdhemmet i Deriq, Syrien.

Foto: Andreas Ståhl

Överste Nahida Ahmed Rachid i Sulaymaniyah, Irak.

Foto: Andreas Ståhl

Begravning för en av många kurdiska rebeller som dött i strider mot IS i Kobane.

Foto: Andreas Ståhl

Sörjande för en av många kurdiska rebeller som dött i strider mot IS i Kobane.

Foto: Andreas Ståhl

PKK/YPG checkpoint i gränslandet mellan Syrien och Irak.

Foto: Andreas Ståhl

PKK checkpoint i västra Irak.

Foto: Andreas Ståhl

Kurdiska kvinnor för en dubbel kamp i Syrien och Irak

I dagarna lyckades kurdiska styrkor i norra Syrien driva ut Islamiska Staten (IS) ur staden Kobane. Bland de stridande kurderna återfanns många kvinnor, som i Syrien och norra Irak för en dubbel kamp – att driva IS terror från regionen och för lika rättigheter mellan könen. Omvärlden träffade några av dem då striderna om Kobane fortfarande pågick.  

 

När Selgan, 35 år, lämnade sitt föräldrahem för att bli en del av de kurdiska rebellerna i norra Syrien blev hennes bror rasande och skrek till sin syster: "Vad tror hon om sig själv? Kvinnor slåss? En skam för familjen!"         

 

 

Selgan var trött på familjens hierarki. Hon hade läst böcker som fått henne att ifrågasätta sitt liv. Författare som Karl Marx, Emma Goldman, den turkisk-kurdiska ideologen Abdullah Öcalan inspirerade henne till nya tankar.   

- Revolutionen gav mig en chans att stå upp för mig själv och mitt samhälle, säger Selgan.

Efter att ådragit sig en skottskada under striderna mot IS i Kobane befinner sig Selgan på en klinik i Deriq, en stad i östra Syrien som kontrolleras av syrisk-kurdiska YPG (förkortning för ungefär: Folkets försvarsenheter). Så snart hon blivit återställd vill hon återvända till fronten.    

- Jag kan inte sitta still och se på när jag ser vad de gör mot mitt folk, säger Selgan. När oskyldiga halshuggs, hur de mördar barn och säljer kvinnor. Ilskan mot denna grymhet ger mig styrka att bekämpa dem. Speciellt som kvinna.  Vi visar världen att vi inte accepterar extremisternas grymma livsåskådning och, framför allt, hur de ser på kvinnors rättigheter.

En kvinnlig revolution

De kurdiska rebellstyrkorna strider dagligen mot IS i Syrien och norra Irak. En stor del av dem är kvinnor. I Syrien är fler än en tredjedel av YPG:s trupper kvinnor, vilket motsvarar ungefär 15 000 kvinnliga soldater. Hos de turkiska PKK-rebellerna (Kurdernas arbetarparti), som bland annat slåss i norra Irak är ungefär hälften av de stridande kvinnor. I norra Irak återfinns också den irakisk-kurdiska Peshmergastyrkan, men en stor andel av peshmergasoldaterna motsätter sig att kvinnor deltar i strid.

Samtidigt som det bland kurderna historiskt funnits kvinnor som stridit med män är det av tradition männen som har varit familjens överhuvuden. De har bestämt när kvinnorna får lämna sina hem och vilka de får gifta sig med. Den senaste tiden har detta börjat att ifrågasättas, inte minst av kvinnorna själva. Anledningen är, ironiskt nog, uppkomsten av IS. Föraktet mot extremistgruppens kvinnosyn har för de kurdiska kvinnorna fungerat som en katalysator för frigörelse.

Tamara Kani, 34 år, är en turkisk PKK-rebell som strider i Irak. Under en samling i staden Kirkuk berättar hon om en dubbel kamp.

- Målsättningen är inte bara att besegra IS. Detta är den största revolutionen för och av kvinnor i regionens historia. Vi har öppnat en ny trädgård, i Mellanöstern, där det finns frihet för båda könen. 

Återfödelse

Innan de kurdiska rebellstyrkorna 2012 tog kontroll över nordöstra Syrien hade 19-åriga Gulestan aldrig hört talas om kvinnors rättigheter. Hennes frihet var begränsad till en, vad hon beskriver som en röd linje, ritad av hennes far och bröder. Och våld mot kvinnor var något hon bara i hemlighet hade diskuterat med vänner.

När de kurdiska delarna av Syrien blev attackerat av islamistiska grupperingar beslöt hon sig för att ansluta sig till YPG. Hon kom till ett krig, men också till en plats där man flitigt diskuterade politik och kvinnors rättigheter, något Gulestan aldrig upplevt tidigare. För första gången fick hon öppet tala om en kvinnlig frigörelse och strukturella fel i det kurdiska samhället.

- Det var en slags pånyttfödelse, säger Gulestan. Jag lärde mig att visa vad jag känner och att uttrycka det. Sedan dess har jag upptäckt vem jag är och vad jag vill göra med mitt liv. Det gav mig en mening med livet.

YPJ, den kvinnliga grenen av YPG, bildades 2013. Gulestan, som gjort sig ett namn som begåvad prickskytt, blev befälhavare för tjugo tjejer.

- Män kan ofta inte kontrollera sina känslor, ibland springer de i blindo mot fienden när de ser en kamrat som blivit skadad, säger Gulestan samtidigt som att hon under en övning i staden Deriq ger order åt sina soldater. Kvinnor tänker klarare i sådana situationer och är bättre på att hålla helheten organiserad.

Gulestan ger order till sina soldater att gå ner i skytteposition på marken. På slagfältet skulle de nu högljutt låta sina motståndare vet att de strider mot kvinnor.

- IS-extremisterna tror att de kommer till helvetet om en kvinna dödar dem, säger hon med ett skratt.

Gulestan berättar stolt om hur hon dödade arton IS jihadister i en och samma strid, även om hon betonar att just dödandet inte är hennes huvudmål.

- Kvinnans frigörelse är det absolut viktigaste. Först då kan hon ta reda på vem hon är, hur livet som fri känns.

Facebook - en nyvunnen frihet – är något Gulestan förkastar. Det distraherar. Make up - annan nyförvärvad rätt – ser hon som ett sätt att behaga mannen. Hon anser att västlig feminism till stor del har misslyckats eftersom västerländska kvinnor fortfarande alltför ofta klär sig för männen.

- De beter sig som leksaker, avslutar Gulestan innan hon återigen riktar fokus mot bataljonens stridsövning.

"Vi kämpar för våra rättigheter som kvinnor"

Överste Nahida Ahmed Rachid, 47 år, från Sulaymaniyah, i norra Irak, är stolt över de kurdiska kvinnor som deltar i kampen mot IS. På 1980-talet var hon en av de första kvinnor som stred med Peshmergan mot Saddam Hussein, och 1996, bildade hon och sexton andra kvinnor Peshmergans första grupp kvinnliga milisgrupp.

- Om kvinnor vill ha fler rättigheter måste de också vara beredda att kämpa för dem, säger Nahida bestämt.

När den första kvinnliga Peshmerganmilisen bildades stötte de på motstånd. Många tyckte inte att kvinnor skulle strida och upplevde det som skamligt att kvinnorna lämnade huset utan en manlig följeslagare. En av Nahidas grannar hånade henne när hon gick längs gatorna i uniform.

Mycket har förändrats sedan 1996, men ännu är inte stridande kvinnor helt accepterat. Norra Irak är i jämförelse med områden som bebos av kurder i Turkiet och Syrien fortfarande extremt konservativt. I irakiska västra Kurdistan, till exempel, är kvinnor i strid fortfarande olagligt.

- Männen där vägrar titta mina kvinnliga kollegor i ögonen och handskakningar är fortfarande tabu, säger Nahida.

För att förändra mentaliteten arbetar Nahida hårt för att sätta press på de konservativa partierna i norra Irak. Hon vill att de för samtal med kvinnor och kvinnoorganisationer för att förena sina krafter. Sedan början av upproret i Syrien har hon ofta kontakt med YPJ-trupperna för att få information om hur striderna i norra Syrien utvecklar sig.

- Kurderna i Syrien har en annan politisk ideologi, säger Nahida. Men vår kamp står över det. Kvinnans rättigheter kommer först. Det spelar ingen roll vad du tror på, vilket politiskt parti du tillhör  eller  vilken etnisk bakgrund du har. Vi kämpar alla för våra rättigheter som kvinnor i ett patriarkalt samhälle. För dessa rättigheter måste vi kämpa. Ingen kommer att ge oss dem frivilligt.

Kvinnor måste kunna slåss

Strax intill PKK:s bas i staden Kirkuk, i norra Irak, står rebellsoldater, män och kvinnor, uppställda för att hälsa en delegation av sunni-klanledare välkomna. De har kommit för att visa sitt stöd för PKK:s kamp mot IS i området. Besökarna skakar tålmodigt hand med var och en av de manliga rebellsoldaterna. Ingen kvinna tas i hand.

Tamara Kani är en av dem som förbises.

- Om de inte vill ha oss här bör de göra det smutsiga arbetet själva, säger Tamara. Det är en föråldrad kultur som vi inte kan förändra från ett ögonblick till ett annat. Det måste tas steg för steg. 

Tamara har ett tydligt mål: frihet för alla kvinnor.

- Jag vill förändra världen, och för det tror jag det är nödvändigt att kunna slåss.

Plötsligt hörs ljudet av en helikopter, omedelbart följt av tung skottlossning från IS-styrkor som befinner sig bara några hundra meter bort. Tamara låter sig inte avbrytas. Hon verkar i det närmaste oberörd av den närliggande beskjutningen. Hon fortsätter.

- Om kvinnor verkligen vill vara likställda med män måste de vara beredda att strida. Att tala kommer aldrig få oss att segra. Du såg vad som hände i Mosul, med en irakisk armé bestående av enbart män. De flydde när IS avancerade och kvinnorna stannade kvar för att handfallna bli kidnappade eller dödade. I Sinjar hände samma sak.

Tamara suckar och fortsätter med starkare röst.

- Kvinnorna i Kobane däremot, de stred och överlevde. De har blivit ett exempel för andra när det gäller vad det innebär att vara fri och stark. När män ser sådan kvinnlig styrka kommer de också att våga stanna, av stolthet. De vill inte vara svagare än kvinnor.

"Vi är fria"

På kliniken i Deriq, i Syrien, sjunker Selgan utmattad ner i sin stol. Den svåra skottskadan hon ådragit sig gör sig påmind.

- Vanligtvis vill journalister att vi ska posera med vapen, och inget mer, säger Selgan. För mig är detta krig så mycket viktigare än kvinnor som dödar manliga extremister.  Vi vill förändra samhället.

Selgan visar stolt ett brev från sin mamma. Hon citerar brevets inledning.

- Jag är stolt över dig eftersom du strider för alla oss kvinnor så att vi en dag vågar säga: vi har rättigheter.

Det var inte lätt för Selgan att överge sin mor och lämna hemmet. 

- Min far är gift med två kvinnor, vilket min mor lider mycket av. Under hela sitt liv har hon sagt att om jag var i din ålder skulle jag aldrig bo i detta hus med den här mannen. Jag skulle vara revolutionär och kämpa för mitt land.

Med ett leende avslutar Selgan:

- Min bror är fortfarande upprörd över mitt beslut. Mycket arg. Men det var mitt val att stå upp och det var det enda rätta. Detta är nu min verklighet. Vi är fria. Nu kan vi göra allt. 

Text: Lennart Hofman  

Fakta: Svenskt militärt stöd

Vid Folk och Försvars konferens i Sälen, i januari i år, meddelade utrikesminister Margot Wallström att Sverige tänker stödja Peshmergas i norra Irak med militärt stöd. Peshmergastyrkorna får sedan tidigare militärt stöd av bland andra Frankrike, Tyskland, Storbritannien och USA.

Källa: Utrikespolitiska Institutet och Jane´s Defence Weekly

 

 

Tip a Friend heading