Go to main navigation

Foto: Jonas Gratzer

Utnyttjad

Hotellarbetaren Wi, 23 år, smugglades till Thailand från Burma för tre år sedan. Hon bor nu i en av Phukets växande kåkstäder. 

Foto: Jonas Gratzer

Migrantvåg

Longtailbåtarna med burmesiska arbetare går i tät trafik över Andamansjön mellan Burma och Thailand. 

Foto: Jonas Gratzer

Favoritresmål

Trots växande politisk oro i Thailand ökar svenskarnas turistande i landet. 

Foto: Jonas Gratzer

Människohandel

Skyltar varnar för trafficking- nätverken i hamnstaden Kawthaung i södra Burma. 

GRANSKNING

Skuggan över det svenska semesterparadiset

De är långt hemifrån, utfattiga och i händerna på hänsynslösa människohandlare. Varje dag exploateras migrantarbetare för att semesterfirarna ska få en billig vardagsflykt i Thailand. OmVärlden har besökt ett av många hotell där svenska resebolag drar nytta av personalens slavliknande arbetssituation.

I hjärtat av Phukets febrila turistdistrikt kantas gatorna som leder till det skimrande havet av go-go-flickor på rad och isberg fulla av färsk fisk och skaldjur. En multinationell ström av turister rör sig mellan barerna och restaurangerna, tar för sig av deras smörgåsbord.

Britter och ryssar, skandinaver och östasiater flyger fallskärm efter båt, sträcker ut sina brända kroppar på den vita sandstranden
och försöker lagra solens energi för kommande vintertider någonstans långt därifrån. När mörkret lagt sig soundcheckar en ensam trubadur på en hotellrestaurang som ligger halvt under bar himmel och bara ett tiotal meter från vågorna som bryter mot Thailands största ö.

Det är lågsäsong och fler bord än vanligt står tomma i matsalen. Nästan som att trubaduren spelar mer för hotellets personal än för dem som nu får tallrikar med havets läckerheter framför sig. Det är scener som utspelar sig dagligen på Thailands turistorter och som skulle kunna vara hämtade ur en svensk barnfamiljs fotoalbum.

Några i personalen kan till och med några ord på svenska.

– Hej, hur mår du? Tack så mycket. Hej då, säger Htoo Aung, en av servitörerna, med ett försiktigt leende.

Hotellet vi befinner oss på används av den svenska charterjätten Ving på ön Phuket. I en bokhylla mellan fåtöljer och soffor i den luftiga lobbyn ligger solblekta och vältummade pocketböcker på svenska. Spår av dem som återkommer för att ladda batterierna långt borta från jobb och stress. På Vings hemsida får hotellet goda omdömen av gästerna.

 

Det är också av dem Htoo Aung lärt sig de svenska fraserna. Han är 32 år gammal. Smal och gänglig med luggen kammad bakåt. Liksom närmare 40 andra som jobbar på hotellet kommer han från Burma. Men de flesta turisterna tar för givet att Htoo Aung är thailändare.

– Det är klart, hur ska de kunna veta, säger han.

Htoo Aung gillar de skandinaviska gästerna bäst. De är oftast mycket trevligare än de asiatiska och ryska turisterna, berättar han när vi senare möts på en gatuservering ett par kvarter bort från hotellet.

– Innan jag kom hit kunde jag aldrig föreställa mig ett ställe som Phuket. Turisterna verkar ha hur mycket pengar som helst, säger Htoo Aung.

Själv saknar han det mesta. Bakom hans leende döljer sig något turisterna här rimligen inte känner till – en verklighet av fattigdom, tvångsarbete, utpressning och usla levnadsvillkor. Hans burmesiska kollegor på det hotell som Ving använder har liknande historier att berätta. För de svenska turisterna är den omfattande människohandeln i det thailändska semesterparadiset helt okänd.

Det har nu gått tio år sedan Htoo Aung och sju andra burmeser fördes genom djungeln av smugglarna. De gick till fots i åtta dygn och sov bara korta stunder på dagarna. På nätterna, i skydd av mörkret, tog de långa omvägar för att oupptäckta kunna passera vägspärrar som kontrollerades av Tatmadaw, den burmesiska juntans fruktade militärstyrka.

Från Htoo Aungs fattiga hemby i delstaten Mon rörde sig gruppen sakta söderut.

– Jag var livrädd. En gång passerade en soldatpatrull bara några meter från buskaget där vi gömde oss. Men de såg oss inte, fortsätter han.

Flykten från Burma blev en dyrköpt erfarenhet för Htoo Aung. Människosmugglaren, den så kallade brokern, hade sagt att transporten till Thailand skulle kosta drygt 4000 kronor. Så mycket pengar hade inte Htoo Aung. Men smugglaren erbjöd sig att låna ut nästan hela beloppet. Återbetalningen skulle de
fixa i Thailand där företagen ropade efter arbetskraft och betalade bra.

En sen natt anlände gruppen till hamnstaden Kawthaung på Burmas sydspets. Bara sundet över Andamansjön låg mellan dem och Thailand. Här fördes de samman med två andra trötta och utmärglade grupper med burmeser.

I skymningen kvällen efter väntade en fiskebåt vid vattenbrynet. Tillsammans var de nu 30 migranter som skulle fortsätta resan mot ett nytt liv.

– Vi fick lägga oss på mage i ett utrymme på botten, två och två ovanpå varandra. De lade en trädurk tätt över oss, berättar Htoo Aung.

Vid ankomsten till den thailändska sidan av sundet hade smugglaren ett besked till Htoo Aung och hans medresenärer. För transporten till Phuket måste de betala ytterligare cirka 1 100 kronor var. Beloppet lades till det som migranterna redan var skyldiga.

Sedan packades de i lager på ett lastbilsflak som i en sardinburk och täcktes över med klädbylten, kartonger och en tjock presenning. Det var svårt att andas i trängseln och i det tropiska klimatets fuktiga hetta. Stanken av avföring och urin var snart bedövande.

Htoo Aung ser sig över axeln igen och berättar att brokern som tog honom till Thailand rekryterade arbetskraft åt en entreprenör som byggde ett nytt hotell på Phuket. Lönen var mycket lägre än vad Htoo Aung hade lovats innan avfärden från Burma – bara 40 kronor om dagen. Men han hade en skuld att betala. Att tacka nej eller försöka förhandla var aldrig ett alternativ.

Arbetet på bygget var hårt. Htoo Aung och omkring 500 andra burmeser jobbade alla dagar i veckan, ofta till långt efter solnedgången. Av lönen blev nästan inget kvar efter att smugglaren varje månad inkasserat sin del.

Efter två år på bygget fick han höra talas om ett hotell som sökte personal.

– Det var en stor lättnad att komma bort från byggarbetsplatsen. Det är hårt att jobba ute i värmen, utan skyddsutrustning eller säkerhet. Jag ville inte vara kvar där, säger Htoo Aung.

Htoo Aung har nu jobbat på det hotell som Ving använder i åtta år. Arbetsvillkoren är bättre rent fysiskt och han har en ledig dag per vecka. Men hans berättelse vittnar om att han fortfarande är utnyttjad av sin arbetsgivare och den thailändska turistindustrin.

Först i år har hans löneutveckling nått en nivå som motsvarar det statligt reglerade minimibeloppet i Thailand. Nu tjänar han omkring 70 kronor per dag.

– Det är löjligt egentligen, lönen räcker inte till på långa vägar, säger Htoo Aung håglöst och skrattar till.

Situationen är likadan för de allra flesta av hans burmesiska kollegor. De thailändare som jobbar på hotellet tjänar betydligt bättre. Men han vågar inte klaga.

– Om jag tar upp det med ägaren är jag rädd för att få sparken, säger Htoo Aung.

Kalle Bergbom

 

Texten är ett utdrag ur det nya numret av OmVärlden som kommer ut i butik den 4:e november. Läs hela reportaget redan nu genom att köpa ett digitalt lösnummer via Qiozk.

 

Tip a Friend heading