Mercy Johnson, Ini Edo och Funke Akindele under inspelningen av den senaste Nollywood-filmen White Hunters.
Foto: Casper Hedberg / Kontinent

Mercy Johnson, Ini Edo och Funke Akindele under inspelningen av den senaste Nollywood-filmen White Hunters. Foto: Casper Hedberg / Kontinent

Nollywood

Filminspelning i drömfabriken

Publicerad: den 12 oktober 2009

Med videokassetter och rasande produktionstempo har ­Nollywood i Nigeria gått om Hollywood i antal producerade filmer. Nu satsar regissörerna från Lagos på att erövra världen. Samtidigt hotas branschen av pirater.

I en sandfärgad trevåningsvilla i den västafrikanska metropolen Lagos håller den senaste Nollywoodfilmen på att spelas in. Utanför den taggtrådskrönta muren står sex lyxbilar parkerade. En Porsche-stadsjeep, en silverfärgad Chrysler 300 och en Mercedes med nummerplåten "DULLAR". Inne i vardagsrummet, i en vräkig, strålkastarupplyst soffgrupp, gör sig skådespelarna redo. Makeupassistenten Leila Uye ränner runt för att bättra på Funke Akindeles redan överdådiga smink, Ini Edo ber om sin mobil och blir upprörd när hon inte får den i tid, videokameran knuffas till i trängseln av filmarbetare, regissören Afam Okereke ropar uppmanande "nu kör vi, kom igen" och föser bort Leila från strålkastarljuset.

– Rulla bandet! Tystnad!

Ett barn längre bak i vardagsrummet tappar en Xbox-handkontroll i golvet med en oroväckande smäll.

– ACTION!

Världens tredje största filmindustri heter Nollywood och ligger i Nigeria. En filmfabrik som producerat fler filmer per år än Hollywood och vars historier når afrikaner i hela världen. Nu förbereder sig Nollywood för att ta nästa steg – att erövra resten av klotet. Ett stort mål, men de många visionärerna låter sig inte stoppas av hindren längs deras väg.

Föredrar kyrkan framför nattklubbar
Röda laserpekarljus bryter sig ut ur marijuanaröken. Drar en rak linje över Femi Kutis jammande afrobeatband, sveper längs afrikakartan på väggen och tvärs över Fred Aseroma, där han sitter med en liten flaska citrusvin och tillfredsställd uppsyn vid ett av plastborden framför scenen. Fred, med över hundra filmer och flera filmpris i ryggen, är inte den typ av filmstjärna som går på nattklubb. Han trivs bättre här, på New Afrika Shrine – afrobeatens domkyrka i Lagos.

– Nollywood representerar inte bara den nigerianska filmindustrin, säger Fred på sin säregna blandning av nigeriansk engelska, klassisk brittiska och cockney.

– Nollywood representerar Afrika och dessutom den svarta rasen. Jag har aldrig träffat någon svart runtom i världen som inte har sett en Nollywoodfilm, har pratat om Nollywood eller hört om det. Jag fortsätter säga det jag alltid har sagt: Nollywood är det enda "wood" som kan skaka Hollywood.

Tidigt 90-tal i Lagos. Militärregim och en ekonomi i fritt fall. En importör med en mängd tomma videokassetter han inte kunde få sålt.

– Nollywood blev till av en slump, berättar Don Pedro Obaseki. Det blev till av en mängd helt orelaterade krafter som plötsligt alla pekade åt samma håll.

Om någon borde veta är det Don Pedro. Han är doktor i teatervetenskap, en av de filmskapare som låg bakom Nollywood och ägare av tevekanalen Movistar, som visar afrikanska filmer i bland annat Storbritannien, Italien och Sverige. Han var med i det tomrum som skapades då landets skakiga ekonomi fick biograferna att kollapsa och tevesåporna att tystna.

– På den tiden köpte många av oss vhs-spelare, men det fanns nästan inga filmer, så det var lite som att köpa en stor bil utan att ha någon bensin.

Importerade tomma VHS-kasetter
Då kom Kenneth Nnebue, en driftig affärsman som importerade tomma videokassetter, på att det skulle vara lättare för honom att sälja kassetterna om han fyllde dem med något. Han hörde av sig till några av de arbetslösa tevesåpaskaparna, och tillsammans med dem kom han att producera det som skulle bli Nollywoods födsel.

Living in Bondage, en film om hur Andy offrar sin fru Merit för att bli rik och sedan hemsöks av hennes spöke, blev omedelbart en försäljningssuccé och snart började alla andra filmskapare göra film direkt för hemvideomarknaden.

Filmerna tog vid där tevesåporna slutade. Precis som Living in bondage innehöll de alla en moralisk pekpinne – den onda får sitt straff, den goda belönas och det finns alltid ett ljus på andra sidan tunneln. Gemensamma nämnare var också de minimala budgetarna och inspelningstider på omkring en vecka. Allt bidrog till att skapa en filmvärld med gräsligt ljud, taffliga manus, och skådespelarinsatser som ofta lämnade mycket i övrigt att önska. Men där teknik och kunskap brast tog uppfinningsrikedom och produktivitet vid. Och tittarna kunde inte få nog av de nigerianska levnadsöden och värderingar som spelades upp framför dem, och som var så lätta att relatera till.

I dag tittar man på Nollywoodfilmer i hela engelskspråkiga Afrika, i Karibien och i svart diaspora runtom i stora delar av västvärlden. 2006 producerades 827 filmer och branschen omsatte enligt uppskattningar 250 miljoner dollar.

Men 1996, då kemistudenten Fred Aseroma bestämde sig för att försöka bli skådespelare, kallades Nollywood ännu inte för Nollywood. Branschen hade inte hunnit bli en av landets största arbetsgivare, men de få som rymdes där hade börjat tjäna stora pengar. Trots detta var Freds far skeptisk mot Freds skådespelarsatsning.

– Min far sade "Varför slösar du bort din tid på att skådespela överallt?", härmar Fred. "Varför inte lägga mer tid på skolan, få ett bra kontorsjobb och sluta upp som en "big boy" senare?"

Blev behandlad som en kändis
Freds far fick däremot ge sig då han märkte att ju fler roller och utmärkelser hans son fick, desto mer blev han själv behandlad som en kändis av de människor han stötte på. När introduktionen av vcd-skivor och dvd-spelare i början av 2000-talet förde Nollywood till sitt klimax, gick Fred från en filminspelning till en annan, utan någon tid till att vila.

– Jag minns speciellt en film, där jag spelade en väldigt, väldigt grälsjuk make som skrek och gormade åt sin fru. Sedan, bara ett par dagar efter att vi var klara, skulle jag spela en lugn, älskande man i en annan film. Haha, de första dagarna var det svårt att hålla ned rösten från den förra filmen. Men det var kul, och det hjälpte många av oss utan skådespelarutbildning att bli bättre yrkesmän.

Under den här tiden var det få som inte ville bli en del av Nollywood. Som skådespelarstjärna kunde Fred inte visa sig någonstans utan att bli stoppad av ungdomar som hoppades att han skulle kunna hjälpa dem in i branschen.

– Eftersom ungdomarna såg oss hemma på video – klanderfritt klädda, körandes stora bilar och sovandes i pompösa villor – ville de flesta av dem bli som oss. Men efter att ha ställt ett par frågor till dem som kom fram till mig, och efter att ha gett dem ett par skådespelartest, visste jag om de verkligen hade en passion för skådespelande, eller om de bara var ute efter att bli kända.

Det är lördag, och i skuggan av ett träd i närheten av Lagos arenaliknande nationalteater hålls audition. De nio skådespelaraspiranterna blir kallade en och en från sina plaststolar, fram till det svarta skrivbordet.

– Lyssna på den här frasen, säger St Pius Amolo till Sonia Simisola Folarin, eftermiddagens första kandidat.

– I am the star of the universe. Upp-fattade du frasen? Det här är ett fysiskt test — jag vill att du upprepar den här frasen, men håller ut den sista stavelsen så länge som du kan. Unive-e-e-erse, förstår du? Okej. ACTION!

Sonia tar ett djupt andetag.

– I am the star of the unive-e-e-e-e-r-r-s-se.

– Okej, jag ska ge dej ett till, sista försök, säger han. Låt oss höra, låt folk höra att det är du som är universums stjärna. Är du redo? Action!

– I am the star of the unive-e-e-r-r-s-yiiihhh, flämtar Sonia.

Pius sitter tyst ett tag tittar klentroget upp på Sonia.

"Vi vill skapa proffs"
Tillsammans med Tunde Afolagi och Eucharai Umhi utgör St Pius Amolo dagens jury. De är verkställande direktör, huvudmanager och artistisk direktör för den nystartade artistskolan Create Ur World, och förvillande lika en Idol-jury i sina ärliga omdömen av de kandidater de bedömer.

– Bara de som verkligen har talang kommer in på vår skola, säger Pius. Vi vill skapa proffs för Nollywood, för att få till en ändring av det amatörskap som styr branschen i dag.

Kandidaten Sonia Simisola Folarin var märkbart nervös under sin audition, men har ändå gott mod efter det första delmomentet.

– Jag vill bli ett namn som man känner igen i hemmen, säger hon.

Fram tills för tre år sedan var det på den här sandplanen som Don Pedro Obaseki och hans kolleger träffades för att spåna fram kommande hitfilmer.

– På den tiden, en lördag som den här, skulle en mängd filmauditions ha varit igång här, med omkring tvåtusen människor som kämpar för att få plats, säger Don Pedro. Men nu är de dagarna förbi.

På den tiden. Det är en fras som återkommer. För efter ett turbulent första decennium befinner sig Nollywood sedan ett par år som i en dvala. Piratkopiering har drivit många filmskapare ur branschen. Men lika mycket är nedgången ett resultat av de galna boomåren i början av 2000-talet. Plötsligt hade alla velat hänga med på framgångståget Nollywood. Många gjorde det däremot mer på grund av pengar, makt och kändisskap än filmintresse, vilket gjorde att marknaderna snart översvämmades av mediokra filmer. Fred Aseroma märkte inte bara hur tittarna tröttnade på den typ av filmer som kom ut på den tiden — han tröttnade även själv.

– Många producenter väntade på att någon skulle komma med en fantastisk historia, sedan kopierade de den, säger han. Så om en film med titeln I love you plötsligt blev en hit, hette alla filmer 
efter det "love" det ena, "love" det andra: Fall in love, Fall over love, Love is crazy, Love is mad, Mad love, och sådant där love, love, love. Allt vi gjorde var att pussas, pussas, pussas — det blev tråkigt!

Don Pedro säger att han varit beredd på branschens nedgång i flera år.

– Det är en väldigt enkel kalkyl av utbud och efterfrågan, säger han. I  stället för att ha en marknad som drevs av efterfrågan fick vi en marknad som styrdes av utbud. Och det enda håll en sådan marknad kan gå är nedåt.

Under den senaste tidens stiltje har allt fler filmskapare kommit till insikt om att de måste höja nivån för att utveckla Nollywood. Och känslan som råder nu är att det till slut börjar blåsa upp igen. Den andra oktober blev The Figurine första Nollywoodfilm att ha premiär på landets alla fem biografer samtidigt. Fred Aseroma håller på att bygga upp ett distributionsnätverk för Nollywoodfilm i London. Och i februari kommer Don Pedro Obasekis Revolution att gå upp på Berlins filmfestival.

– Det fanns ett behov för filmindustrin att krascha, för den behövde omstöpas, säger Don Pedro. Nu håller branschen på att ändra rytm. De närmsta månaderna kommer filmer ut som kommer få nigerianer att tänka "hallå, har vi gjort det här?". Det kommer att vara omöjligt för pirater och små filmskapare att hänga med. Om vi är kapabla att nå en högre teknisk kvalitet, strukturera branschen och nå en finansiell stabilitet är inte ens himlen gränsen.

Saknar vita skådespelare
Fredag, och en ny storslagen villa som inspelningsplats. Men i vardagsrummet upptas sofforna av sovande crewmedlemmar, och i den luftkonditionerade Chryslern ute på gatan sitter Ini Edo och vänder blad i en Danielle Steel-bok med långa, klarröda lösnaglar.

– Att vänta är något man måste bli van vid som skådespelerska här, säger hon.

Problemet för dagen är att det saknas vita skådespelare, och utan dem kan inspelningen av White hunters omöjligt gå vidare.

– Filmen handlar om fyra kvinnor som bara är ute efter att få tag i vita makar, säger regissören Afam Okereke. Det är något vi försöker bekämpa, eftersom det präglar många kvinnors liv här i Nigeria.

Trots att Afam ger ett lugnt intryck mitt i kaoset, börjar uppenbarligen även han att bli desperat. Snart ber han nämligen mig och fotografen Casper att hoppa in i rollerna som fransk respektive tysk älskare i filmen. Ett lockande anbud, men vi hade inte tid, och Afam fick leta vidare. Fortfarande till synes obekymrad. Som alla andra filmskapare i Nollywood ser han större mål vid horisonten.

– Min dröm är att göra en film som blir nominerad till en Oscar.

Per Liljas

 
Tipsa en vän
Dela
Intervju Hans Rosling
Rosling
Foto: Martin Kjellberg

Roslings recept för en bättre värld

Hans Rosling har slutat att ställa upp på personporträtt. I stället blir det här ett porträtt av hans arbete och av svenskt bistånd så som Hans Rosling ser det. Ett bistånd där fattiga ställs mot flyktingar och demokratiaktivister. Själv vill han öronmärka alla biståndspengar till bekämpning av den extrema fattigdomen.

Krönika Helena Thorfinn
Helena Thorfinn
Foto: Julia Björne

Är du för eller emot?

En kvinna kommer fram efter föreläsningen i Nyköping. En äldre gentleman reser sig och ställer frågan högt i hörsalen i Borås. Två damer väntar i hotellobbyn i Göteborg. Konferencieren överlämnar mikrofonen i Värnamo. De vill ha ett svar. Medan kaffet kokar i Staffanstorp vill bibliotekarien veta. – Men du… alltså, fantastisk bok och så, spännande om Mina och Nasrin… men är du för eller mot? För eller emot bistånd. Svart eller vitt. Vilken sida står du på egentligen? Skattebetalarna undrar.