Go to main navigation
En medlem ur Pat Jasan, ett medborgargarde som bekämpar narkotika i Burma, håller upp opiumvallmo i ett fält i byn Lung Za i Kachinstaten.

En medlem ur Pat Jasan, ett medborgargarde som bekämpar narkotika i Burma, håller upp opiumvallmo i ett fält i byn Lung Za i Kachinstaten.

Foto: Hkun Lat

FEATURE

Krig, pengar och opium i Burma

På tio år har opiumodlingen nästan tredubblats i Burma, världens näst största producent efter Afghanistan. Narkotikan finansierar också landets blodiga inbördeskrig mellan etniska rebellgrupper och den burmesiska armén.

Med månen som enda ljuskälla ser soldaterna till att gå i en rak linje längs den smala stigen. Burma är ett av världens mest minerade länder och det land med tredje flest dödsfall från landminor. Efter ett halvt sekel av inbördeskrig vet rebellerna i Kachin Independence Army vad det kan kosta att trampa fel.

Klockan har blivit 5 på morgonen när vi når fram till deras utpost. Soldaterna samlas runt en eld och värmer händerna medan de viskar och röker. Deras fiende, den burmesiska armén, är inte mer än 500 meter bort, bakom några bambustängsel och tungt minerad skog.

– Vi är ständigt i beredskap, säger löjtnant Kumbau Maw Awng. 

Här i bergen i norra Burma, nära gränsen till Kina, pågår ett av världens längsta inbördeskrig. Det började 1961 med skapandet av Kachinfolkets självständighetsarmé, Kachin Independence Army, vars mål var och är ett självständigt land för det kristna Kachinfolket. Efter ett 17 år långt eldupphör blossade striderna upp här igen 2011, och sedan dess har konflikten skördat tusentals liv och fördrivit omkring 100 000 människor från sina hem.

Det är bara en av många pågående konflikter i Burma mellan armén och olika rebellgrupperingar i landets gränsområden. I samtliga konflikter har osäkerheten och laglösheten skapat ett gynnsamt tillstånd för olika former av narkotikaproduktion. För de stridande parterna, från rebeller till den nationella armén, innebär droghandeln också lukrativa möjligheter att beskatta odlare och smugglare i utbyte mot beskydd.

Tom Kramer vid Transnational Institute, som analyserar opiumhandeln i Sydostasien, säger att flera av landets beväpnade grupper finansieras med pengar från droger. En del beskattar opiumodlare och laboratorier medan andra är direkt inblandade i produktionen. 

– Framför allt är det miliser lojala mot den burmesiska armén som är insyltade. Det finns också en utbredd korruption och många i regeringen och människor på höga poster i militären tjänar pengar på narkotikahandeln, säger han.

Tidigare brukade även Kachin Independence Army beskatta opiumodlare, men på senare år har rebellerna tagit avstånd från narkotika. I dag kommer deras främsta inkomster i stället från illegal skogsskövling och jade.

Kachin Independence Army är en av flera rebellgrupper som just nu strider mot den burmesiska armén. Foto: Axel Kronholm

Ökande efterfrågan

Under det senaste decenniet har produktionen av opium nästan tredubblats i landet, från strax över 20 000 hektar år 2006 till 55 000 hektar 2015. I fjol producerade Burma omkring 647 ton opium, enligt FN:s drogorgan UNODC.

– Det speglar en ökande global efterfrågan på opiumprodukter som heroin, särskilt från Kina där heroinanvändningen ökar, säger Tom Kramer.

Framställningen av heroin sker vanligtvis inne i Burma, varifrån det sedan går på export till grannländerna, till Australien och Japan, men framför allt till Kina. International Harm Reduction Association rapporterar att det i Kina år 2010 fanns närmare 2,5 miljoner människor som injicerade narkotika.

Samtidigt som opiumproduktionen ökat så har metaamfetamin blivit Asiens favoritdrog. Beslag på metaamfetamin, även kallat ”ice”, har bara i Sydostasien ökat från 11 ton år 2008 till 42 ton 2013, enligt UNODC. 

Transnational Institute som producerat flera rapporter om narkotikasituationen i Burma skriver att ”många aktörer i konflikterna förlitar sig på droghandeln för att finansiera sina arméer och operationer.” Milisgrupper som är lojala med den nationella armén är också ”djupt inblandade i produktion och handel med amfetamin och heroin”, vilket innebär att deras främsta mål är ”att upprätthålla status quo och fortsätta med sin business”.

Burmas förra regering satte år 2019 som deadline för när landet ska vara drogfritt. När världens länder den här veckan möts i New York för ett specialinkallat möte om narkotika i FN:s generalförsamling deltar Burma som världens näst största opiumproducent, utan något hopp att nå sitt eget mål.

Soldater från rebellarmén Kachin Independence Army vaktar frontlinjen.Foto: Axel Kronholm

Fattigdom driver produktionen

När solen når över bergstopparna och värmer de kalla grusgatorna i Tonzang har tupparna redan slutat gala och gospelkörerna i kyrkorna tystnat. Här i norra Chinstaten, på nästan 2000 meters höjd över havet, lever de olika stamfolk som brukar samlas under namnet Chinfolket.

Här breder också opiumodlingarna ut sig, och med dem följer missbruk. Hen Thang, ordförande för Union Solidarity and Development Party, har sett byar där alla vuxna män är beroende av opium. 

– Jag var nyligen till en by där jag såg hur kvinnan i ett hushåll slet och malde majs medan mannen låg hög och utslagen. Jag fick tårar i ögonen av att se det. Och nu börjar även tonåringar använda opiumet. Jag vet inte hur de där samhällena ska klara sig, säger han.

Det här är den mest underutvecklade regionen i hela Burma där uppemot 70 procent av befolkningen lever i fattigdom. Detta i ett land som av FN rankas bland de fattigaste i Asien. 

– Bönder ser opiumodling som ett sätt att säkra sin inkomst och försörja familjen. Det är också en användbar medicin i områden där tillgången till sjukvård är begränsad, förklarar Tom Kramer från Transnational Institute. 

Burma har länge haft ett ensidigt fokus på utrotning, att bekämpa odlingarna med polisiära och militära medel. Varje år skickas poliser upp till norra Chinstaten för att rycka upp opiumplantorna med rötterna, i linje med artikel 22 i FN:s narkotikakonvention från 1961 som förbinder världens länder att förstöra illegala narkotikaodlingar.

Cin Tung Mang, tidigare aktiv i kommunfullmäktige i Tonzang, säger dock att insatserna inte är effektiva.

– Poliserna som skickas hit saknar motivationen och viljan att göra ett bra jobb. När vi försökte tipsa dem om var odlingarna fanns så klagade de att det var för långt borta. De röjde bara upp lite i närheten av där de övernattade. Men de största opiumfälten ligger ju längre bort, säger han.

Han förklarar att de som leder insatserna är dåligt betalda, saknar budget för extra utgifter för transport eller övernattning och bara har spadar och pinnar att försöka hugga upp odlingsfälten med.

– Så man fifflar med siffrorna. Produktionen underskattas och utrotningsinsatserna överdrivs, säger Cin Tung Mang.

Med en så värdefull produkt och stora pengar i omlopp spelar även korruption en avgörande roll. Hen Thang förklarar att det är vanligt att en lokal tjänsteman tar ut en slags skatt av odlarna som han sedan i sin tur använder för att muta polisen.

– Polisen är mutad att hålla sig borta från opiumet. Du kan gå förbi dem på stan här i Tonzang med en stor klump opium i famnen utan att något händer. När polisen senast åkte ut för att förstöra opiumfälten här tog de mutor från bönderna för att lämna deras fält ifred, säger han.

Opium- och heroinmissbruk är utbrett i Burma.Foto:Hkun Lat

Inga alternativ 

Även med mer effektiva polisinsatser är det tveksamt om utvecklingen skulle ha gått att vända. Forskning som Transnational Institute har sammanställt visar att utrotningen av odlingar kan vara kontraproduktiv.

– Globalt har framställningen av opium bara ökat under de senaste 30 till 40 åren, trots massiva militära och polisiära insatser för att bekämpa den, inte minst i Afghanistan, säger Tom Kramer.

En ny rapport från Open Society Foundations hävdar att utrotning av narkotikaodlingar kan ha allvarliga konsekvenser för de fattiga samhällen som är beroende av intäkterna för att kunna överleva. Studier av narkotikabekämpning i Burma visar hur hela samhällen kastas djupare ner i fattigdom, hunger och desperation när deras främsta exportgröda förstörs utan att något alternativ erbjuds. 

En opiumodlare i en närliggande by till Tonzang säger att det skulle göra livet svårare för invånarna om polisen förstörde deras odlingar.

– Vad ska vi då leva av? Vi skulle alla hamna i skuld och vara tvungna att odla mer opium nästa år för att ta igen det vi förlorat, säger han.

Högt och avlägset beläget är det svårt att få lönsamhet i andra grödor för bönderna i norra Chinstaten. Det tar en hel dag att ta sig till närmsta större stad där man kan sälja det man odlat och under regnperioden är vägarna i uselt skick. Med opiumet är det annorlunda – en hel skörd får plats i en ryggsäck och ofta kommer köparen själv och hämtar det, berättar U Hau Khan Mang som jobbar på lantmäteriavdelningen i Tonzang.

– Bönderna här vet att opium är dåligt, men de tänker på sin överlevnad. Vi är så långt från marknaden att det inte går att bära dit grödorna man odlar. Men opiumet hämtar köparna upp själva, säger han.

U Hau Khan Mang berättar att många lämnade trakten på 90-talet. De åkte till Malaysia eller någon annanstans där möjligheterna var fler. Sen dök opiumodlingarna upp. 

– Ekonomin var körd i botten och det var väldigt svårt att klara sig här. De som blev kvar hade det svårt. Men så började några odla och kunde få en stadig inkomst. Myndighetspersoner hade så låga löner att det öppnade upp för mutor och på så vis kunde odlingarna ta fäste utan att någon ingrep, säger U Hau Khan Mang. 

Oklar framtid

Sedan Burma 2011 inledde en reformprocess mot ökad demokrati har mycket hänt. Omvärlden har lättat på sanktionerna och västerländska företag etablerat sig. Den tidigare oppositionsledaren Aung San Suu Kyi vann med sitt parti, National League for Democracy, en jordskredsseger i valet i november. Det pågår också sedan en tid tillbaka en fredsprocess, om än med svagt resultat såhär långt, med syftet att få slut på inbördeskrigen i landet.

– Fred är en viktig faktor i arbetet med att minska drogrelaterade problem i Burma, liksom ekonomisk utveckling. Men det är viktigt att det inte bara blir en utveckling som gynnar de redan mäktiga och rika, utan också småbrukare och fattiga landsbygdssamhällen där folk i dag lätt lockas av opiumets snabba vinster, säger Tom Kramer från Transnational Institute.

Det är ännu oklart vilken narkotikapolitik den nya regeringen kommer att anamma. Tom Kramer hoppas på en ny riktning.

Helt drogfritt kommer Burma förmodligen aldrig att bli, tror Tom Kramer, men han hoppas att man med rätt politik kan lösa de problem som droger orsakar i samhället.

– Ett helt narkotikafritt samhälle är en omöjlighet i alla länder, särskilt i Burma. Men vi kan arbeta för att se till att färre människor smittas av HIV/AIDS, att hindra överdoser och bygga ut tillgången på vård och utbildning i fattiga och isolerade samhällen som i dag odlar opium. 

 

Axel Kronholm 

Tip a Friend heading