Go to main navigation
Honduras

Foto: Michael Wuertenberg, World Economic Forum/Erik Halkjaer

José Danilo Pacheco skär ner frukter från oljepalmer i La Lempira-plantagen, utanför Tocoa, i Colón. Plantagen är en av dem som ingår i ägarkonflikten mellan Dinants ägare Miguel Facussé Barjum och organisationen Aguans förenade bonderörelse (MUCA). Lars Thunell, tidigare chef för IFC.

Honduras

Foto: Erik Halkjaer

Militär bevakar – I Guadalupe Carney, en plantage utanför Tocoa, i Colón, som ockuperas av organisationen Aguans bonderörelse (MCA) har militären en permanent postering. Här menige Darwin, som säger att de är där för att hålla ordning. Den 15 november 2010 sköts fem bönder i byn ner av okända män.

Markkonflikt. Bönderna i Aguándalen patrullerar ett markområde som de hävdar är deras. Världsbanksorganet IFC har lånat ut pengar till företaget Dinant som också gör anspråk på marken.

OmVärlden granskar

Lars Thunell investerade i blodig markkonflikt

Trots en blodig markonflikt i Honduras beviljade Världsbanksorganet IFC ett stort lån till ett företag som var involverat i konflikten. Den ansvarige för beslutet, svensken Lars Thunell, möts nu av svidande kritik från Världsbankens eget granskningsorgan.

Palmoljeproducenten Dinant är en av Honduras största företagsgrupper och producerar allt från chips och matolja till biobränsle. Ägare är landets mest förmögna man, Miguel Facussé Barjum. Under 2008 ville Dinant satsa på att omvandla palmolja till biobränsle och ansökte om ett lån på 30 miljoner dollar från Världsbanksorganet IFC, International Finance Corporation.

Men projektet var kontroversiellt. Odlingen av afrikansk palm, som palmoljan och biobränslet utvinns från, skulle ske på ett par tusen hektar mark i Aguándalen i norra Honduras. I detta område fanns omkring 3500 bönder som sedan flera år hävdat att marken var deras.

IFC kände till denna markkonflikt, ändå beviljades ett lån på 15 miljoner dollar till Dinantgruppen i november 2009. Detta skedde samtidigt som flera av världens stora biståndsgivare fryste alla utbetalningar till Honduras eftersom de ansåg att utvecklingen gick åt fel håll. Till dessa hörde USA, EU, IMF och IFC:s egen ägare, Världsbanken.

Den som var ytterst ansvarig för lånet till Dinant var svensken Lars Thunell. Under förhandlingarna om avtalet med Dinant var han IFC:s vice ordförande och satt med i styrelsen som godkände affären.

Senare var det också han, i egenskap av IFC:s högste chef, som skrev under avtalet med Dinant.

Lars Thunell har i dag lämnat IFC och vill inte själv kommentera lånet till företaget. Men i ett mejl till OmVärlden skriver han följande:

Jag har för länge sedan bestämt mig för att inte yttra mig om IFC och särskilt om enskilda affärer. I detta fall pågår dessutom utredningar så det vore inte lämpligt. Men man ska komma ihåg att det var ett post conflict country. Alltid svårt att verka i men viktigt om landet ska komma i gång igen.

I dag är det Oscar Chemerinski, IFC:s avdelningschef för Latinamerika och Afrika, som uttalar sig om investeringen. På telefon från Washington säger han att IFC aldrig hade anledning att betvivla ägarförhållandena i Aguándalen. Alla papper fanns på bordet.

– Vi gör en grundlig undersökning av alla projekt vi investerar i, oavsett var de finns och vad som tillverkas. Det kan handla om jordbruk eller infrastruktur. Vi gör alltid likadant, säger han.

Enligt Oscar Chemerinski deltar fem till sju personer i arbetet med att ta fram underlag för beslut kring en investering. De tittar på allt från avtal, miljöfrågor, sociala aspekter, finanser och försäkringar.

Inom jordbrukssektorn läggs extra stort fokus på just miljö och socialt ansvar.

– Vi granskar då dessa områden mycket mer kritiskt, säger han.

Denna uppfattning delas inte av Världsbankens oberoende granskningsorgan CAO.

I december 2013 konstaterade de att IFC inte har följt sin egen uppförandekod och att utredningen som föregått investeringen var undermålig.

Redan 2008 rådde det inte några som helst tvivel om att Dinant var en av parterna i en markkonflikt som lett till våldsamma konfrontationer, menar granskningsorganet. Något som IFC:s utredare lätt hade kunnat ta reda på om de bara frågat någon annan än Dinant.

”I en sektor och ett land där risker för konflikter och våld kring markfrågor är kända eller skulle ha varit kända, tog inte IFC:s utredning tillräcklig hänsyn till riskerna och de levde inte upp till hållbarhetspolicyns nyckelkrav”, skriver granskningsorganet CAO i sin rapport.

CAO menar att IFC aldrig borde ha engagerat sig i Dinant. Redan i juni 2008, medan IFC-utredningen pågick, ockuperade bönder 981 hektar av företagets odlingar. Två månader senare dödades tolv personer i konfrontationer mellan bönder och militär på en annan av Dinants ägor i samma område.

Några veckor efter att avtalet mellan IFC och Dinant undertecknats ockuperade ett tusental jordlösa bönder en av Dinants fabriker för framställning av palmolja.

Konflikten var så allvarlig att Honduras dåvarande president, Manuel Zelaya Rosales, fastslog att stora delar av den omtvistade marken i Aguándalen skulle föras över till böndernas ägo. Kort därefter sköts en av bondeledarna ner på öppen gata, och den 28 juni 2009 avsattes presidenten i en statskupp.

I samband med att presidenten störtades ökade våldet i hela Honduras. Militär patrullerade stora delar av landet och undantagstillstånd infördes. Medier och människorättsorganisationer attackerades, liksom alla som fördömde kuppen. De bönder i Aguándalen som lovats mark av Zelaya var plötsligt tillbaka på ruta ett.

Bönderna svarade med massiva jordockupationer. Flera bondeledare hotades och fängslades. Kort efter att IFC betalat ut den första delen av sitt lån till Dinant stod det klart att drygt 2500 bönder organiserade i 28 kooperativ ockuperat 20000 hektar odlingsmark i Aguándalen, varav Dinant hävdade att tusentals hektar tillhörde företagsgruppen och dess ägare.

Normaliseringen som följde i Honduras efter att en ny regering tillträtt under vintern 2010 förbättrade inte heller situationen i Aguándalen. Flera bönder och ledare för bondeorganisationerna har mördats. Konfliktområdet har under perioder varit tungt militariserat och bönderna har beväpnat sig. I dag syns ingen lösning på konflikten.

Honduras egen ombudsman för mänskliga rättigheter såväl som flera människorättsorganisationer menar att fler än 100 personer dödats i området. Minst 40 av dem i anslutning till eller på marker som har koppling till Dinant. Bland de dödade finns nio av Dinants egna säkerhetsvakter.

Samtidigt har anställda inom Dinants eget säkerhetsbolag pekats ut som mördare och torpeder.

Oscar Chemerinski på IFC ger en delvis annan historieskrivning. Han anser att konflikten tog fart först efter att IFC gjortsin första utbetalning till Dinant. Detta skriver han också i IFC:s svar till Världsbankens granskning. Till OmVärlden säger han att IFC noga har följt utvecklingen i Honduras.

– Jag själv har besökt Honduras och talat med representanter för Dinant. Vi för alltid en dialog med våra kunder, det gör vi i alla våra länder, säger han.

Även Lars Thunell gjorde försök att medla under sin tid som chef för IFC. Bland annat skrev han till Dinants ledning och bad företaget att ”lägga band på sig”. Han reste också till Honduras i augusti 2011 för att möta presidenten Porfirio Lobo Sosa och Dinants ledning.

Exakt vad som sades på mötena är oklart, men i ett mejl till OmVärlden meddelar IFC att Thunell ”mötte president Lobo för att uppmuntra till en fredlig lösning på konflikten i Aguán”. Men Thunells brev och medlingsförsök visade sig vara resultatlösa.

Inte någon gång sedan det första lånet beviljades till Dinant har IFC visat något tecken på att vilja avbryta samarbetet eller ställa in de resterande utbetalningarna. I maj 2011 lånade de till och med ut ytterligare 70 miljoner dollar till Dinants största kreditgivare, den honduranska banken Ficosha. Även den investeringen utreds nu av Världsbankens interna granskare.

Först efter rapporten från granskningsorganet CAO har utbetalningarna till Dinant stoppats. För att få mer pengar måste Dinant först leva upp till sin del av avtalet, förstärka sitt engagemang för Aguáns invånare och sitt arbete med miljö och socialt ansvar enligt Världsbanken.

Erik Halkjaer

Honduras – fattigdom och våld
Konflikten i Aguán har sin bakgrund i att stora delar av de omtvistade markerna delades ut till bondekooperativ under den honduranska jordreformen på 1970-talet. Enligt lag kan inte dessa marker säljas på en öppen marknad utan bara köpas tillbaka av staten. 1992 instiftades en ny lag som gjorde det möjligt för ägare av stora arealer mark att öka sitt ägande.

Många storägare köpte då mark av flera av jordreformens kooperativ utan inblandning av staten. Detta stred dock mot lagen. Under 2000-talet krävde därför flera bondeorganisationer tillbaka marken som de menar olagligen har sålts till de nuvarande ägarna.

Honduras är, enligt Världsbanken, Latinamerikas ekonomiskt mest ojämlika land. Det är också ett av regionens fattigaste. Ungefär två tredjedelar av befolkningen lever i fattigdom. Det finns drygt 300000 jordlösa bönder i Honduras.

Förra året dödades 85 personer per 100000 invånare i Honduras, vilket gjorde landet till det mest våldsamma i världen som inte befinner sig i krig. Aguán ligger i landets mest våldsamma provins, Colón. I februari i år publicerade människorättsorganisationen Human Rights Watch en rapport där man konstaterar att inga av de brott som begåtts i området sedan 2009 har utretts.

Tip a Friend heading