Go to main navigation
pmukvinnligkonsstympning.jpg

Massajer i Kenya där kvinnlig könsstympning är utbrett. Foto: Noomi Lind

Intervju

Kampen mot könsstympning fokuserar på kvinnors ekonomi

Mest morot, men också lite piska. Med den devisen arbetar man för att få bort traditionen att könsstympa flickor hos massajerna i Kenya.
– Viktigast är att få flickorna kvar i skolan så att de inte blir helt beroende av att giftas bort som unga, säger Lanoi Parmuat som representerar den kenyanska organisationen ENAI Africa och som nu är på Sverigebesök.

Könsstympning har en lång tradition hos massajerna och enligt Lanoi Parmuat, själv massaj, något som sammankopplas med skönhet, stolthet och den viktiga övergången från flicka till kvinna. Det är en stor högtid och betraktas som en ceremoni alla flickor ska genomgå, oftast i åldern 10-11 år. Cirka 90 procent av massajkvinnorna i Kenya är också stympade enligt det som kallas kategori 2, vilket innebär att klitoris skärs bort samt delar av eller hela de inre blygdläpparna avlägsnas. Så ser det inte ut i alla delar av landet, till exempel hos folket lou där man överhuvudtaget inte tillämpar könsstympning. Men cirka 27 procent av de kenyanska kvinnorna har varit utsatta för någon form av könsstympning.

– Starka traditioner är svåra att förändra, särskilt som det hos massajerna också finns en rädsla för att hela deras kultur riskerar att utarmas av andra sedvänjor utifrån. Det är något som jag inte heller vill och det är därför viktigt att verka inifrån samhället, säger Lanoi Parmuat som tillsammans med sin man Johnson Osoi, bor i provinsen Naretoy där cirka 5 000 massajer bor.

Sedan 2011, då lagarna i Kenya skärptes, är det helt förbjudet med könsstympning i någon form. Men att det finns en lag innebär inte att den alltid tillämpas. Enligt Johnson Osoi, som är pastor och politiskt engagerad, har det till dags datum enbart väckts två åtal i hela Kenya.
– Polis och åklagare anser att det är ett ringa brott. Jag tycket inte heller att det är önskvärt eller ens praktiskt möjligt att döma och skicka folk till fängelse – så många platser på anstalter finns inte. Man måste hitta andra metoder i rättssystemet, som att medla och avkräva löften om att man inte gör det igen, säger Johnson Osoi.

Men viktigast av allt är gräsrotsarbetet i byarna, det som Lanoi Parmuat tillsammans med ett femtontal medhjälpare organiserat i hemområdet. Man besöker folk i byarna, talar med inte bara flickorna utan även med de äldre kvinnorna som gör ingreppen och ser det som en del av sin försörjning. Kvinnorna erbjuds kurser i hur de kan tillverka och sälja olika hantverk för att tjäna pengar.
– Mycket handlar om ekonomi. En flicka som inte låter sig stympas riskerar att inte få en man och därmed stå utan försörjning. Tyvärr är det också så att flickor som har gjort ”the cut” snabbt gifts bort med en äldre man, får barn och slutar skolan. Och då har man ryckt undan mattan för att de ska klara sig själva, säger Lanoi Parmuat. Kampen mot sedvänjan är därför lika mycket en fråga om utbildning och paret är i Sverige för att samla in medel till en internatskola där flickor ska få genomgå sin skolgång utan att känna påtryckningar från föräldrarna eller andra personer i byarna. Deras projekt stöds av bland annat PMU (Pingstmissionens utvecklingssamarbete).

Under de 12 år som organisationen ENAI Africa  (Ewangan Nadede Advocacy Initiative) arbetat i provinsen har andelen flickor som stympas minskat med 30 procent.

– Det tar tid och mycket arbete återstår i andra områden som vi ännu inte riktat in oss på. Kanske att det tar 15 år innan sedvänjan helt har försvunnit, gissar Lanoi.

– Det är faktiskt enklare att övertyga de unga männen än kvinnorna, säger Lanoi Parmuat. När de får veta om det lidande och långsiktiga problem som en könsstympning innebär för en flicka ändrar de ofta attityd. Det är svårare att övertyga flickorna som är rädda för att bli stigmatiserad och att inte kunna gift sig.

En effekt som man kanske inte räknade med är att vissa kvinnor som väljer att inte genomföra en könsstympning lämnar byarna för att gifta sig med män som inte är massajer. Risken finns förstås att en sådan utveckling i längden utarmar massajernas samhällen och kultur.

Själv är Lanoi inte könsstympad. Hon var en av få flickor i hennes by som hade en bra skolgång och hon vägrade att följa den gamla sedvänjan.
– Det var en hård kamp och man måste nästan vara ett lejon för att klara det, säger hon.

Text: David Grossman

Tip a Friend heading