Go to main navigation
Nelson Mandela

Foto: Magnus Walan

Nelson Mandela

Foto: Magnus Walan

Nelson Mandela

Foto: Magnus Walan

Sydafrika

En Fanta med Nelson Mandela

Nelson Mandela är död. Son till en ”hövding”, en av Sydafrikas första svarta advokater, grundare av ANC:s väpnade gren, världens mest berömda politiske fånge och sedermera president.

Mandela var inte bara en symbol för den sydafrikanska frihetskampen. Ofta lyfts han fram som den som närmast ensam ledde övergången från apartheid till en icke-rasistisk demokrati. Min egen bild av Nelson Mandela är att han var en lojal ledare för en rörelse och hans kanske främsta ledaregenskap låg i själva lyssnandet. Till en början i relationen till ANC som organisation, men mot slutet allt mera gentemot hela befolkningen.

Jag mötte Mandela ett femtontal gånger. Oftast bara korta möten i en hiss eller i en foajé. Vid några tillfällen fick jag möjlighet att samtala med honom lite längre. Under mitten av 1980-talet reste jag som något av en hemlig kurir, budbärare för den förbjudna Afrikanska nationalkongressen, ANC, till och från Sydafrika. I passet var jag ”turist”.

Trots att Mandela varit fängslad och ANC förbjudet i över 20 år visade människorna i Sydafrikas kåkstäder vid den tiden ett allt mer öppet stöd till det förbjudna ANC. När jag deltog i en begravning av ungdomar som dödats i sammandrabbningar med militär och polis i förstaden Alexandra var kistorna klädda i ANC:s förbjudna flagga.

Dagen före julafton 1984 träffade jag Nelson Mandelas dåvarande fru Winnie Mandela, som var förvisad till den lilla staden Brandford långt ute på Sydafrikas landsbygd. Då var hon en känd antiapartheidaktivist, senare hårt kritiserad och dömd för kidnappning. Vi möttes på det lokala postkontoret och efter att hon kollat mina ”referenser” inom ANC blev jag hembjuden på te. Med flätor i håret och med barn springande kring benen berättade hon om hur hon nyligen besökt Nelson Mandela i fängelset. President P.W. Botha hade då erbjudit Mandela frihet, men bara på en rad villkor. Han skulle bland annat ta avstånd från den väpnade kampen, bosätta sig i "reservatet" Transkei och hålla sig undan från politiken.

Winnie var en av hans hemliga budbärare i kommunikationen med ANC. Speciellt viktig var kontakten med närmaste vännen Oliver Tambo, ordförande för ANC. "Han kommer aldrig gå med på Bothas erbjudande", sa Winne, vilket också blev tydligt under de följande veckorna.

En kort tid senare, den 31 januari 1985, gav president P.W. Botha ett öppet erbjudande om att frige Mandela, och några dagar senare, vid ett möte på Jabulanistadion i Johannesburg, läste dottern Zinzi upp ett meddelande som Winnie smugglat ut från Pollsmoorfängelset. För första gången på 20 år hördes Mandelas egna ord i offentligheten.

"Min far hälsar och säger: Jag är en medlem av Afrikanska Nationalkongressen. Jag har alltid varit medlem av ANC och kommer att vara det fram till den dag jag dör. Oliver Tambo är mer än en bror till mig. Han är min närmsta vän och kamrat sedan nästan 50 år (...) Det finns ingen skillnad på Oliver Tambos ord och mina. Jag är förvånad över de villkor som regeringen försöker sätta upp för mig. Jag är inte en våldsam man (...) Jag kan inte och kommer inte att ge några löften vid en tidpunkt när ni, folket i Sydafrika, inte är fria. Er frihet och min frihet kan inte separeras. Jag kommer att återvända."

Det internationella trycket mot apartheidpolitiken i Sydafrika ökade efter detta. Sydafrikas krig mot ANC kostade enorma belopp. Priset på olja ökade för Sydafrika som utsattes för sanktioner. Genom flera olika medlings- och förhandlingsprocesser enades till slut ANC och Nationalistregeringen om vägar framåt.

I augusti 1989 hörde jag Thabo Mbeki berätta om resultatet av förhandlingarna vid ett litet möte i London. Om att Mandela skulle friges, bannlysningen av ANC och andra organisationer skulle hävas och förhandlingar om övergång till ett demokratiskt styre inledas. Efter hand hade Nelson Mandela tillåtits att från fängelset kommunicera mer direkt med ANC.

I slutet av augusti 1989 kunde Thabo Mbeki, Azis Pahad och Jacob Zuma i största hemlighet besöka Sydafrika och samtala med Nelson Mandela Den 1 februari 1990 var ANC:s styrelse på besök i Sverige. Styrelsen skulle överlägga med Oliver Tambo, som då vårdades i Sverige efter en hjärnblödning. Thabo Mbeki hade tillgång till det tal som den nytillträdde presidenten de Klerk skulle hålla nästa dag i parlamentet. Där utlovade han Mandelas frigivande, hävde bannlysningen av ANC och öppnade för förhandlingar.

I ett litet rum på konferensanläggningen Hasseludden strax utanför Stockholm delade Oliver Tambo sina tankar med övriga i ANC:s styrelse. Av någon anledning tilläts jag vara kvar i rummet. Dagen därpå höll de Klerk sitt utlovade tal i parlamentet och den 11 februari klev Nelson Mandela ut genom fängelsegrindarna. Hemma i fåtöljen i Uppsala såg jag Nelson Mandelas berömda tal från balkongen på City Hall vid torget Grand Parade i Kapstadens centrum.

Jag rös när jag insåg att Mandela bitvis nästan ordagrant upprepade vad Oliver Tambo sagt när vi satt i det lilla huset på Hasseludden. Min vän Jay Naidoo från sydafrikanska fackföreningsrörelsen Cosatu har senare berättat hur talet sattes ihop av en liten grupp människor samma dag i ett rum i fängelset tillsammans med Nelson Mandela, med kommentarer från UDF, fackföreningarna och från Oliver Tambo och ANC. Mandela lyssnade, modererade och kommenterade innan han satte ned foten.

I mars 1990 kom han till Sverige för att samtala med Oliver Tambo. Vi träffades på Haga slott för en intervju. Han var då avvaktande och närmast reserverad. Han verkade ha slagits av vilka enorma globala förväntningar som vilade på hans axlar. Han var i desperat behov av stöd från sin vän, som han litade på mer än någon annan.

Efter hand fick jag en egen bild av Mandela. Ett av de mest slående dragen var hur han alltid tog sig tid att prata med människor han mötte. Servitrisen på diplomatmiddagen, hisskötaren, kvinnan han mötte i trappen. Att samtal med vanliga människor var inte en fasad han visade upp för fotograferna. Det bottnade i en passion och ett genuint intresse för människor.

Vid ett tillfälle var jag med min vän Vivian Badela och hennes man, journalisten Mono Badela, på en ANC-middag med Mandela som huvudperson. Plötsligt satt han vid vårt bord och pratade med oss. Han berättade hur han läst Mono Badelas artiklar i fängelset. Han kände också till att Vivian arbetade på fackföreningsfederationen Cosatus kontor och att dottern var aktiv i ANC:s väpnade gren. Mandela briljerade med att kunna namnen på barnen och deras respektive.

Egentligen var Mandelas uppdrag på middagen att prata med dem som betalat dyra pengar för att få en middagsbiljett. Men Mandela var olydig och valde att under en lång tid småprata med oss, trots upprepade tillsägelser av ANC-funktionärerna. Ett par veckor innan valet i Sydafrika i april 1994 mötte jag en helt annan Nelson Mandela. Han hade då lyckats skaka av sig medieuppbådet.

Av en tillfällighet bjöds jag in att under en dag ingå i Mandelas följe. Det var otroligt intressant att se hur Mandela tog sig tid att samtala med alla han mötte – och som vanligt sprack tidschemat. Över en lunchmacka och en Fanta pratade vi om politiken i Europa och Mandela gjorde karikatyrer av några av de ledande politikerna. En favorit var ”Mama Gro” (Norges dåvarande statsminister Gro Harlem Brundtland). En annan politiker kallade han för ”pojken”. Mandela hade då skiljt sig från Winnie Mandela och han hade träffat Graça Machel. De hade setts promenera tillsammans på stränder utanför Maputo flera år innan de gifte sig 1998.

10 maj 1994 svors Mandela in som president. Mandela var president i fem år och installationen blev min egen slutpunkt för mina Sydafrikaresor. Mandela avgick och efterträddes av Thabo Mbeki 14 juni 1999. Bilden av Mandela är inte trovärdig om man inte kan spegla även hans brister. Mandela har ett delansvar för att han inte ifrågasatte de stora vapeninköp som i dag kostar Sydafrika enorma resurser. Inköp som korrumperade partiet och rörelsen. Inköp som gör, att för varje krona landet i dag lägger på att bekämpa hiv och aids, tvingas landet lägga sju kronor på vapenköp. Mandela har också ett ansvar för de under lång tid så bristande insatserna mot hiv och aids.

Efter Mandelas avgång som president ångrade han den senare hållningen och markerade det genom att delta i en demonstration organiserad av den Sydafrikanska organisationen Treatment Actions Campaigns, där han uppmanade regeringen att göra mer mot hiv-aids. 2001 diagnostiserades han med prostatacancer och 2004 deklarerade Mandela, vid 85 års ålder, han att hans offentliga liv var över.

– Ring inte mig, jag ringer dig var hans enkla budskap. Men Mandela fortsatte att engagera sig. Bland annat i kampanjen Utrota fattigdomen.

– Att övervinna fattigdomen är inte en uppgift för välgörenhet, det är en akt av rättvisa. Som slaveri och apartheid är fattigdom inte naturligt. Det är skapat av människan och kan övervinnas och utplånas genom människors handlingar. Ibland faller på en generation att vara stor. Du kan vara den stora generationen. Låt din storhet blomma.

Mandelas passion för människor, speciellt för utsatta människor, tog aldrig slut. Det blev aldrig taktik eller yta. Den passionen var del av hans personlighet.

Magnus Walan, Senior policyrådgivare på Diakonias policy- och påverkansavdelning

Tip a Friend heading