Go to main navigation
Man måste vara stor optimist för att kunna tro att freden är vunnen i Sudan, enligt Bengt Nilsson.

Man måste vara stor optimist för att kunna tro att freden är vunnen i Sudan, enligt Bengt Nilsson.

Foto: Sven Torfinn/Panos

Analys

Kommer Sudan delas? Folkomröstning leder till ökad krigsrisk

Klockan klämtar för Sudan. I januari nästa år stundar den folkomröstning som är lika efterlängtad som fruktad av medborgarna i detta Afrikas till ytan största land. Ska Sudan förbli intakt, eller delas upp i två länder? Allt talar i dag för att delningsalternativet vinner. Men oavsett utgången riskerar krig att bryta ut på nytt.

När fred slöts mellan gerillan Sudan People’s Liberation Movement/Army, SPLM/A och regeringen i Khartoum 2005 fanns viktiga villkor och förbehåll med. Viktigast av allt var frågan om södra Sudans framtida status. Efter oändligt långa förhandlingar och påtryckningar från starka grupper med skiftande intressen enades parterna om att en folkomröstning skulle avgöra regionens framtid.

Det var med stor tvekan och säkerligen under starkt tryck som SPLM/A-ledaren John Garang undertecknade det omfattande avtalet. När han tillsammans med några sammansvurna officerskolleger i den sudanesiska armén gjorde myteri i staden Bor 1983 och startade kriget, såg programmet nämligen helt annorlunda ut. Att dela landet var det inte tal om. John Garang propagerade för upprättandet av New Sudan. Med det menade han att hela landet skulle omvandlas, demokratiseras och sekulariseras. Den muslimska dominansen som utgick från huvudstaden Khartoum skulle brytas, fred och harmoni skulle ersätta sekler av våld och konflikt i relationen mellan nord och syd.

Idag tycks den drömmen vara lika död som John Garang själv. Han omkom i en helikopterkrasch ett halvår efter det att han hade satt sin signatur på fredsdokumentet. Hans efterträdare Salva Kir har en helt annan grundinställning till freden. Han har sagt att folken i södern får välja mellan att vara andra klassens medborgare i ett enat Sudan, eller fria varelser i ett självständigt södra Sudan.

Förklaringen till denna totala omsvängning från gerillans håll måste sökas i den roll som oljan har spelat i sudanesisk politik. Redan på 1970-talet stod det klart att det fanns oljetillgångar i södra Sudan, det amerikanska bolaget Chevron hade folk på plats som förberedde prospektering. Människorna i södern insåg snabbt att de kommande oljepengarna skulle gå dem förbi. Inkomsterna skulle med allra största sanno-likhet stanna i huvudstaden Khartoum, vars politik gentemot södern präglades av en nedlåtande oginhet.

Den nybildade gerillan SPLA presenterade sig genom att mörda några oljearbetare och skrämma resten på flykt, samtidigt som det stora kanalbygget genom södra Sudan saboterades. Två viktiga megaprojekt som båda – enligt SPLA – syftade till att berika Khartoum och utarma södern.

Trots att inbördeskriget i Sudan betraktades med ett slags förströdd likgiltighet av omvärlden kom de globala, storpolitiska omvälvningarna att påverka krigsförloppet indirekt. När Sovjetunionen kollapsade 1991 försvann dess stöd till diktaturen i Etiopien, som dittills hade varit SPLA-gerillans viktigaste bundsförvant. En ny regim tog makten i Addis Abeba, vapenförsörjningen upphörde och SPLA-gerillans träningsläger i Etiopien tömdes nästan över en natt.

Det öppnade för dissidenterna inom SPLA. Riek Machar, nära förtrogen med John Garang, gjorde ett slags palatskupp. Han bröt med ledaren och utropade sin egen gren av SPLA. Den manipulativa regimen i Khartoum såg här en gyllene chans att slå in en kil i det folkliga motståndet i södern och lockade över Riek Machar till huvudstaden. Han fick en upphöjd position i president Omar Bashirs mini-stär och slöt en egen fred med Khartoum under förespegling att han företrädde södra Sudans näst största etniska grupp, nuerfolket. Den freden stannade på pappret, den kom aldrig längre.

Besviken på ouppfyllda löften om makt och inflytande lämnade Riek Machar Khartoum i vredesmod vid millennieskiftet och upprättade sin egen milisgrupp i de omtvistade oljedistrikten i södern. Den kallade sig South Sudan Independence Movement, SSIM. Independence, självständighet, för södra Sudan var Machars ledord, och säkerligen hägrade de framtida oljerikedomarna för honom redan då. SSIM drabbade samman med South Sudan United Movement, SSUM som agerade som legoknektar åt oljebolagen i regionen.

Genom att beväpna båda rörelserna och skapa rivalitet mellan dem fick Khartoum två vakthundar som sedan ägnade sig åt att bekriga såväl SPLA-gerillan som varandra i oljedistrikten. När elefanterna slåss får gräset lida, säger man i Afrika och det blev verklighet för de civila i denna del av södern som utgör nuerfolkets hjärtland. De fattiga bönderna och boskapsskötarna trakasserades, bestals och mördades omväxlande av gerillan och av de Khartoumtrogna miliserna. Riek Machar själv bokstavligen pendlade mellan lojaliteternas ytterligheter.

I dag är han tillbaka i SPLA, vicepresident i den självständiga administration som har sitt säte i Juba i södern. Hans politiska resa under tre decennier är kännetecknande för hela konflikten i södra Sudan. Att just han ska inneha det näst högsta ämbetet i ett möjligt självständigt södra Sudan efter folkomröstningen bådar inte gott för landet.

Den mest påtagliga effekten av kriget i södern är den inre splittring som har drabbat folken där. Nuerfolkets samhälle, som antropologen Edward Evans-Pritchard på 1940-talet beskrev som demokratiskt och präglat av ett ordnat kaos, är i dag hårt sargat av de brodermord och svek som karaktäriserade hela kriget. Detsamma gäller dinka, den största gruppen i södern.

När nu folkomröstningen närmar sig börjar många andra i Sudan inse att de är akterseglade. Folken i Nubabergen och i Blue Nile-distriktet, som under kriget ställde sig lojala mot SPLA, hamnar i och med gränsdragningen under Khartoums jurisdiktion. De stred för att slippa muslimska sharia-lagar och allmän diskriminering från Khartoum, nu är den kampen med sina stora mänskliga offer till synes bortkastad.

Under kriget ingick SPLA i paraplyorganisationen National Democratic Alliance, NDA, som samlade oppositionella grupper från hela landet. När nu SPLA har slutit en separat fred med regeringen och dessutom planerar att lämna Sudan rent fysiskt kommer många misslynta grupper, från Darfur till Röda havet, att känna sig svikna. I Sudan har svikna grupper alltid haft en tendens att ta till vapen för att kompensera sig.

Ända sedan avkoloniseringen har de självständiga afrikanska staterna haft en kluven inställning till de gränsdragningar som gjordes med penna och linjal av de vita kolonisatörerna. OAU, före-gångaren till dagens Afrikanska Union, AU, var mycket bestämd över att gränserna inte fick rubbas. Att börja rita om kartan skulle kunna öppna en Pandoras ask där alla gränser på hela kontinenten skulle kunna ifrågasättas. AU har en mildare hållning i den här frågan.

Det råder ingen tvekan om att södra Sudan rent geopolitiskt mer hör hemma i Stora sjöregionen, snarare än i det muslimska Nordafrika där norra Sudan utgör en självklar del. Detta skulle kunna tala för en delning. Men det finns flera länder i Sahelområdet med liknande förutsättningar som Sudan. Tchad och Nigeria är de kanske tydligaste exemplen där konflikt också har förekommit på liknande grunder som i Sudan.

Exemplet med ett självständigt södra Sudan kan komma att trigga i gång krav på autonomi från förfördelade grupper och regioner i många andra länder, med resultat som är omöjliga att förutsäga. Den typen av konflikter har alltid en tendens att utmynna i krig.

Sudans grannar måste också förhålla sig till en möjlig delning. Egypten kommer att beklaga den, nu blir den infekterade frågan om fördelningen av Nilens vatten ännu mer komplicerad. Uganda kommer att välkomna ett självständigt södra Sudan, mer redo att hjälpa till i kampen mot Herrens Motståndsarmé, LRA, som har plågat norra Uganda i årtionden. Etiopien måste tassa försiktigt för att inte stöta sig med vare sig Khartoum eller Juba, som man har gamla och svåra relationer till.

Största vinnaren bland grannländerna om södra Sudan blir självständigt är Kenya. Troligen kommer en ny pipeline för oljan att byggas till landets kust, vägnätet kommer också att rustas upp för att kunna serva oljeindustrin.

USA får en ny bundsförvant i Afrika och får äntligen köpa den eftertraktade oljan. Men det starka missnöjet med Khartoums arroganta toppstyre kommer att bestå, såväl inom som utom landet. Och det finns fortfarande många som bedömer det som helt osannolikt att Khartoum ska lämna ifrån sig de guldgenererande oljefälten, av vilka de flesta ligger i det som definieras som södra Sudan.

Man måste vara stor optimist för att tro att freden är vunnen i Sudan. 

Bengt Nilsson 

Tip a Friend heading