Go to main navigation
Per J Andersson och Eva Kaijser

Per J Andersson och Eva Kaijser

Foto: OmVärlden

Referat

Slumsightseeing och volontärturism – en fråga om exotism?

Att åka som volontär kan öka förståelsen för andra kulturer och vara en berikande upplevelse. Men när går man över gränsen och blir exotifierande? Det var temat för torsdagskvällens mer än fullsatta diskussion.

OmVärlden släppte nytt nummer och bjöd tillsammans med Vagabond in till diskussion. Samtalade gjorde Per J Andersson (tf) chefredaktör för tidningen Vagabond och Eva Kaijser (som ersatte Emma Höjer) som arbetar på Volontärresor. Samtalsledare var David Isaksson, Global Reporting.

Volontärerna har funnits med i biståndet under lång tid – fram tills nu. På 1970-talet åkte svenska läkare ut och vaccinerade barn – nu har biståndet rört sig mot samverkan och påverkan på politisk nivå. Att åka som volontär har också varit en väg in i branschen och en karriär inom Sida, UD eller någon frivilligorganisation. Idag finns det knappast några biståndsorganisationer alls som har volontärverksamhet (däremot lever bl.a. UD i stor utsträckning på arbete som görs av oavlönade praktikanter). På resemarknaden har allt fler företag fångat upp och kanaliserat det återigen växande intresset för att bli volontär.

Eva Kaijser är i grunden journalist, men började för ett par år sedan arbeta för Volontärresor – ett reseföretag specialiserat på resor där man volontärarbetar på bland annat barnhem och i skolor i olika delar av världen.

– Jag gjorde en volontärresa för tre år sedan, vilket var något av de häftigaste jag gjort. Som journalist eller forskare får man möjligheten att komma in och besöka häftiga platser och möta människor, något som få turister har chansen att få göra. Därför tycker jag att ungdomar också ska få möjlighet att komma in i andra samhällen genom att vara volontärer och få med sig en kunskap och insikt de annars inte skulle ha fått, sa Eva Kaijser.

Men vad kan man egentligen bidra med som volontär? I många utvecklingsländer finns en stor befolkning som behöver jobb, kan det finnas en risk att volontären tar jobb från andra mer behövande?, frågade David Isaksson.

– Vi ger även lokalbefolkningen jobb, inte minst de som tar emot volontärerna. Om en enkel kvinna i Malawi har någon boende hos sig, växer hon dessutom av det, svarade Eva Kaijser som poängterade att medarbetarna på Volontärresor tar ut väldigt låga löner. Volontärresor är – åtminstone än så länge – inte någon vinstmaskin.

Kan det finnas negativa konsekvenser att ungdomar kommer in och arbetar några veckor på ett barnhem. Vilken nytta gör de egentligen? Och är inte risken stor att det blir än mindre stabilitet när det hela tiden kommer nya personer?

Eva Kaijser menade att det kunde vara problematiskt. Samtidigt handlar en stor del av volontärinsatsen om att lära ut engelska eller spela fotboll med barnen. Dessutom är det ofta så att det inte finns någon stabilitet att tala om från början: Om inte volontären är där med barnen kanske ingen är det!

– En vettig och sund turism handlar om kulturmöten mellan människor. Men det kanske är dags att ta bort ”volontär”? Det ger associationer till hjälp till offer, menade Per J Andersson.

Men hur kommer det sig att det är okej att exotifiera arbetarklassen i Skottland, skoja om heltäckningsmattor och pubar, men att det riskerar at bli rasism om man gör samma sak i Afrika?, undrade David Isaksson.

Per J Andersson trodde att det kan bero på att man har en mer respektfull ton gentemot fattiga, i kontrast mot andra rika där man kan raljera mer över deras levnadssätt. Man kan också diskutera värdet för dem som tar emot volontärer, vad det ger dem.

– Många av våra volontärer är borta en längre tid. Volontärerna innebär gratis arbetskraft i fattiga länder, och många av barnen skulle inte få mat om det inte vore för volontärerna. Om en ”viking” kommer till skolan höjs dessutom statusen, sade Eva Kaijser.

Volontärresor går helt i tvärs mot biståndet, där synsättet att vi inte ska göra jobbet utan istället ska lokala krafter göra det, inflikade David Isaksson.

– Vi kommer inte vara där för evigt. Det kan vara bra att någon utifrån kommer in och gör jobbet, så inser lokala myndigheter att de behöver anställa personal när vi försvunnit, fortsatte Eva Kaijser.

Diskussionen rörde sig vidare till kvällens andra tema: Slumturism.

– Resandet har ändrat sig mycket de senaste 25 – 30 åren. Om någon åkte som backpacker till Asien på 70-talet var det något annorlunda. Idag sker mindre än 20 procent av alla resor med charter vilket är en positiv utveckling. Även om man inte ska idealisera dagens backpackers finns det nog en större medvetenhet idag kring vilka negativa effekter turismen har som miljöproblem eller prostitution, menade Per J Andersson.

Att åka på slumsightseeing kan innebära att man gör ett kort organiserat besök i Kiberia, Nairobi, Rios favelor eller Dharavi i Mumbai.

– En kille från Kiberia, Sydafrika skrev en artikel i NY Times om en kvinna som kom och fotograferade honom när han var liten. Han beskrev att han kände sig som ett djur i en bur. Men jag tycker det beror på hur man gör det. När jag besökte Dharavislummen i Mumbai var det respektfullt och bra. Över 80 procent av intäkterna av slumturismen betalar går tillbaka till invånarna, konstaterade Per J Andersson, och fortsatte:

– I bästa fall kan slumturism göra att man punkterar sina fördomar. Jag tänkte att det var livsfarligt att gå in i Dharavi. Men det var inte livsfarligt. Framförallt stod det inte håglösa män och spanade i gatuhörnen. Tvärtom präglades Dharavi av en enorm aktivitet och kreativ känsla!

Men slumturism är inte något nytt fenomen. Det finns en hel forskningsdisciplin, med historiska referenser till fattiga Harlem och Londons East End för hundra år sedan. Men var går gränsen för respektfullhet?, frågade David Isaksson.

– Det kan vara en hårfin gräns. Jag kan tipsa om Jack Londons Avgrundens folk från 1906, där rika ville besöka Londons East End, sade Per J Andersson.

– Även i Stockholm fanns det för ett antal decennier sedan slum på Södermalm. Parkleken startades av en journalist som rapporterade från slummen, menade Eva Kaijser.

David Isaksson tog upp exemplet med konstnären Renzo Martens. Han gjorde den högst omdebatterade filmen Enjoy Poverty, med budskapet att fattigdomen är Kongos största naturresurs. De fattiga invånarna bör själva exploatera sin fattigdom och sälja till den rika världen, istället för att franska fotografer från internationella nyhetsbyråer ska sälja bilder på misär för dyra pengar. Så vad får de fattiga ut av att volontärer och slumturister besöker dem under en kortare tid?

– De som tar emot volontärer i sina hem tjänar själva pengar på att ta emot volontärer, svarade Eva Kaijser.

Två unga personer från publiken hade själva positiva erfarenheter från volontärresande. De hade själva startat egna organisationer och projekt, där de ansåg att lokalbefolkningen gynnades.

OmVärldens chefredaktör Jesper Bengtsson inflikade att man måste skilja på volontärresor under en längre period och på slumturism, som handlar om att man gör en sightseeing i slummen för att sedan gå tillbaka till sitt hotell. Men hur mycket mer på djupet än ”slumturisterna” går egentligen en vanlig journalist?

– Ska man vara lite drastisk – ganska många reportage av journalister skrivs från slummen under två timmar, sade han.

– Folk tror att de gör så stor skillnad när de åker iväg. Gör ni en uppföljning att de skapar engagemang – vad är det som gör skillnad i det långa loppet?, var en annan fråga till Eva Kaijser från publiken.

– Vi skulle gärna anställa en person om vi hade resurser, som kunde ta hand om det som pratas om efteråt. En del resenärer är missnöjda med bekvämligheten hos värdfamiljerna de bor hos, svarade hon.

Maja Jacobsson från organisationen Peaceworks, menade att man inte får glömma det viktigaste – utbytet mellan människor.

– Att vara volontär handlar inte bara om att rika ungdomar från väst åker till fattiga länder. Volontärutbyten sker mellan länder i hela Europa, och jag har själv varit volontär i Paris. Folk från hela världen kommer dessutom hit till Sverige för att volontärarbeta, sade Maja.

Mia Laurén 

Tip a Friend heading