Go to main navigation
.

Grafiken bygger på uppgifter från ett dokument som polisen beslagtog vid en husrannsakan på Scania. Dokumentet misstänks ha varit en intern skiss över hur mutbetalningarna skulle genomföras.

Foto: Johan Resele/Istock

I fokus

UD stoppade inte svenska mutor i Irak

Tjänstemän på UD visste att svenska företag betalade mutor till Iraks förre diktator Saddam Hussein. Det framkom vid en rättegång mot Scania i Stockholm. Åklagaren hävdar att lastbilstillverkaren har brutit mot FN:s sanktioner under det så kallade Olja-mot-mat-programmet.

”Tingsrätten kallar Leif Östling till sal 26!”
Ropet ekar i korridorerna i Rådhuset i Stockholm, där Södertälje tingsrätt tillfälligt hyst in sig. Två höga Scaniachefer står åtalade för att i början av 2000-talet ha lovat att betala omkring hundra miljoner kronor i misstänkta mutor till Saddam Hussein.

Rättegången startade redan i oktober förra året och förundersökningen består av flera tusen sidor. I de svarandes bänk sitter två kostymklädda, äldre män som himlar med ögonen och småskrattar ironiskt då åklagaren lägger fram sina bevis. Vid sidan av dem, och deras försvarsadvokater, finns Scanias chefsjurist.

Åklagaren yrkar på tre miljoner kronor i företagsbot för Scania och tre års fängelse för de båda åtalade cheferna.

Leif Östling, tidigare vd på Scania, kommer in i rättssalen. Han är inte själv åtalad men märkbart irriterad över att tvingas vittna. Han nickar mot sina kollegor och ger åklagaren en barsk blick.

När statsåklagare Nils-Eric Schultz
frågar honom om hur ingående Scania informerade de svenska myndigheterna om sina affärer, slår han näven hårt i bordet.

 – Vi kan ju för fan inte utgå från att utrikesdepartementets och Kommerskollegiets tjänstemän är idioter, svarar Östling upprört.
– Men vad, vad är det du tycker de borde förstått? frågar Schultz men utan att få något svar.

I början av 2000-talet sålde Scania bussar och lastbilar till Irak genom FN:s biståndsprogram Olja-mot-mat. Men affärerna såg ut att avbrytas när Saddam Hussein började kräva att alla utländska företag skulle betala tio procent av kontraktsvärdet till regimen i så kallade kickbacks.

Att betala pengar direkt till Irak skulle ha varit ett uppenbart brott mot FN:s sanktioner och Scania sa att alla affärer med Irak hade upphört.

Samtidigt fortsatte konkurrenten Volvo med sina affärer. Detta ledde senare till att företaget tvingades betala böter i USA och att två Volvochefer i april 2012 dömdes i Eskilstuna tingsrätt för grovt sanktionsbrott. De fick villkorlig dom och böter.

Under utredningen mot Volvo började åklagaren misstänka att också Scania, i hemlighet, hade fortsatt med sina affärer. Misstankarna väcktes under ett förhör med en skeppsagent som hade ordnat Volvos transporter. Skeppsagenten berättade att han också hade hjälpt Scania att frakta fordon till Irak.

Senare, vid en husrannsakan hos skeppsagenten, hittade också åklagarna ett kvitto som visade att det ryska företaget Sovico hade betalat den irakiska regimen för att få leverera två Scanialastbilar. I själva verket hade Scania aldrig avbrutit affärerna med Irak, utan fortsatte handeln med hjälp av mellanhänder.

– Vi förstod snart att Scania var mycket värre än Volvo. Scanias mutor till Saddam Hussein var i en helt annan omfattning. Det handlar om mycket större summor, säger statsåklagaren Nils-Eric Schultz i en intervju med OmVärlden.

Enligt åklagaren har Scania använt sig av bulvanföretag för att sälja lastbilar, bussar och bilar till Irak. Ett av dem var Sovico. På papperet hade lastbilstillverkaren sålt fordonen till Sovico som i sin tur sålde dem vidare till Irak. Det var också bulvanföretaget som betalade avgiften på tio procent till Saddam Hussein. På så vis syntes aldrig några inbetalningar till Irak i Scanias egna kontrakt.

Statsåklagare Nils-Eric Schultz hävdar att detta var ett uppsåtligt brott mot FN:s sanktioner. Det totala värdet på Scanias kontrakt mellan år 2000 och 2003 var över en miljard kronor. Av dessa skulle drygt 94 miljoner ha gått till den irakiska regimen i kickbacks.

Men bara en mindre del av dessa pengar hann betalas ut på grund av USA:s invasion av Irak. Enligt svensk lag betraktas detta ändå som brottsligt.

– Det här är pengar som diktatorn kunde använda för att utöka sin krigsarsenal. Det handlar om krig och fred och om stabiliteten i en hel region. Han hade kunnat använda Scanias pengar för att köpa kemiska och biologiska vapen, säger Nils-Eric Schultz.

Försvaret, å sin sida, hävdar att Scania trodde att vissa länder, bland dem Ryssland, var befriade från att betala de tio procenten. Därför kunde lastbilstillverkaren, genom att använda sig av ett ryskt företag, slippa avgiften till Saddam Hussein. Att Sovico betalade in pengar till Saddam säger de sig inte känna till.

Enligt Nils-Eric Schultz visste även svenska myndigheter om Scanias affärer. De visste att Irak krävde betalningar för att någon handel skulle komma på fråga och de visste att många företag använde ett upplägg där en tredje part kopplades in för att dölja inbetalningarna till regimen.
Trots detta godkände Kommerskollegium kontrakten mellan Scania och bulvanföretagen. De utfärdade också exportlicenser till lastbilstillverkaren.

– Myndigheterna ställde sig på näringslivets sida. Så var det, säger Nils-Eric Schultz.

Ett annat regeringsorgan som, förutom UD och Kommerskollegium, kände till betalningarna till Saddam Hussein var den svenska FN-representationen i New York. Bland annat har åklagaren tillgång till ett krypterat telegram från representationen som skickades den 15 januari 2001 till UD i Stockholm.

Av telegrammet, som OmVärlden tagit del av, framgår det att FN-representationen, och UD, kände till att de irakiska kontrakten var ”illegala”. Av dokumentet framgår det också att de irakiska påslagen kunde variera mellan två och 15 procent beroende på varuslag.

Dokumentet är undertecknat av Pierre Schori som vid den här tiden var chef för den svenska FN-representationen i New York. När OmVärlden ringer upp honom hävdar han att han inte kommer ihåg om han kände till mutupplägget i Irakaffärerna.

Enligt Pierre Schori var det inte heller han som skrev det krypterade dokumentet till UD. Hans namn stod på alla telegram från kontoret eftersom han var chef. Den som skrev telegrammet är i dag pensionär och vill inte uttala sig i frågan.

Pierre Schori menar att myndigheterna, oavsett kunskap om brottsligheten, inte hade något ansvar för det inträffade. Detta är en fråga för företagen som betalade.

– Gör man affärer med en regim som Saddams får man själv kolla lagligheten i det. Brott man begår är inget man i efterhand kan skylla på någon annan för, säger Schori.

I telegrammet påpekas det att andra länder har valt att avstå från att agera av rädsla för att deras företag ska svartlistas på den viktiga irakiska marknaden. Av texten framgår det också att ett agerande mot mutorna, eller avgiften, skulle kunna skada svenskt näringsliv och riskera att svartlista svenska företag.

Uppenbarligen ansågs det vara ett vanskligt projekt för Sverige att stoppa upplägget och därmed exporten. Miljardaffärer och arbetstillfällen kunde ha gått om intet. 

I Rådhusets sal 26 hävdar Leif Östling att Scania stämde av sitt upplägg med de svenska myndigheterna. Och att de fick tummen upp.
När statsåklagare Nils-Eric Schultz frågar om Scanias eget ansvar för mutbetalningarna blir Östling förbannad.

– Vi har fan ingen annan uppgift än att bedriva affärer och hålla uppe svensk industri och sysselsättning, säger Leif Östling och slår åter näven i bordet.

Enligt honom vilade ansvaret på de instanser som skulle säkerställa att affärerna med Irak sköttes rätt: Kommerskollegium, UD och FN.

– Det här är snåriga bestämmelser, vi hade kontakt med myndigheterna och kunde bara förlita oss på vad de sa till oss, säger Östling.

En av Scanias försvarsadvokater, Hans Strandberg, håller med.

– Det blir absurt att i dag ställa företaget och dess chefer inför rätta. FN skulle kontrollera det här och godkänna vartenda kontrakt. De visste mycket väl om kravet på tio procent till regimen, men accepterade ändå affärerna. Det var ett aktivt, medvetet val av myndigheterna att låta detta passera, säger han till OmVärlden. 

Statsåklagare Nils-Eric Schultz lutar sig mot en stor skriftlig bevisning i form av e-post, kontrakt, kvitton, pm och andra dokument. Det mesta kom han över vid en husrannsakan.

– Jag har aldrig varit med om ett mål där vittnesmålen gått så på tvärs mot den skriftliga bevisning som finns. Varenda Scaniavittne har försökt skjuta över skulden på någon annan, inklusive på myndigheterna. De gör allt för att skjuta ifrån sig, säger han i en intervju med OmVärlden.

Under utredningen tittade även Nils-Eric Schultz på möjligheten att ställa myndigheterna till svars för medhjälp till sanktionsbrott.

 – Medhjälp till sanktionsbrott är inte straffbart (i Sverige) så vi kunde inte ens inleda en förundersökning emot dem. Det är oerhört märkligt, all annan medhjälp till brottslighet är kriminell. Det enda skäl jag kan se till det är att man då lagen skrevs ville skydda myndighetspersoner från åtal, säger statsåklagare Schultz.

En rad juridiska teknikaliteter gjorde också att Scania inte kunde åtalas för bestickning, vilket är den juridiska termen för mutbrott. Brotten var preskriberade. Fram till och med 2004 var preskriptionstiden endast fem år. Därefter infördes brottet ”grov bestickning” som har en preskriptionstid på tio år.

Förhandlingen i Scaniamålet avslutades strax före jul. Dom väntas falla den 20 februari 2014.  

Carolina Jemsby

 

Sverige och olja-mot-mat skandalen

  • Den så kallade Volckerutredningen från 2005 visade på en omfattande korruption inom programmet. Totalt var 2 200 företag misstänkta för sanktionsbrott. Utredningen avslöjade också att Kojo Annan, son till FN:s dåvarande generalsekreterare, var inblandad i olagligheterna.
  • Sammanlagt misstänks 15 svenska företag för sanktionsbrott i Olja-mot-mat-programmet. Bristande resurser hos polis och åklagare har gjort att merparten av förundersökningarna har lagts ner och att åtalet mot Scania dragit ut på tiden.

Olja-mot-mat

  • FN-sanktionerna mot Irak infördes efter invasionen av Kuwait 1990. All handel och alla ekonomiska transaktioner med landet förbjöds.
  • Sanktionerna innebar svåra umbäranden för civilbefolkningen. Bland annat svält och brist på läkemedel. År 1996 inleddes Olja-mot-mat-programmet, där Irak under överinseende av FN fick byta olja mot mat och andra nödvändigheter.
  • Alla kontrakt granskades av FN, inga pengar fick hamna hos den irakiska regimen eftersom man fruktade att de i så fall skulle gå till nya vapeninköp.
  • I slutet av år 2000 införde Saddam Hussein dekretet om att alla utländska företag skulle betala tio procent av kontraktsvärdet direkt till regimen.
Tip a Friend heading