Go to main navigation
IMG_0489_webb.jpg

Svenskt sprängmedel. Minan Valmara 69 hoppar upp i midjehöjd när den utlöses och sprider dödliga metallfragment 25 meter i alla riktningar.

Foto: Mattias Göthberg

Omvärlden granskar

Svensk-italienska minor dödar fortfarande i Irak

Minor, fyllda med svenskt sprängmedel från Bofors, gör stora landområden obrukbara och livsfarliga i de kurdiska regionerna av Irak. Varje år dödar minorna mellan 30 och 40 barn, kvinnor och män.

Damm och blod. Det är det enda som syns efter att en mina exploderat i byn Kalur mellan Kirkuk och Sulleymania i irakiska Kurdistan den 28 februari 2012. Polisen som kom till platsen hittade två allvarligt skadade nio- och tioåringar samt deras tolvårige storebror som dödats.
Bröderna hade kommit ned från byn Bai Adil för att arbeta som boskapsherdar i Kirkukregionen. Polischefen bekräftar för lokaltidningen Kirkuk Now att bröderna hade råkat lösa ut en av de minor som lagts ut av den förre diktatorn Saddam Husseins regim på 1980-talet.

Hittills har minorna dödat 16000 människor i de kurddominerade områdena i norra Irak. I dag beräknas fortfarande 230 kvadratkilometer av irakiska Kurdistans yta vara täckt av minor. Särskilt stor är koncentrationen runt staden Sulleymania.

Den vanligaste minan är av märket Valmara 69. Det är en oansenlig liten låda, med fem utstickande horn, som ofta är kopplad till en snubbeltråd. I stället för att explodera underifrån hoppar minan först upp i midjehöjd, och sprayar sedan ut över tusen dödliga metallfragment 25 meter i alla riktningar. I den irakiska armén går den under namnet Kvasten eftersom den sopar med sig allt liv i sin omgivning.

Under 1980-talet köpte Irak minor från en rad länder. Den i särklass största andelen kom från den italienska tillverkaren Valsella som också tillverkade Valmara 69. År 1981 fick företaget en order på en miljon stridsvagns- och personminor från Irak. Många av dessa minor ligger fortfarande försåtligt nedgrävda i stora delar av landskapet.

När Valsella fick miljonordern hade de ingen egen tillverkning av sprängmedel och var därför tvungna att köpa in detta från andra företag. Ordern gick till krutsektionen på svenska Nobel Kemi i Karlskoga, ett bolag i Boforskoncernen.

Mellan november 1981 och mars 1983 rullade 31 järnvägsvagnar med totalt 573 ton sprängmedel från Nobel Kemis fabrik i Karlskoga. Lasten var värd 16,1 miljoner och gick direkt till Valsellas fabrik i norra Italien.
I takt med att efterfrågan hos den italienska tillverkaren steg räckte inte kapaciteten i Karlskoga till och Nobel Kemi var tvunget att hitta en samarbetspartner. Det blev det franska sprängämnesföretaget SNPE. I samarbete med dem exporterades ännu större volymer varav ytterligare 670 ton kom från Nobel Kemi i Sverige.

”Deras kund skrek uppenbarligen efter minor. Vi fick leverera så mycket vi orkade. I det här fallet tror jag att slutkunden är Irak”, sade Göran Karlsson, offertingenjör på Nobel Kemi, i ett förhör med svenska tullens utredare 1985.

Bofors hade i mitten av 1900-talet ökat sin exportverksamhet för att hålla produktionen vid liv. I takt med att vapensystemen blev mer avancerade, fick högre utvecklingskostnader och att svenska statens efterfrågan minskade, behövde företaget hitta nya affärsförbindelser.

Men att öka exporten var inte oproblematiskt. Utförsel av vapen från Sverige var reglerad i lag och tillstånd lämnades bara av Krigsmaterielinspektionen (KMI), eller direkt av regeringen.

I de riktlinjer som fanns skulle exporttillstånd inte beviljas till länder där situationen var orolig eller där de mänskliga rättigheterna kränktes.
Men Nobel Kemi löste det genom att aldrig berätta för KMI att produkterna skulle exporteras vidare från det godkända köparlandet, till andra länder som var förbjudna.

Misstankar om att krut och sprängmedel hade smugglats vidare väcktes i mars 1984 efter att ett par tulltjänstemän i den västtyska staden Passau hade slagit larm. Först hade de släppt in tre tågvagnar i Österrike som var lastade med sprängämnet Pentyl från Nobel Kemi.

Senare hade de sett vagnarna rulla tillbaka igen, med samma last, men nu adresserade till en fraktfirma i Hamburg. Hela upplägget med att skicka vagnarna till Österrike verkar ha varit ett sätt att kringgå regelsystemet.

Mycket tyder på att Nobel Kemi var väl medvetna om att sprängämnet skulle exporteras vidare. Ett bevis för det var att sprängmedlet var vattenfuktat, något som man gör för att det ska kunna transporteras med båt.

Den västtyska tullen kunde senare konstatera att just dessa sprängämnen hade skeppats från Hamburg till det förbjudna Syrien. Våren 1987 kunde den svenska tullkriminalen konstatera att krut och sprängämnen vid ett hundratal tillfällen skickats till en rad otillåtna länder från Karlskoga via olika transferländer.

Dessa affärer ledde till den så kallade Kruträttegången i Karlskoga 1989 där man frågade sig om Nobel Kemi uppsåtligen hade vilselett regeringen genom att inte uppge vem slutmottagaren var.

Åklagaren Stig Age hävdade att det i ansökan om utförseltillstånd alltid måste anges om godset ska sändas vidare till ett tredje land, eftersom KMI och regeringens prövning ”naturligtvis måste ske för det land som var den egentliga köparen och slutliga mottagaren”.

Nobel Kemis ledning hävdade å sin sida att slutkundens identitet inte behövde specificeras.

I rättegången frikändes Bofors företrädare från alla misstankar om grov varusmuggling. Domstolen ansåg att företaget inte hade någon plikt att informera om eventuell vidareexport från mottagarlandet.

Tranferaffärerna ansågs därmed lagliga. Krigsmaterielinspektör Carl-Fredrik Algernon (som senare omkom framför ett tunnelbanetåg på T-centralen) verkade heller inte ha krävt något mer.

Det faktum att sprängämnet fyllts i en mina i transferlandet gjorde det dessutom till en ny produkt i rättens ögon – en princip som fortfarande gäller. Mats Lundberg, dåvarande marknadschef på Nobel Kemi, var huvudperson i Kruträttegången. Han menar att KMI hade fått ett ärligt svar om de bara hade frågat. Men de frågade aldrig.

– KMI kunde väl gissa lika bra, men de ville inte heller veta. Ber vi om att få skicka flera hundra ton sprängmedel till exempelvis Italien så kan de väl räkna ut själva vilka som kan tänkas beställa från Valsella, och de har dessutom UD till sitt förfogande, säger Mats Lundberg till OmVärlden i dag.

Just Valsellaaffären ledde aldrig till åtal i Kruträttegången utan målet handlade om företagets export till Syrien, Iran och Egypten. Men utförseln skedde på ett liknande sätt i alla fallen. Enligt Mats Lundberg borde alla ha förstått att Valsellas minor skulle exporteras vidare.

– Vi förstod att minorna skulle exporteras vidare, och jag gissar att det var till Irak. Jag tycker inte att det var märkligt att KMI inte frågade om slutanvändaren. Konverteringsprincipen gäller ju. Det är en annan produkt efter att minan fyllts, så vad vi visste eller inte är en helt oväsentlig fråga. Men det var ju uppenbart en stor överraskning för tullkriminalen och många andra, säger Mats Lundberg.

Enligt Mats Lundberg hade den svenska regeringen en kluven inställning till exporten. Det fanns en tyst överenskommelse om att krut och sprängmedel såldes vidare även om det i praktiken innebar att det hamnade i förbjudna länder.

– Dels hade man den moraliska aspekten att vi inte ska göra affärer med vilka länder som helst, men man ville samtidigt hålla i gång försvarsindustrin. Staten gjorde en hel del insatser för att underlätta för oss. Det är ju så här det fungerar, annars måste man slå igen sprängämnesföretagen, säger Mats Lundberg. 

Mattias Göthberg

Saddam Husseins Baathregim lade i flera omgångar ut minor i de kurddominerade områdena i norra Irak. Bland annat under kriget mellan Irak och Iran 1980–1988 och under Gulfkriget 1991. Samtidigt genomfördes även andra aktioner riktade direkt mot den kurdiska minoriteten under 80-talet. De kurdiska byarna tömdes på människor som varken kunde bo, leva, odla eller ha boskap i området på grund av minor och attacker från armén.

Tip a Friend heading