Go to main navigation
msb-ebola.jpg

MSB-medarbetare under utbildning, hösten 2014. Foto: MSB

Svidande kritik från tidigare anställda mot MSB:s ebolainsats

Efter OmVärldens granskning av ebolainsatsen från Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) har tidningen varit i kontakt med flera av de utsända. Kritiken är tung från flera av MSB:s sjukvårdare som arbetade i Västafrika.

OmVärlden rapporterade i veckan om den svaga svenska statliga ebolainsatsen, genom MSB. Flera ur den vårdpersonal som deltog i insatsen har hört av sig. De är besvikna över att de inte kunde bidra med effektiv och snabb hjälp. En av dem kallar operationen för ”väldigt rörig”.

– Merparten av sjukvårdsarbetarna var överraskade över att de inte fanns någon tydlig struktur eller arbetsbeskrivningar när de anlände till Monrovia. Dessutom tog det lång tid innan man fick ha direkt patientkontakt, det var mycket väntan. De första patienterna tog man därför egentligen först hand om i december. Allt detta ledde till allvarlig frustration hos många som ville säga upp sig, säger sjukvårdaren.

Den stora gruppen av MSB:s läkare och sjuksköterskor som kom ned i slutet av november var laddade, fulla av iver, inför att börja arbeta, men möttes av en, enligt dem, mycket otydlig organisation med dålig struktur. I Liberias huvudstad Monrovia drevs kliniken MOD1 som ett samarbete mellan sjukvårdspersonal från Liberias hälsovårdsdepartement, Kuba, Afrikanska Unionen samt Sverige. Den kubanska personalen hade huvudansvaret för vården och den svenska personalen fick mer en assisterande roll. Flera läkare och sjuksköterskor som OmVärlden pratat med bekräftar dettaDen vårdpersonal som Omvärlden talat med har valt att vara anonym för att de är oroliga att kritik kan påverka framtida uppdrag med MSB, medan andra valt att framföra kritiken direkt till MSB, men ogärna syns med namn i media.

– Vi hade aldrig patientansvaret och kunde inte ta egna initiativ. Jag gick hot zone-träningen och ville börja arbeta, men vi fick gå in mellan ronderna istället till patienterna för att till exempel prata med dem. Ofta höll jag på med helt andra saker, säger en sjukvårdare som vet att andra svenska sjukvårdare långt senare i december kunde få gå in till patienterna under rondtid.

Även andra nämner hur de fick nya yrkesroller, som att sätta upp krokar på väggar och skruva skåp.

– Jag var värdelös som sjukvårdare och tog inte hand om ebola alls utan höll mer på med hitte på-uppgifter. Jag tyckte att verksamheten drevs dåligt på MOD1. Ett dilemma var att kubanerna inte arbetade som vi i Sverige brukar göra, ett annat att det svenska teamet aldrig kom in i arbetet, säger en annan sjukvårdare. 

Ingen evakueringsmöjlighet 

Allra värst verkar det ha varit på behandlingscentret i Greenville, i Liberia som inte ens var färdigbyggt när den svenska personalen skickades dit i december. Detta skapade stor oro hos sjukvårdarna som var bekymrade för om de skulle klara ett ebolautbrott.

– I Greenville fick därför aldrig svensk personal arbeta direkt med patienter eftersom det inte fanns några evakueringsmöjligheter om någon skulle smittas. Det gjorde oss frustrerande, säger en sjukvårdare.

Att ingen medicinsk evakueringsmöjlighet för att sända hem sjukvårdspersonal ordnats i Greenville trots löften om detta är allvarligt. MSB gav inga tydliga svar när frågor ställdes om medicinsk evakuering. Det menar en annan sjukvårdare som fortfarande undrar över varför MSB ”mörkade” detta.

-Det kom olika ursäkter om varför detta inte ordnats. En chef på MSB sa till och med upp sig på direkten för att han förmodligen tyckte att allt var så pinsamt, säger samma sjukvårdare.

På det lilla landsbygdssjukhuset i Greenville fanns däremot en enkel mottagning för ebolapatienter, som inte uppfyllde säkerhetskraven för ebolahantering, och drevs av lokal personal. Svensk personal väntade på att det stora behandlingscentret skulle bli färdigt. Plötsligt kommer ett larm: fem patienter med misstänkt ebola fanns på det lilla sjukhuset. Därtill fanns 40 personer som varit i kontakt med de smittade och därför också kunde vara smittade. I och med detta tvingades den svenska MSB-personalen bygga en ”säker” tältlösning, på sex dagar, där allt från vatten, hygien och dränering skulle fungera.

– Vi fick fort bygga upp tält med 100 arbetare från byn, som vi anställde. Vi fick också experthjälp från Läkare Utan Gränser både initialt och i slutet med att finjustera arbetet på denna tältlösning så att den höll måttet för infektionskontroll. Tack vare Läkare utan Gränsers närvaro kunde vi sedan på ett säkert sätt flytta patienterna från sjukhuset till det nya säkrare behandlingscentret, säger sjukvårdaren.

Kommunikation gick inte fram

De tidigare MSB-anställda sammanfattar arbetet med några ord: rörigt, ostrukturerat och för många chefer och ledare på plats. Det handlade om kommunikation som inte gick fram som den skulle, vilket kan ha orsakat problem, menar en sjukvårdare. De medicinska kunskaperna saknades troligen också hos MSB.

– Jag tror inte att de hade kunnandet om det medicinska, vad som var viktigt och inte. Därför blev det till exempel problem med den medicinska evakueringen, säger sjukvårdaren.

Detta erkände också Sveriges ambassadör för global hälsa, Anders Nordström, i OmVärldens tidigare artikel om MSB:s ebolainsats. Där konstaterade han att myndigheten inte hade erfarenheter av hälsoinsatser.

Läget försvarades naturligtvis av den svåra och kaotiska situationen med en svår smitta och kraftig smittspridning, vilket kan ursäkta de utpekade problemen i insatsen.

Ann-Charlotte Zackrisson, chef för MSB:s insats, kan hålla med om att det blev en annan struktur på insatsen än vad de från början tänkt. Det var, enligt henne, svårt att få klara tidpunkter och beslut från Liberia, FN och andra uppdragsgivare. Det var även svårt att få klart ett färdigt avtal.

– Insatsen ändrade karaktär varje vecka, säger insatschefen. Vi låg hela tiden steget efter, eftersom ingen kunde förutspå hur smittspridningen skulle utvecklas. 

Att flera av MSB:s anställda ville avbryta sina uppdrag när det stod klart att insatsen ändrat karaktär har Ann-Charlotte Zackrisson full förståelse för. Det kan ändå tyckas märkligt att MSB rekryterade vårdpersonal med patientansvar när det sedan visade sig att något sådant ansvar knappt behövdes.

– Vi hade fått i uppdrag att bemanna ett behandlingscenter för ebola och hade riggat vår insats för det.

Som konstaterades av Ann-Charlotte Zackrisson redan i OmVärldens tidigare artikel blev det inte så, utan MSB fick bistå kubanska läkare och Liberias hälsovårdsdepartement istället.

När det gäller behandlingscentret i Greenville menar MSB att de fått löften om att den skulle vara färdigbyggt och redo samt att det skulle finnas möjligheter att evakuera personal.

– Vi hade garantier, säger Ann-Charlotte Zackrisson. Vi åkte dit, rekade och fick löften om att den skulle vara byggd. Till slut fick vi information om att den var färdig och vår personal gick hot zone-träning innan de åkte dit.

Enligt insatschefen lovade FN att de skulle bistå med flygresurser vid en eventuell evakuering och även Läkare Utan Gränser hade meddelat att de kunde hjälpa till. Det skulle även finnas möjlighet att evakuera personal med bil, enligt Ann-Charlotte Zackrisson.

Den personal som OmVärlden talat med litade inte på de lösningar för evakuering som angavs, bland annat på grund av dåliga vägar och att Läkare Utan Gränser prioriterade sin egen personal.

– Det är klart att en egen helikopter hade varit idealet, men vi har inte det, säger Ann-Charlotte Zackrisson. Min bild är att det finns en bra samordning kring evakuering och stor vilja att bistå varandra internationellt.

Text: Agneta Borgström