Go to main navigation
Syriska flyktingar på flykt över gränsen till Turkiet. Syrien är ett av de biståndsländer som tillkommit samtidigt som Sverige haft en ambition att minska spridningen av biståndsmedel på alltför många länder

Syriska flyktingar på flykt över gränsen till Turkiet. Syrien är ett av de biståndsländer som tillkommit samtidigt som Sverige haft en ambition att minska spridningen av biståndsmedel på alltför många länder.

Foto: I Pricket/UNHCR

NYHET

Ny rapport: Stora svårigheter att koncentrera biståndet trots beslut

För tio år sedan kom världens rika länder överens om att minska spridningen av bistånd till allt för många länder och projekt. Det har dock inte skett i någon högre grad, skriver Expertgruppen för Biståndsanalys (EBA) i en ny rapport. “Alla talar om att koncentrera sin insatser, men våldigt få har lyckats”, säger Gun-Britt Andersson, vice ordförande i EBA.

För att minska transaktionskostnader och få ett effektivare bistånd beslutade världens stora biståndsgivare i Paris 2005 att de skulle bli bättre på att samordna sitt bistånd, förenkla processer och dela information. Beslutet var en del av den så kallade Parisdeklarationen. I en ny rapport från EBA drar forskaren Rune Jansen Hagen, vid Bergens universitet, slutsatsen att de länder som är med i organisationen OECD:s biståndskommité DAC inte har lyckats minska spridningen.

– Alla talar om att koncentrera sina insatser men väldigt få har lyckats genomföra det. Det är svårt. Vi har i Sverige lite bättre resultat än andra länder, men jag tycker inte att spridningen är det största problemet för effektiv biståndshantering, säger Gun-Britt Andersson, vice ordförande i Expertgruppen för Biståndsanalys (EBA) i en kommentar till rapporten.

Bra samverkan

EBA:s viceordförande anser att det viktigaste med Parisdeklarationen, och även de mål som i somras sattes vid FN:s stora konferens för utvecklingsfinansiering i Addis Abeba, är att givarländerna bättre utnyttjar mottagarländernas institutioner och harmonisera sina metoder. Med bra samverkan kan bistånd slussas även till fler mottagare, menar Gun-Britt Andersson.

Den tidigare biståndsministern Gunilla Carlsson (M), lade 2007 fram planer på att halvera det antal länder som Sverige ger bistånd till. Det gick inte så bra. En granskning gjord av Nordiska Afrikainstitutet 2010 visade att den geografiska fragmentiseringen mellan 2005 och 2009 i stort sett var oförändrad.

– Svårigheten är att kunna dra sig ur ett land man redan börjat samarbeta med. Sverige är en stor aktör som deltar i internationella aktioner vid kriser. När den akuta fasen är över finns det önskemål om uppbyggnad. Det är så fler länder läggs till våra mottagarländer, som Afghanistan och Eritrea, eller Syrien som tillkom under Gunilla Carlssons tid, säger Gun-Britt Andersson.

Svårt få balans

Idag går allt mindre Sida-pengar till långsiktiga bilaterala utvecklingsprogram. Den nya rapporten pekar på svårigheten att få balans mellan multilaterala och bilaterala projekt. Det har funnits en tro att multilaterala satsningar ger mer för pengarna, men istället finns risken att arbetet får ideologisk eller politisk slagsida. Eller att insynen är begränsad.

– Jag är inte så säker på att transaktionskostnader är så mycket lägre i multilaterala projekt. Risken med dessa stora organisationer är att de kan styra om sin skuta med kort varsel, för mottagarländerna är det ur trygghets synpunkt bra att ha olika spelare, säger Gun-Britt Andersson.

OmVärlden har tidigare rapporterat om den dåliga uppföljningen av Parisagendan.

Text: David Grossman