Go to main navigation
msb-ebola2.jpg

Utbildning av MSB-personal på Karolinska institutet i oktober 2014 (Foto: MSB)

Omvärlden granskar

Sent MSB-uppdrag ledde till svag statlig ebolainsats

Den svenska ebolainsatsen från Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) kom igång sent. Insatsen använde dessutom bara två tredjedelar av budgeten och hälften av den nyrekryterade personalen. När nu MSB:s insats avslutas stannar andra organisationer kvar i Västafrika och räknar med fortsatt smittspridning året ut.

Det var den 16 oktober förra året som regeringen beslutade att Myndigheten för samhällskydd och beredskap (MSB) skulle ansvara för en stor hälsoinsats i de eboladrabbade länderna i Västafrika. Detta trots att myndigheten inte axlat en sådan roll tidigare. Via Sida fick MSB 100 miljoner kronor för att bland annat nyrekrytera och katastrofutbilda sjukvårdspersonal för att stödja lokala myndigheter i Liberia och de olika FN-insatserna på plats, som till exempel Världshälsoorganisationen (WHO) och FN:s mission för ebolautbrottet (UNMEER).

MSB nyrekryterade 63 personer, framför allt sjukvårdspersonal, och av dem skickades endast 33 ut. Ytterligare 31 personer deltog i insatsen, men dessa fanns i personalpoolen sedan tidigare. De första åkte ut i slutet av oktober och de sista i mitten av november.

– När behoven vad gäller ebolavård sjönk så snabbt behövde vi inte all personal i det här skedet, säger Ann-Charlotte Zackrisson, enhetschef för MSB:s insatser. Personerna är registrerade i vårt system och vi har tagit referenser. De är förbereda att åka i väg om behov uppstår. Vi behövde säkerställa en uthållighet vad gäller personal.

När OmVärlden talar med några av de MSB-utsända i Västafrika framtonar en rörig tillvaro i fält med oklara arbetsuppgifter. Av sjukvårdarna fanns infektionsläkare, narkos-, iva-, och psykiatrisköterskor i arbete, men ytterst få hade erfarenhet av ebola. Därutöver fanns onödigt många administratörer och logistiker på plats, enligt utsända som vill vara anonyma. Löner och förmåner för sjuksköterskor och läkare var ändå höga, mellan 40-50 000 kronor per månad upp till som mest 86 000 kronor per månad betalades, vilket kan jämföras med Läkare utan gränsers löner i fält kring 10 000 per månad.

MSB:s insats väcker ett par frågor kring Utrikesdepartementets och Sidas analys inför beslutet om insatsen, och huruvida det inte fanns möjlighet att samarbeta med etablerade organisationer och deras nätverk istället för att sända egen personal. Flera personer som OmVärlden talat med vittnar om att ansvariga tjänstemän i höstas ventilerade viss oro i korridorerna.

Redan förra våren larmade Läkare Utan Gränser (MSF) om ebolautbrottet på webben. I september varnade organisationen för att kapaciteten inte räckte till. Det saknades sängplatser och personal. Rapporter kom om lik på gatorna i Liberias huvudstad Monrovia och om en smitta som spreds som en skogsbrand.

När tunga namn som Hans Rosling och Johan von Schreeb talade om katastrofläge och världssamfundets otillräckliga insatser, kan detta ha påskyndat övervägandena ytterligare. Det var bråttom. Frågan hamnade hos Anders Nordström, Sveriges ambassadör för global hälsa.

– Det var inte jag eller vår organisation som gjorde någon egen analys utan det var WHO som gjorde analysen om att ytterligare personal behövdes, säger Anders Nordström. De skickade en begäran till MSB om vilken typ av personal som behövdes. MSB bedömde den begäran och gick sedan till Sida med en ansökan om finansiering. Parallellt med detta hade regeringen följt situationen och fattat ett beslut som möjliggjorde för Sida att finansiera insatsen.

Anders Nordström menar att det inte var något ovanligt med att MSB hanterade allt, med tanke på deras långa och goda erfarenheter av dylika insatser. Det som var nytt var att det handlade om en hälsoinsats, enligt ambassadören.

Han anser också att alla andra alternativa lösningar hade utretts.

– Sida hade redan bidragit både till Läkare Utan Gränser och Röda Korset för att möjliggöra för dem att skicka personal. Möjligheten att utöka Läkare Utan Gränsers insats hade diskuterats med dem och de var väldigt tydliga med att de inte hade kapacitet.

Medger att man var sent ute

Anders Nordström berömmer MSB:s insats och tycker att alla gjorde sitt bästa, men medger att de var sent ute och att det finns lärdomar att dra inför liknande situationer i framtiden.

Regeringsbrevet som låg till grund för MSB:s uppdrag var kortfattat: MSB ska ”genomföra hälso- och sjukvårdsinsatser” och vara en ”temporär funktion för rekrytering och samordning av hälso- och sjukvårdspersonal” för att assistera FN, men det fanns ingen specifikation om vilken slags personal och hur många som behövdes.

– Det fanns en tydlig analys och bild om att sjuksköterskor, läkare, koordinatörer och administratörer behövdes på plats, säger Anders Nordström. WHO visste vilka läkarfunktioner som skulle sändas.

När MSB fick det omfattande uppdraget i mitten av oktober var planen att bemanna ett behandlingscenter inne i Monrovia, på uppdrag av Liberias hälsovårdsdepartement och WHO. Enligt Ann-Charlotte Zackrisson tog MSB tidigt kontakt med Röda Korset både i Sverige och i Liberia.

– Vår inriktning var att hitta en lokal partner att samarbeta med, säger Ann-Charlotte Zackrisson. Tyvärr bedömde Röda Korset att de inte hade kapacitet att kliva in i samarbetet. Vi har dock kommit att samarbeta med Röda Korset lokalt under implementeringsarbetet liksom med lokala kvinnoorganisationer.

På Svenska Röda Korset är Andrei Engstrand-Neacsu ansvarig för bland annat Västafrika. Han menar att det inte var möjligt att möta upp MSB:s idé om att satsa på en ny klinik i Liberia, eftersom Röda Korset var en del av en större internationell insats tillsammans med Internationella rödakors- och rödahalvmånefederationen (IFRC) och flera systerorganisationer.

– Vi valde att fortsätta med de insatser vi var i, säger Andrei Engstrand-Neacsu. Vi hade redan personal bokad, förutom svensk, till exempel från Norge.

Läkare Utan Gränser upplevde vid denna tidpunkt ett kraftigt tryck på sina befintliga kliniker. Anna Sjöblom, medicinsk och humanitär rådgivare för organisationen, förklarar att ”de inte hade kunnat absorbera de summor som regeringen hade till MSB”.

– Vi hade medel själva och många olika insatser igång, men vi kände att vi hade nått vår gräns i kapacitet. Vi kunde inte öka upp antalet ebolacenter och sängplatser i den takt som behövdes och vi saknade vissa experter och erfarna koordinatorer. Våra flaskhalsar var inte att rekrytera och få ut ny personal.

Flytt till Sierra Leone avbröts

När MSB:s insats pågått i bara ett par veckor, kom i början av november förra året plötsligt hoppfull statistik: kulmen för ebola verkade vara över. Förutsättningarna för MSB:s insats förändrades, enligt Ann-Charlotte Zackrisson, som menar att behoven avtog drastiskt. Man gjorde bedömningen att det inte var kostnadseffektivt att starta upp ytterligare ett center i Monrovia.

– Vi förberedde då för en flytt till Sierra Leone där smittspridningen var hög, eftersom vår personal redan var rekryterad och utbildad, säger Ann-Charlotte Zackrisson. WHO uppdrog oss dock att vara kvar i Liberia eftersom stora resurser var på väg in i Sierra Leone. Vår insats inriktades på landsbygden, i Sinoe-regionen, till utbildning, träning samt till att stödja en vårdenhet i Monrovia som liberianska myndigheter drev med kubanska läkare.

I december reste de första MSB-medarbetarna hem. I början av februari i år fattade man beslut om att kalla hem hela den styrka med sjukvårdspersonal som drev behandlingscenter. Man bedömde att ebolaepidemin klingat av. Viss personal är fortfarande kvar för att arbeta med demontering och sanering av center samt att bygga isoleringsenheter till sjukhuset i Greenville.

Medan MSB gjort en bedömning att man haft överkapacitet och inte längre kan se något behov av att stanna kvar har andra aktörer gjort en annan analys. Läkare Utan Gränser har inte ens satt ett sistadatum för sin ebolainsats, men har beslutat att i alla fall vara kvar till slutet av 2015.

– Den största utmaningen är att var på plats, säger Anna Sjöblom, från Läkare utan gränser. Vi får inte glömma bort att det inte är över. Om vi har tur ser vi början på slutet nu, men samtidigt ligger antal fall per vecka på samma katastrofnivå som vi hade förra våren. I Sierra Leone har vi idag cirka 50 fall per vecka. Majoriteten av de fall vi får in till våra kliniker är inte med på några kontaktlistor för smittspårning.

Inte heller Röda Korset bedömer att smittspridningen kommer att stoppas detta år och framför allt ser man smitta blossa upp på de platser där det saknas personal. Både Röda Korset och Läkare Utan Gränser omlokaliserar och flyttar nu center. De anser också att även om antalet ebolafall sjunker finns det fortfarande stora behov av att stödja den befintliga vården. I dag dör människor i de tre hårdast drabbade länderna, Liberia, Guinea och Sierra Leone, av malaria och andra infektioner eller livshotande tillstånd på grund av eftersatt vård, eller ”ebolarädsla” som hindrar dem från att söka upp kliniker.

– I och med att vi fortfarande befinner oss i ett utbrott så måste alla sjukvårdsinrättningar utrustas så att vården blir säker för patienter och personal, säger Anna Sjöblom. Den inhemska sjukvården i länderna har traumatiserats i och med att så många hälsoarbetare har dött. Vi vill inte bara att sjukvården ska byggas upp till de nivåerna de var på innan ebolautbrottet. Vi vill att de ska bli bättre, både för att klara av framtida epidemier och för att möta andra utmaningar på hälsoområdet. Och vi vill vara med i det arbetet.

Det finns pengar kvar

Hittills har MSB fått godkänt för att använda cirka 70 miljoner kronor av de ursprungliga medlen från regeringen. Trots att det finns pengar kvar är det inte aktuellt att på nytt skicka ned folk eller omformulera till en annan typ av insats.

– Vi bedömer inte att vårt regeringsuppdrag medger denna typ av insatser och det finns lokala aktörer som har bättre förutsättningar än MSB och som har gjort detta under flera månader nu, säger Ann-Charlotte Zackrisson.

En ekonomisk jämförelse av insatserna visar att MSF, i Sverige, och Svenska Röda korset lagt mindre pengar än MSB på sina ebolainsatser, men att de genom sina systerföreningar kunnat använda en långt större personalstyrka under en längre tid. Bara i februari i år var 325 internationella medarbetare och 4 150 lokalanställda engagerade i MSF:s ebolainsats. IFRC hade samtidigt fler än 370 internationella medarbetare och 4 000 lokala frivilligarbetare på plats i sin insats.

– Jag uppfattar MSB som mycket professionella och effektiva, säger Anders Nordström. De håller väl måttet jämfört med motsvarande organisationer från andra länder. Sedan har ju olika organisationer olika funktioner och arbetssätt. Läkare Utan Gränser är alltid i princip först på plats. De har dock inte samma kapacitet som MSB vad gäller logistik till exempel, så det går inte riktiga att jämföra rakt av.

Anders Nordström tycker att det är ”fantastiskt bra” att MSB inte har använt alla medel, utan enbart 70 miljoner kronor. ”Det är bra att det finns pengar kvar som kan användas till annat.”

Anna Sjöblom understryker att hon hoppas att de svenska organisationerna inte blåser faran över.

– De summor som MSB har kvar kan komma till användning framöver. Det är viktigt att inte tappa intresset nu innan epidemin stoppats.

När Anna Sjöblom tittar tillbaka på reaktionsförmågan under hösten förra året, ser hon flera saker som man kan dra lärdom av.

– I början av september gick vi ut i FN och larmade om fler sängplatser och en förstärkning av alla delar av ebolainsatsen, men i och med att det blev en fördröjning försvårades allt och behoven förändrades. MSF kan ofta ta beslut samma dag som en katastrof inträffar och vara på plats kort därefter. Men det finns en tröghet i de internationella systemen vid sådana här situationer som måste förändras. Vi måste hitta nya sätt att arbeta på i denna typ av kriser. 

Text: Agneta Borgström

Läs mer imorgon på omvarlden.se om utsända som vittnar om ”enorm tröghet” och oerfarenhet i fältarbetet.