Go to main navigation
Klassrum med flickor i Afghanistan

Foto: Lotta Westerberg/Sida

NYHET

Det svenska biståndet till Afghanistan har haft liten effekt

De senaste 13 åren har Sverige gett 6,9 miljarder kronor i bistånd till Afghanistan. Trots detta har effekterna på fattigdomen och jämställdheten varit begränsad. Det är några av slutsatserna i en ny utvärdering. "Det finns bristande hållbarhet i det svenska biståndet till landet", säger en av rapportförfattarna, Jessica Rothman på Indevelop.

– Afghanistan får mest bistånd i hela världen, men är ändå ett av de länder som är minst utvecklade länderna i världen och de senaste tio åren har tillväxten på utvecklingssidan varit 1,8 procent. Jämför det med geografiskt jämförbara länder som Nepal och Bangladesh och du ser att Afghanistan ligger långt efter, säger Jessica Rothman.

De flesta är överens om att situationen i Afghanistan är oerhört komplex och en utmaning för alla biståndsorganisationer. Det handlar om utbredd fattigdom, en utdragen och svår konflikt och stor risk för korruption, argument som gör att biståndsaktörer i Afghanistan kan agera annorlunda mot hur de skulle agera i andra länder.

En nyckel för bra bistånd brukar anses vara ägarskapsfrågan, att i ett biståndsprojekt bygga in en målsättning att insatsen ska ägas av, eller på sikt tas över av, lokala aktörer. Men en sådan hållbarhetstanke eller idé om att föra över ägarskapet för de svenska biståndsinsatserna, till exempelvis den afghanska staten, saknas nästan helt i Afghanistan, enligt Indevelop.

– Man kan hävda att det är en krisinsats, att ägarskapsfrågan inte är viktig just nu och att man får ta det senare, men det håller inte. Det måste bakas in från början så att man redan från start kan titta på hur projekten kan bli hållbara. Det handlar om att på längre sikt bygga upp lokal kapacitet och nationalisera projekt, säger Jessica Rothman.

Saknas djupare förståelse för fattigdomen

Rapporten konstaterar också att de svenska biståndsprojekten i Afghanistan saknar en fördjupad förståelse för fattigdomen i landet. Rapportförfattarna menar att det inte räcker med att bara säga att man ska bekämpa fattigdom, utan att det måste bli mer tydligt vilken slags fattigdom man vill bekämpa och förstå dess orsaker.

Ett positivt exempel som ofta lyfts just när det gäller de svenska insatserna i Afghanistan, både militärt och civilt, är jämställdheten. Att fler flickor får gå i skolan och att tillgången på hälsovård för kvinnor ökat. Det håller också Jessica Rothman med om, men understryker att det på lång sikt inte räcker.

– Det är enklare och inte heller lika svårt att jobba med det instrumentella, än med symptomen. Det är svårare att jobba med attityder och att till exempel förändra systemet som diskriminerar. Och det har inte mycket av det svenska biståndet jobbat med.

Mer kunde ha gjorts för pengarna

På besök i Sverige är ordföranden för Afghanistans oberoende människorättskommission, Dr Sima Samar, tidigare kvinnominister. Hon ger Indevelop rätt på flera punkter. Visserligen poängterar hon att utan tillgång till utbildning och hälsovård är det svårt att jobba med jämställdhet, men med tanke på hur mycket biståndspengar som satsats i landet kunde mycket mer ha gjorts.

– Om man bara hade arbetet mer strategiskt och samordnat sina verksamheter hade man kunnat uträtta så mycket mer. Det har varit många korta snabba lösningar när det gäller Afghanistan. Insatserna måste bli mycket mer konkreta och hållbara.

Dr Sima Samar är precis som InDevelop kritisk mot att utländska biståndsaktörer är dåliga på att lämna över ägarskapet för sina insatser till lokala aktörer.

– Man borde lägga mer ansvar på regeringen. Personligen tycker jag inte att man ska låta andra aktörer, som utländska biståndsorganisationer, bedriva sjukvård. Det ska regeringen göra. Som det är nu får folk mer förtroende för de enskilda organisationer som driver klinikerna, än för regeringen.

Afghanska regeringen kan göra mer för samma pengar

Det argument som ofta används av de biståndsorganisationer som bedriver hälsovård och skolor i Afghanistan är att regeringen, både nationellt och lokalt, saknar kapacitet. Ett argument som dr Sima Samar inte köper.

– Om en utländsk enskild organisation kan anställda afghaner och skapa arbetstillfällen varför kan inte regeringen göra det? Dessutom använder de utländska organisationerna en del av pengarna till sin egen administration. Om en enskild organisation kan driva tre kliniker eller skolor, då borde regeringen för samma kostnad kunna driva fyra.

Indevelops rapport bygger på lärdomar och rekommendationer från sju tidigare utvärderingar av lika många svenska biståndsinsatser i Afghanistan. Utvärderingarna sträcker sig över perioden 2002-2015.

Text: Erik Halkjaer

Tips: Svenska Afghanistankommitténs generalsekreterare Anna-Karin Johansson är gäst i veckans lördagsintervju. Håll koll här på omvarlden.se eller i vårt nyhetsbrev.