Go to main navigation
tanzania-eba-bistand.jpg

Sveriges utvecklingssamarbete med Tanzania har mer än ett halvt sekel på nacken. Bilden är från en utvärdering i början av 90-talet om hållbarheten i svenskstödda hälsoprojekt.

Foto: Sida

nyheter

Så gick det för biståndet till Tanzania och Uganda

Det svenska biståndet till Tanzania och Uganda får kritik i två rapporter från den statliga Expertgruppen för Biståndsanalys, EBA. Men även granskningsmetoderna har väckt debatt. För grunda analyser, för mycket skrivbordsstudier och för lite om kvinnornas och de fattigas perspektiv, är några kommentarer.

Med nära 60 miljarder kronor – eller cirka 7 miljarder dollar - i stöd under åren 1962-2013 ligger Tanzania i topp när det gäller svenska biståndsinsatser. Men Tanzania är fortfarande ett av världens fattigaste länder, enligt FN lever drygt 40 procent av landets cirka 50 miljoner invånare i extrem fattigdom. Samtidigt har landet under senare år haft en hög tillväxt, stadigt sjunkande barnadödlighet och ökande medellivslängd.

EBAs utvärderingsteam för Tanzaniabeståndet, med fyra forskare från Storbritannien, Danmark och Australien, hade två frågor att besvara: Har det svenska biståndet bidragit till att minska fattigdomen över tid och vilka lärdomar kan man dra för det svenska utvecklingssamarbetet idag. 

Svårt utvärdera fem decenniers bistånd

Att sätta tänderna i biståndsinsatser under drygt fem decennier innebär metodutmaningar på hög nivå. Ideologier och regimer har förändrats både i Sverige och Tanzania genom åren, alla tänkbara former av bistånd har prövats, summorna har varierat och Tanzania har hunnit vara med om allt från torka och sociala kriser till krig och ekonomisk depression. Så var och hur hittar man spåren efter det svenska biståndet?

Forskarna tycker sig se tre tidsperioder: Åren 1962-1982, då samarbete präglades av tilltro till den nybildade staten Tanzania och en viss ekonomisk utveckling kunde skönjas; åren 1983-1996 då drömmen om att skapa en afrikansk socialism havererade med ekonomisk depression och ökad fattigdom som följd; och slutligen perioden efter 1996 med en långsam men stadig fattigdomsminskning och ekonomisk tillväxt.

De första 20 åren gav solida resultat inom främst hälso-och utbildningssektorn. Men, konstaterar forskarna, ”det var två årtionden av bortkastade utvecklingsmöjligheter”. Det mesta som byggts upp raserades med 1980-talets misslyckade ekonomiska experiment. Samtidigt minskade Sverige liksom många andra givare sina insatser i landet.

Från 1996 har ekonomin liberaliserats och biståndspengarna ökat igen. Forskarna menar att det svenska biståndet sedan dess troligen har ”bidragit marginellt till fattigdomsreducering i Tanzania”. Knappast godkänt för ett av den svenska biståndsflottans ståtligaste flaggskepp.

Vad kan man lära sig av Tanzaniabiståndet? Forskarna lyfter fram vikten av att mottagaren blir ägare av och kan förvalta insatserna – vilket inte alltid har varit fallet. Vådan av att blanda samman kortsiktiga resultat med långsiktiga effekter är en annan viktig insikt – många insatser har med ett längre perspektiv inte hållit måttet.

Kritik mot valet att avbryta statligt stöd till Uganda

Utvärderingen av Ugandastödet omfattar åren 2009-2015 och har gjorts av den norske sociologen Stein-Erik Kruse. Uganda har haft svenskt bistånd sedan 1986, men sedan 2012 har Sverige i princip klippt biståndskontakten med den ugandiska staten. Detta på grund av de omfattande kränkningar av de mänskliga rättigheterna i Uganda, inte minst när det gäller hbtq-personer. Hela 97 procent av biståndsmedlen går numera till civilsamhället och den privata sektorn.

Kruse har granskat hur kontakterna mellan Sverige och Uganda har fungerat under planering och genomförande av biståndsinsatserna. Han menar att kvalitén på det här samarbetet är avgörande för mottagarlandets förmåga att överta och förvalta insatserna, och drar slutsatsen att samarbetsformerna kan förbättras, i alla led.   

Han ifrågasätter också beslutet att skrota samarbetet med den ugandiska staten och ändå försöka driva frågor som demokratisk styrning och mänskliga rättigheter – men nu genom civilsamhällets organisationer. Civila krafter kan inte få igenom några faktiska förändringar inom så stora och viktiga områden. Mål och resurser måste vara realistiska, vilket inte är fallet här, menar han. Något som Robert- Jan Scheer från holländska UD höll med om när Tanzania- och Ugandarapporterna diskuterades på ett EBA-seminarium nyligen.

­– Ett land kan inte skötas av NGOer – det behövs en fungerande stat. Som givare måste vi ”tala med fienden”, även om det handlar om svaga och korrupta regeringar.

De berörda tillfrågades inte

Under seminariet framfördes också kritik mot hur utvärderingarna har gått till. De här rapporterna är skrivbordsstudier utförda av europeiska män, menade Louis Hemgren, ordförande i Liberia Dujar Association Sweden.

– Inga av de berörda – fattiga, kvinnor, människor på landsbygden – har tillfrågats om vad de tycker om biståndet och vilka förändringar de vill se. Det är en stor brist.

Även i media och sociala medier har Afrikarapporterna debatterats. Särskilt Tanzaniarapporten har fått en del ledarskribenter och biståndsdebattörer att vässa klorna. Svenska Dagbladets ledarsida, till exempel, anser att ”Sverige borde skämmas” för denna, i deras ögon, helt misslyckade biståndsinsats.

Torbjörn Pettersson, chef för Sidas Afrikaenhet, deltog i EBA-seminariet och har följt den efterföljande diskussionen. Han håller inte med om att rapporten ger en så negativ bild av Tanzaniabiståndet som kritikerna hävdar.

– Rapporten visar att bistånd inte kan kompensera för en havererad makroekonomisk politik. Då den makroekonomiska politiken lades om 1996 började också fattigdomen att minska och Sidas bistånd har bidragit till detta.

Han konstaterar också att det var den svenska regeringen som tog beslutet att bryta kontakten med den ugandiska staten och enbart ge stöd till civilsamhället och den privata sektorn.

 Det var en reaktion mot landets hårda behandling av hbtq-personer. På lång sikt är det inte rimligt att ett bilateralt samarbete inte arbetar med staten. Däremot kan det vara en politiskt motiverad hållning under en strategiperiod.

Hur påverkar EBA-rapporterna Sidas arbete?

– EBA- rapporterna riktar sig inte till Sida utan till det politiska systemet. Vi har egna system för att utvärdera Sidas insatser. Men självklart tar vi del av EBA-rapporterna och uppskattar att de bidrar till en bred debatt om biståndet.

Agneta Carleson