Go to main navigation
Isabella Lövin

Isabella Lövin

Foto: Miljöpartiet

NYHET

”Världen har inte råd att misslyckas”

Idag ska världen prata fred i Stockholm. FN:s vice generalsekreterare Jan Eliasson, flyktingkommissarie Filippo Grandi och ministrar från konfliktdrabbade länder som Somalia, Liberia, Östtimor och Kongo-Kinshasa träffas för att anta en ny plan mot krig och konflikter – Stockholmsdeklarationen. Men när länder inte kan kommer överens om att hjälpa flyktingar, hur ska man stoppa krig och bygga fred?
– Vi måste knyta biståndsagendan närmare den säkerhetspolitiska, säger Isabella Lövin, biståndsminister (MP).

Just nu lever över 1,5 miljarder människor i länder med konflikt, eller där det finns hot om konflikt. 60 miljoner befinner sig på flykt från länder som till exempel Syrien, Afghanistan, Somalia, Sudan och Sydsudan. UNCHR uppskattar att det dessutom finns upp mot 10 miljoner statslösa flyktingar.

Om inte saker förändras kan två tredjedelar av jordens fattiga leva i sviktande stater 2030

Arbetet med att förebygga krig och konflikter fungerar inte. Världssamfundet måste bli bättre – på vilket sätt?

– Det handlar om koordinering och att lyssna till de som berörs, att jobba på ett bra och samlat sätt, så att inte biståndet göder konflikter, vilket händer ibland. Vi måste jobba med politiska instrument, samla alla kring bordet och enas. Ett land – en plan, det är vad den internationella dialogen går ut på, men vi har varit dåliga på att genomföra det i praktiken, säger Isabella Lövin.

Bakgrunden till många av världens konflikter handlar om historiska orättvisor som går tillbaka till tidigare krig och uppdelningar av mark, där resurser inte fördelats rättvist mellan grupper, eller där religion, rasism och förtryckt eldat på konflikter. Men också om kampen över mineraler, olja och land. Så länge orättvisorna pågår, och människor inte ser något förändring, är det svårt få till en vilja för fred och samtal. Långsiktiga biståndsagendor har svårt att nå fram när politiska och ekonomiska intressen dominerar eller när landets ser sin säkerhet som hotad. Där finns få politiska poäng att plocka på långsiktigt fredsbyggande, eller bistånd, men desto mer på att agera för snabb säkerhet. 

Den nya Stockholmsdeklarationen vill få sviktande länder att bygga på lärdomar efter the New Deal, som undertecknades i Busan 2011, där man konstaterade att utan tydligt politiskt ledarskap kommer ingen hållbar utveckling att nås. En annan viktig insikt är att konfliktländer kan lära av varandra, till exempel har Östtimor delat kunskap om hur man avväpnar grupper med Guinea Bissau.

Det har pumpats in miljoner i länder som Somalia, Palestina, Afghanistan och Kongo-Kingshasa, men det har inte blivit annorlunda för folket. Varför skulle Stockholmsdeklarationen fungera bättre?

– Det har gjorts vissa framsteg, som i Somalia. Biståndet är en del i en politisk process, vilket saknats i många fall. Man går in med humanitärt bistånd, men har sina nationella prioriteringar från givarnas politiska kontexter, istället för att se vad som är nödvändigt i länderna. Givarna är måna om att ha sin flagga på projekten och undviker att samarbeta, säger Isabella Lövin och menar att det handlar om att åter sätta frågorna i centrum och att deklarationen ska handla om hur man bygger stabilitet.

Men har man inte redan samtalat – är det inte i första hand en politisk lösning som måste till stånd?

– I första hand är det så. Men vi kan inte avveckla biståndet för att vi inte behövs. Vi har 1,5 miljarder människor i sköra och konfliktdrabbade länder just nu. Poängen med den internationella dialogen för freds- och statsbyggande är att man ska jobba på ett integrerat sätt, med politik, säkerhet och de ekonomiska medel som finns för uppbyggnad av de här länderna.

Hur ska biståndet komma åt grundorsakerna om de trätande parterna inte vill samarbeta?

– Biståndet kan inte ensamt lösa krig och konflikter. Alla krig handlar inte om fattigdom som kan kureras med bistånd. Därför har vi behov av att ha alla krafter vid samma bord, säger Isabella Lövin. 

Vad har Stockholmsdeklarationen för extra twist som ska få världen att agera den här gången?

– Det handlar om att göra synligt de principer som finns på bordet sedan 2005, 2008, 2011. Men vi ser att länderna inte jobbar på det här sättet. Vi måste insistera på att arbeta så här, världen har inte råd, vi måste lära av oss av de misstag som världen gjort.

Men om de inte samarbetar – vad finns att sätta emot?

– Det finns inga tvångsmedel, det är också styrkan i samarbetet. Här har ett 40-tal länder, givare och sköra stater frivilligt slutit sig samman för att jobba enligt den här principen. Det finns inga maktmedel, däremot kan man visa på goda exempel.

Flera stora biståndsorganisationer har riktat stark kritik mot Europas länder och USA för att de sviker människor i djup nöd, hur ser du på det?

– Den situation världen befinner sig i gör att vi måste jobba förebyggande, vi har inte råd med den här situationen, varken i lidande, eller att länder faller sönder, det tar årtionden att bygga upp igen. Det ser vi i Somalia i dag.

Hur ska Stockholmsdeklarationen få tyngd inom EU, där man nu ser till nationalstaternas egenintresse i flyktingkatastrofen istället för en långsiktig hållbar lösning? Varför skulle inte de säkerhetspolitiska traditionella skälen återigen får styra framför en deklaration om mer långsiktiga lösningar?

– Det handlar om att föra diskussionen, sätta frågorna i centrum. Att vi har det här mötet just nu är väl tajmat, vi lyfter fram att det finns andra lösningar, inte att glömma i stundens nästan panik inför flyktingsituationen. Vi måste jobba långsiktigt och EU som största biståndsgivare har också åtagit sig att jobba efter de här principerna.

Har EU agerat långsiktigt? Har man inte snarare agerat med panik, kortsiktighet och värnat sina egna intressen?

– Ja, om vi ser på den senaste tidens utveckling. Absolut. Vi måste knyta biståndsagendan mycket bättre till den säkerhetspolitiska agendan. Men för att tydliggöra, det här är inte ett instrument som kan göra slut på kriget i Syrien, utan det här handlar om hur man ska jobba i postkonfliktländer så man inte återfaller i detta. Vi har inte råd att misslyckas mer.

Men årtal av diskussioner och miljoner som inte nått fram, är det inte de säkerhetspolitiska intressena som tar över?

– Ja, men därför handlar det om att analys utifrån länderna behövs. Där givarna måste vara öppna och transparanta över vilka intressen man står för. Vi behöver ett nytt åtagande där principerna sätts i fokus igen.

Måste politikerna bli modigare – och se bortom sina egna nationella intressen, för att lösa långvariga kriser?

– Absolut! Jag är stolt för att Sverige gör detta inom långsiktig biståndskoordinering, som inte ändras för att vi byter regering. Men det är komplicerat, därför måste vi inse vad som står spel, att det långsiktiga gynnar alla. Vi måste göra vår hemläxa för att stötta länderna, säger Isabella Lövin.

 

Ylva Bergman