Go to main navigation
dadaab.jpg

Foto: Cecilia Bäcklander, Collage: OmVärlden

NYHET

”We are Dadaabians”

I flyktinglägret Dadaab i Kenya har många människor levt hela eller stora delar av sitt liv. De är mer "dadaabianer" än somalier eller etiopier. Nu hotas lägret av stängning. OmVärlden har pratat med några av de boende.

Världens största flyktingläger, Dadaab, ligger i Kenya och öppnades för mer än 25 år sedan efter att inbördeskriget brutit ut i Somalia. Dadaab har sedan fyllts på med fler människor för varje torka och varje ny krigssituation på det katastrofdrabbade Afrikas Horn. Här lever nu runt 300 000 människor. 

De som bor i Dadaab drömmer om att bli uttagna som kvotflyktingar eller att få möjlighet att studera i Kenya eller utomlands. Men när lägret nu hotas av stängning sprider sig en oro och många vill stanna. För många som har vuxit upp i Dadaab, eller bott där i många år, har det "dadaabianska" kommit att bli en viktig del av deras identitet.

Dessutom kan skolgång och sjukvård vara bättre i Dadaab-lägret än på andra ställen. Och även om det inte är meningen att man ska arbeta i Dadaab så har en ekonomi skapats som ger inkomster både till lägrets och den närliggande stadens invånare. 


Hanan Ibrahim: ”Jag vill bli som Malala. Jag vill hjälpa flickor, varför ska kvinnor alltid ha det sämre än män?"

Hanan Ibrahim Saman,17 år, kom till Dadaab med sin pappa för sex år sedan. Det var krig i Mogadishu där de bodde och pappan ville se till att Hanan fick en utbildning.

– Jag vill bli en somalisk ledare. I Somalia kan jag inte få utbildning, här i Dadaab får jag undervisning. En gång besökte jag min mamma och mina systrar i Somalia, men där vill jag inte vara. Jag hoppas studera vidare på ett kenyanskt universitet för att kunna hjälpa unga flickor, de som är 13 – 14 år. Min far vet värdet av utbildning, det är därför vi är här. Jag skulle aldrig acceptera att giftas bort med en man som jag inte har valt själv. Min far är klok och skulle aldrig tvinga mig som så många andra föräldrar gör.

Hanan ser Dadaab som en möjlighet att utvecklas och skapa sig en plattform för att så småningom återvända till Somalia för att bygga upp sitt land och hjälpa sina medsystrar. 


Rahmo Hussein: ”Den etiopiska militären kom och dödade människor. Jag kan aldrig återvända. Jag vill stanna kvar i Dadaab.”

Rahmo visar hur de etiopiska trupperna sköt på människorna i Ogaden.

Rahmo Hussein är 40 år och kom för åtta år sedan till Dadaab från Ogaden i Etiopien. I Ogaden är de flesta av somaliskt ursprung och upproriska grupper befinner sig i konflikt med centralregeringen i Addis Abeba. Civilbefolkningen drabbas hårt. 

– Vi flydde för att soldaterna förföljde oss och dödade oss.

Hon kom med sex barn till Dadaab, mannen fanns redan där. Nu har hon fött två barn till, men är skild från mannen.

– I Ogaden var jag boskapsägare och affärskvinna, men här får vi inte ha boskap och vi får bara arbeta för låga löner. Jag säljer bönor, tomater, lök och tyger som jag färgar själv och tjänar kanske 200 kronor i månaden på det.

Rahmo kan varken återvända till Etiopien eller bege sig till Somalia. 

– Jag har ingenting där. Här får mina barn gå i skolan. Men vi kan inte planera för framtiden, vi vet inte vad det ska bli av oss.


 Mahat Billow Mohammud: ”Jag kom hit när jag var fem månader. Mina föräldrar var döda.”

Mahat Billow Mohammud är 24 år. Hans föräldrar dödades i den somaliska hamnstaden Kismayo och storasyskonen flydde med den fem månader gamla Mahat till Dadaab.

– Jag har inte sett något annat än Dadaab, aldrig Somalia, aldrig resten av Kenya. Men jag vill inte återvända till Somalia, det finns inget för mig där. Jag har inte ens ett foto av mina föräldrar. Här har jag kunnat gå i skolan och mina syskon har uppfostrat mig. Jag hoppas få ett stipendium så jag kan gå på universitet i Kenya eller utomlands. 

Mahat är ung och har framtidsdrömmar men de handlar inte om hemlandet. All släkt han känner finns i Dadaab och det okända Kenya utanför lägret känns ändå mer tryggt än det hotfulla Somalia där mammor och pappor dödas och barnen lämnas utan skydd. 


Bishor Mohammed Hassan: ”Jag blev vald till ledare i mitt distrikt i lägret, för att jag är ung och stark.”

Bishor Mohammed Hassan är 34 år. Han kom till Dadaab 2010, på flykt undan torkan och al Shabaab i hemlandet.

– Jag kan inte återvända, al Shabaab är fortfarande starka och nu är jag vald till ledare här.

Det är FN som ser till att det anordnas val i Dadaabs olika ”stadsdelar”. De som väljs blir representanter för befolkningen och de är lika många män som kvinnor.

– Jag satsade på ungdomarna, det var därför jag vann över de sju andra kandidaterna. Jag har en framtid här som ledare och jag vill att mina barn ska växa upp här.


 Abdi Gedi: ”Vi vill inte skapa fiender av flyktingarna, det får ta tid.”

Abdi Gedi är kenyan och bor i staden Dadaab som givit namn till flyktinglägret. Han är samordnare av förbindelserna mellan lokalsamhället och flyktingarna.

– De får gratis vatten, hälsovård, skola och mat – men vad får vi? De har getter som betar överallt, fast det inte är tillåtet. FN och regeringen måste satsa på oss också, annars blir det problem. Många i staden har inkomster från flyktingarna genom att handla med dem men lägret skapar också osäkerhet och miljöförstöring. Skogen är borta och vattnet kommer att ta slut. Vad händer med oss om de stänger lägret?

Även om det finns mycket kritik från lokalsamhället mot Dadaab-lägret så lever befolkningarna i ett slags symbios med varandra. Ett tömt läger skulle beröva staden Dadaab stora inkomster och lämna efter sig en avskogad och utarmad miljö.

 

Text: Bo Göransson
Foto: Cecilia Bäcklander (Rosslyn Media)