Go to main navigation
shrinking space hotet mot demokratin illustration

Foto: Tova Jertfelt

NYHET

Demokratin är inte död – nu ska samarbete bryta trenden

Det demokratiska utrymmet i världen minskar och regeringar lär sig av varandra för att tysta kritiker och stoppa dem som arbetar för mänskliga rättigheter. Men mitt i mörkret syns också en växande solidarisk rörelse som vill samarbeta – trots olikheter.

Det är lätt att bli mörkrädd. Demokratin – som vi känner den – har tappat sin slagkraft och det globala demokratiska utrymmet krymper för elfte året i rad. Mörkret sprider sig inte bara i de uppenbara diktaturerna utan även i demokratiska samhällen, vilket slår hål på idén om att demokratisk utveckling bara leder framåt och uppåt. 

Repressiva regeringar sneglar på varandra för att lära sig hur man tystar kritiker utan att dra omvärldens (och inte bara vårt magasins) blickar till sig. Karin Fällman, Sidas ämnesspecialist på frågor som rör civilsamhället och en av Sveriges främsta experter på ämnet, har sett utvecklingen på nära håll på flera kontinenter.

– Jag har sett länder där jag trodde det gick åt rätt håll, men det blev sämre. Man kopierar lagar och metoder från de länder som varit framgångsrika i sina försök att tysta kritiker. De är copycats vad gäller lagstiftning, säger hon.

På många håll sprids bilden av liberalismens kollaps och demokratins förfall, men Karin Fällman säger att vi är i behov av en nyansering av vår verklighetsbild – för även om den globala trenden är dyster så finns det ljusglimtar.

”Man började arbeta solidariskt”

Hon tar Kenya som exempel. Landet har en lång historia av civilt engagemang i samhällsfrågor. När regeringen misslyckades med att hantera HIV-krisen under sent 1990-tal tog civilsamhället över och spelade en viktig roll med vård och påverkansarbete. Och när våldsamma protester bröt ut efter valet 2007 så mobiliserade civilsamhället för att undvika att det hände igen efter nästa val.  

2013 föreslog regeringen ett nytt lag-tillägg, PBO Act, bland annat med motiveringen att man behövde stoppa finansieringen av organisationer länkade till Al Shabab och annan terror-verksamhet. Tilläggen innebar begränsningar för hela det kenyanska civilsamhället men särskilt för organisationer som arbetade med mänskliga rättigheter (MR). Dessa organisationer riktade skarp kritik mot regeringen med stöd från Sida och andra utländska givare, och menade att de måste kunna agera fritt.

Utrikesministern svarade med att kritisera MR-organisationerna för att gå för långt.

– Detta är bara acceptabelt i Kenya. Försök med detta någon annanstans, till exempel i Sverige, och organisationen skulle garanterat bli draget inför rätta för medhjälp till brott, sade det kenyanska utrikesministeriets talesperson Mwenda Njoka år 2015.

Även organisationer som inte arbetade direkt med MR-frågor påverkades. De som erbjöd sjukvård och utbildning blev mer ansatta och anklagades för att inte sköta sin ekonomi, inte vara transparenta, och fick orimliga krav på detaljerad redovisning. 

Trots att de påverkades ville många av organisationerna som arbetade med just sjukvård och utbildning ville inte sluta upp bakom MR-organisationernas kamp mot regeringen. 

Då skedde ett skifte. 

Splittringen i Kenyas civilsamhälle tvingade MR-organisationerna och de utländska givarna – inklusive Sida – att ändra strategi och man dämpade den offentliga kritiken mot regeringen. Nu skulle man istället skulle man skapa ett starkt, solidariskt och enhetligt civilsamhälle och dialog med alla aktörer.

– När det krympande demokratiska utrymmet kom att påverka även de organisationer som inte arbetar direkt med mänskliga rättigheter så insåg många allvaret, och man började arbeta solidariskt över gränserna. När man är utsatt för ett gemensamt hot är det ofta lättare att närma sig varandra, säger Karin Fällman.

Nya metoder att motarbeta

Allt fler regeringar ger sig på MR-organisationers trovärdighet och finanser. Ett sätt att göra det är att underminera MR-organisationers legitimitet genom att kalla dem ”utländska agenter” och försöka begränsa deras inkomster från utlandet. Att få pengar från utländska givare är ofta viktigt för dessa organisationer och ibland det enda alternativet, även om det också innebär risker

När Karin Fällman var stationerad i Centralamerika besökte hon kliniker som vårdade kvinnor som utsatts för våld i hemmet. Där fick de utsatta kvinnorna vård och de våldsamma männen hölls på avstånd – men där skapades också en gemenskap och en förståelse för problemet: kvinnorna blev utsatta för våld för att de var kvinnor. I den miljön växte ett politiskt engagemang och kvinnorna blev jämställdhetsaktivister, vilket är känsligt i många länder.

– Att arbeta med service är ofta ett sätt att hålla kontakt med samhället. Och att ha tät kontakt med de människor man representerar är viktigt. Tappar man den kontakten och bara driver politiskt påverkansarbete med utländsk finansiering så riskerar man bland annat att anklagas för att gå utländska staters ärenden, säger Karin Fällman. 

Öppnar för dialog 

Det krympande utrymmet för demokratier och mänskliga rättigheter gör att allt fler börjar se behovet av samtal mellan alla parter; regeringar, givare och civilsamhällesorganisationer. En situation där alla anklagar varandra leder inte framåt, utan det krävs dialog.

– När utrymmet krymper så många förstår människor allvaret – och då uppstår oväntade allianser. Ibland är det också själva mötet, samtalet, mellan olika parter som gör att människor förstår allvaret, säger Karin Fällman. 

Hon syftar bland annat på arbetet med att hitta förändringsagenter – personer med kontakter eller inflytande i de regressiva regeringarna – som förstår att öppenheten är viktig och kan driva en positiv utveckling i de länder där det demokratiska utrymmet krymper. 

2010 så skapades en internationell arbetsgrupp som arbetar för en ”gynnsam miljö” för civilsamhället globalt. Gruppen har nu 28 deltagare som representerar både både stora givarländer, ”partnerländer” och civilsamhällesorganisationer från hela världen. Kenya, Bangladesh, och Sverige finns representerade.

Sida har också fått i uppdrag av regeringen att ta fram förslag på hur utvecklingssamarbete ska bidra till motverka det krympande utrymmet för civilsamhället. 

– Vi kan inte bara kritisera utan vi måste prata om vilken miljö som krävs för att civilsamhället ska kunna bidra maximalt till utveckling. Det handlar inte bara om att länder ska leva upp till MR-åtaganden, utan också om dialogutrymme, bra bistånd, och demokrati inom civilsamhället. Vi måste ta ett gemensamt ansvar för att skapa en gynnsam miljö. Det är det vi jobbar med just nu, säger Karin Fällman.

Så även om mörkret sprider sig – och demokratin vacklar – så är den inte död. Det finns en växande solidarisk rörelse inom civilsamhällesorganisationerna samtidigt som allt fler förstår att dialog är en nyckel till utveckling. 

Björn Widmark