Go to main navigation
AU-mote-2011.jpg

Enligt biståndsforskaren Fredrik Söderbaum har Sverige fokuserat för mycket på att bygga upp organisationer som Afrikanska unionen, AU, vilket leder till ineffektivt bistånd. På bilden det 17:e mötet för Afrikanska Unionen i Ekvatorialguinea år 2011. 

Foto: Embassy of Equatorial Guinea

Forskare: Sverige har haft fel fokus i det regionala biståndet till Afrika

Sverige har länge haft ett allt för ensidigt fokus på att bygga upp afrikanska regionala organisationer som Afrikanska unionen (AU). Det menar biståndsforskaren Fredrik Söderbaum, som dock ser vissa förbättringar i den nya svenska strategin för regionalt utvecklingssamarbete med Afrika.

– De här frågorna har man negligerat under lång tid, säger han.

Under 2015 uppgick Sveriges regionala utvecklingssamarbete med Afrika söder om Sahara till knappt 500 miljoner. En viktig del av Sveriges regionala stöd syftar till att på olika sätt stödja mellanstatliga regionala organisationer som exempelvis AU, ECOWAS och SADC.

På sin hemsida skriver Sida att ”genom att utveckla deras kapacitet att förebygga och hantera konflikter, kan de fungera som ett stöd och en plattform för dialog och bidra till hållbara regionala åtgärder. De regionala aktörerna spelar också en viktig roll i att underlätta handel, framförallt genom att harmonisera länders regelverk och minska handelshindren.”

Men enligt Fredrik Söderbaum, professor vid institutionen för globala studier vid Göteborgs universitet, finns en överdriven tro på vad de här mellanstatliga regionala organisationerna kan uträtta. I sin forskning om Sveriges och andra länders bistånd till Afrika har han i flera rapporter påpekat hur fokuset på de regionala organisationerna leder till ineffektivt bistånd.

– För Sverige har det mer eller mindre blivit ett mål i sig med kapacitetsuppbyggnad av regionala organisationer och man har tappat bort det bredare fokuset på fattigdomsbekämpning, mänsklig säkerhet, mänskliga rättigheter. I vissa fall hjälper inte de här organisationerna till att nå de här målsättningarna, säger han i det senaste avsnittet av OmVärlden podd.

"Kroniskt dåliga"

Ett specifikt problem är att mycket av det regionala biståndet äts upp av traktamenten och andra kostnader för att arrangera möten och workshops.

– En ansenlig andel av det regionala biståndet är kopplat till finansiering av olika möten och workshops. Det finns en rad tokigheter inbakade i detta system, säger Söderbaum, som sett att det kan bli fel när det plötsligt blir en affärsidé för tjänstemän att resa på möten.

– En hel del av de högsta tjänstemännen reser ofantligt mycket och har egentligen inte tid att leda sina organisationer. Det kan även leda till att fel tjänstemän åker på resorna, att de högre upp i hierarkin åker på mötena när det egentligen är handläggarna som borde åka.

Ett annat problem är att de regionala organisationerna ibland styrs av länder som inte har intresse av att uppnå de mål som givarna har, till exempel vad gäller fattigdomsbekämpning och mänskliga rättigheter. Organisationerna är också dåliga på att inkludera civilsamhället.

– Det talas vitt och brett om att man måste ha ett brett deltagande av civilsamhället och privata aktörer, och tittar man då på de här regionala organisationerna i Afrika så är de kroniskt dåliga på att inkludera civilsamhällena och andra privata aktörer. Det arbete som är relevant till exempel för mänskliga rättigheter: sker det inom ramen för SADC till exempel, där Robert Mugabe spelar en central roll? Nej det är ju solklart att SADC inte lyckas skapa något förtroendekapital hos civilsamhället, säger Fredrik Söderbaum.

Lovande ny strategi

Fredrik Söderbaum påpekar att han naturligtvis inte är emot regionalt samarbete eller regionala organisationer i Afrika. Problemet, menar han, är att Sverige inte velat kännas vid de här problemen tidigare.

– De här frågorna har man negligerat under lång tid. Det är först på senare år som jag börjat se en förändring där man accepterar de här frågorna.

Utmaningen för givare är enligt Söderbaum att veta när det kan vara fruktbart att gå igenom en regional organisation för att nå sina mål, och när det inte är det. För att kunna avgöra det tror han att det krävs ett mer flexibelt bistånd som samtidigt ger Sida större svängrum.

– Den avgörande frågan är när man ska välja att gå igenom en regional organisation och inte. Det är en svår fråga och den kan inte avgöras i en strategi i Stockholm fem år före genomförandet. Det är något man kan veta på plats, det måste bedömas av personerna som ska genomföra insatsen på plats.

I den bemärkelsen är den nya svenska regionala strategin, från 2016-2021, ett viktigt steg på vägen.

– I den nya regionala strategin betonar man målen och sedan lämnar man åt Sida att genomföra och uppnå dessa mål. I tidigare strategier var detta, frågan om hur man skulle arbeta, redan bestämt och hårt begränsat. Så jag tycker att det är bra att den nya strategin är mer öppen för detta, och går inte i fällan att förväxla mål och medel, säger Fredrik Söderbaum.

OmVärlden har sökt UD för en kommentar.

Axel Kronholm