Go to main navigation
fredskonferens_epi_fotokreddreuters_soe_zeya.jpg

Sveriges bistånd stödjer inte den formella fredsprocessen, i stället har man lagt upp fredssatsningar med inriktning på civilsamhället.

Foto: Soe Zeya/Reuters

NYHET

Så jobbar Sverige för fred i Burma

Biståndsgivare har satsat miljardbelopp för att främja fred i Burma. I dag, onsdag, träffas regering, militär och rebellgrupper för nya fredssamtal.

Just nu pågår strider i norra och nordöstra Burma mellan militären och flera etniska väpnade grupper. Striderna är de hårdaste sedan 80-talet och har lett till civila dödsoffer och att tiotusentals människor drivits på flykt.

I augusti och september i fjol höll den nya regeringen under ledning av Aung San Suu Kyi en första omgång av fredssamtal, som bygger vidare på de fredsförhandlingar som den förra regeringen inledde. I dag, onsdag, träffas man igen för att ta sig an en lång agenda på 41 punkter, som handlar om politik, ekonomi, markrättigheter och om sociala frågor.

Från början såg det ut som om inte alla etniska väpnade grupper skulle få vara med. Grupper som militären befinner sig i väpnad konflikt med hade inte bjudits in. De väpnade grupperna hade själva krävt att få närvara som en gemensam koalition, men att militären skulle gå med på det bedömdes som osannolikt. Men så i elfte timmen, efter påtryckningar från Kina, meddelades att grupperna får delta som "särskilda gäster". 

– Det är både överraskande och positivt, säger Ann Stödberg, Sidas biståndschef i Burma, till OmVärlden.

Vad hoppas du på att man kan komma fram till?

– Förväntningarna är olika beroende på vem man frågar. Vi har haft indirekt kontakt med några av de etniska väpnade grupperna och hos dem finns en stor känsla av besvikelse eftersom de upplever att deras krav inte hörsammas. Det finns inte utrymme att diskutera eller förhandla frågor utanför ramarna för nuvarande grundlag. Men i vapenstilleståndsavtalet står det att när ett slutligt fredsavtal väl har förhandlats fram, vilket sannolikt kommer att ta många år, kan det inkludera en ändring av grundlagen. Så det är problematiskt eftersom de etniska väpnade grupperna ser att grundlagen står i vägen för att lösa viktiga brådskande frågor som exempelvis markrättigheter eller att skapa en federal stat med ökat inflytande för de etniska minoriteterna.

Vilken roll spelar bistånd i den här fredsprocessen?

– Många givare är med i en så kallad Joint Peace Fund som är direkt kopplad till den här formella fredsprocessen. Sverige är dock inte med. Fonden är välförsedd, uppgår till cirka 100 miljoner dollar, så vi har inte sett att det finns ett behov av svenska pengar där. Men den fonden finansierar förberedelsearbete och finansierar också fredskonferensen till viss del.

Så hur jobbar Sverige?

– Vi har ett annat synsätt. Vi tycker att det är viktigt att stödja fredsprocessen så brett som möjligt och är mer inriktade på fredsbyggande på gräsrotsnivå. Vi arbetar med en rad civilsamhällesorganisationer med kapacitetsuppbyggnad, ledarskapsutbildning och hjälper dem att organisera sig och göra sina röster hörda. Vi jobbar också med så kallad social harmoni i konflikter som inte omfattas av den pågående fredsprocessen, som i våldet mot den muslimska Rohingyabefolkningen i Rakhinestaten. Där stöttar vi organisationer som arbetar med försoning och för samman ledare från olika religiösa grupper för att försöka hitta vägar tillbaka till samarbete och samexistens. Vi tycker att det är en viktig del av fredsbyggandet.

Finns det andra skäl till att Sverige ställt sig utanför fredsfonden? Har man upplevt att det finns en risk att hamna för nära staten, alltså en av parterna i konflikten?

– Sverige var med och följde förberedelsearbetet under fondens tillblivelse och har följt processen under lång tid. Såsom fonden ser ut i dag har den en stark koppling till en överordnad kommitté (Joint Coordinating Body) som leds av Aung San Suu Kyi själv, och som fattar beslut om vilka projekt som ska finansieras och inte, inom fredsprocessen. Vi har i stället valt att gå in och finansiera en annan mindre fond, Peace Support Fund, som är mer inriktad på mindre civilsamhällesorganisationer som står närmare gräsrötterna.

Den förra fredskonferensen fick kritik för att så få kvinnor var med. Ser det bättre ut nu?

– Civilsamhället har krävt att minst 30 procent av deltagarna ska vara kvinnor. Så har absolut inte fallet varit tidigare och det finns inget som pekar på att det skulle vara annorlunda den här gången. Vid senaste konferensen var det bara 13 procent kvinnor. Vi har i vårt bistånd ett särskilt fönster för just kvinnor, fred och säkerhet enligt FN:s säkerhetsresolution 1325.

Den burmesiska militären har som bekant stor makt, och vi vet också att Kina stöttar vissa etniska väpnade grupper. Kan biståndet verkligen skapa fred i en såhär komplex konflikt?

– Det säger sig självt att det är väldigt svårt för biståndsgivare i Myanmar att påverka ett land som Kina. Det är väldigt klurigt, eftersom Beijing å ena sidan säger att det stödjer fredsprocessen och Aung San Suu Kyi, men å andra sidan så vet vi att exempelvis United Wa State Army, som är den största beväpnade gruppen med 20 000 man, får sina vapen från Kina. Så Kina har ett dubbelt ansikte här, och det är omöjligt för utomstående västerlänningar här i Myanmar att påverka den dynamiken.

– Men det finns också ett motstånd från regeringen mot västerländsk inblandning. Aung San Suu Kyi har sagt väldigt tydligt till diplomater och biståndsarbetare här att detta är en nationell process, att man inte vill ha internationell inblandning utan att det här är frågor man ska klara själva. Så det är tydligt att de inte vill ha råd annat än om och när de själva särskilt efterfrågar det.

Så hur kan man som givare bidra till fred i ett sådant klimat?

– Vi jobbar nu med att ta fram ett underlag till en ny svensk femårig strategi tillsammans med regeringen. Där resonerar vi att vi behöver ha ett brett folkligt deltagande i fredsprocessen, att så många som möjligt ska kunna bli delaktiga och göra sina röster hörda. Här behövs ett långsiktigt perspektiv. Sverige har ju varit engagerat i decennier för demokratiutvecklingen i det här landet, och jag tror att vi på ett liknande sett måste se vårt fredsarbete som ett långsiktigt åtagande. Förhoppningsvis ska det dock inte behöva ta flera decennier.

Axel Kronholm