Go to main navigation
Kung Leopold, Cecil Rhodes, Lothar von Trotha och Henry Morton Stanley. Fyra europeiska koloniala ikoner med alternerade huvuden.

Illustration: Tova Jertfelt

KULTUR

Statyer – makt och ilska!

I USA pågår just nu en hätsk debatt kring statyer från andra världskriget. I Östeuropa och före detta Sovjetunionen har de flesta (men långtifrån alla) statyer med Lenin och Stalin plockats bort.

Men hur är det med statyerna från kolonialtiden, finns de fortfarande kvar?

Vägen till staden Swakopmund går genom ett landskap dominerat av de enorma sanddynor som dominerar Namibias långa kust, den som brukar kallas för Skelettkusten på grund av sina många skeppsvrak.

Som namnet antyder är Swakopmund i grunden en tysk stad, etablerad år 1892. Här finns också en staty från 1908, föreställande en tysk soldat och hans döende kamrat. Statyn restes för att hylla de tyska soldater som hjälpte till att krossa upproret bland Herero och Nama-folket, ett ”krossande” som Tyskland idag är på väg att acceptera som ett folkmord.

I utrotningskriget 1904-1908 dödades närmare 100 000 personer. Det utgjorde 80 procent av Herero-folket och det som hände då anses idag vara en förövning till nazisternas utrotningar under andra världskriget.

Och statyn på soldaten, den står utanför presidentens sommarresidens. Men i början av 2017 fick någon nog och hällde röd färg över statyn. Sedan dess har debatten varit igång.

Hink med skit

Det är inte bara i Namibia som kolonialherrarnas statyer väcker starka känslor. 2016 kastade studenter en hink med avföring över statyn föreställande Cecil Rhodes (av många sedd som arkitekten bakom apartheid och mannen som fick landet Rhodesia uppkallat efter sig) vid det nationella universitetet i Kapstaden.

Skitattacken blev startskottet på en hätsk debatt som ledde till att statyn lyftes upp och fraktades bort under mångas jubel. Därefter följde ett stort antal ”attacker” mot statyer från apartheid-eran, bland annat grönmålades Drottning Victoria i Port Elisabeth.

Men vart går gränsen? Om alla minnesmärken från kolonialtiden ska bort så borde kanske också symboliska byggnader rivas? Listan blir garanterat lång.

En av dem som är kritisk mot statyaktivismen är den förre presidenten Thabo Mbeki: ”Det är slöseri med tid som distraherar landet från att ta tag i de verkliga utmaningarna”, förklarade han i tidningen Buzz South Africa.

Att ingenting är så enkelt som det först verkar visar det faktum att det i Sydafrika numera finns en Mandela Rhodes (just det! båda två!) Foundation som som bland annat ger stipendier till unga begåvade studenter.

Dr Livingstone, I presume?

En annan kontroversiell figur är förstås David Livingstone. På Zimbabwe-sidan av Victoria-fallen står hans staty alltjämt kvar. När diskussionen om dess framtid bröt ut ville Zambias regering ta över den till sin sida gränsen. Var den skulle hamna? I staden Livingstone så klart!

Hur ser det då ut i resten av världen?

I Ukraina har regeringen beslutat att alla statyer från Sovjettiden ska bort och i Indien föser man diskret undan brittiska kungar och drottningar. Så fick statyn av George V maka på sig från sin lyxiga plats, mitt mot India Gate i hjärtat av Mumbai (Bombay). I Belgiens och EU:s huvudstad Bryssel står däremot ryttarstatyn kvar av en av kolonialperiodens brutalaste kungar, Leopold II. Hur länge man kan dock undra. Är det här nästa statystrid kommer att stå?

Damen utan huvud

Från Paris går det utmärkt att flyga inrikes hela vägen till Västindien. Ön Martinique är fortfarande vad som kallas ett franskt territorium. På Martinique föddes också Napoleons hustru Joséphine de Beauharnais. Som kejsarinna lär hon ha övertygat Napoleon om att återinföra slaveriet. År 1991 fick hon sitt straff när en grupp aktivister halshögg statyn. Huvudlös och nedstänkt med röd färg står hon fortfarande kvar i huvudstaden Fort-de-France.

Presidenten blev en groda

I Latinamerika har man däremot en mer avslappnad syn på det här med statyer, kanske för att de som står på torg och framför palats är för det mesta symboliserar befrielsen från den spanska kolonialmakten. Men även här finns det undantag. När statyn av diktatorn Stroessner i Paraguay skulle flyttas i börjar av 1990-talet gick den sönder. Då tog konstnären Carlos Colombino delar av den krossade statyn och skapade ett nytt verk, med Stroessner hopklämd som en sprattlande groda mellan två betongklumpar. Det hela ser rätt kul ut.  

Min bästa statyhistoria finns nog annars i Eduardo Galeanos klassiska bok ”Latinamerikas öppna ådror” där han berättar om hur några honduranska politiker åkte till Paris för att beställa en staty av nationalhjälten Morazán. Istället söp de upp stålarna och fick gå till loppmarknaden för att köpa en begagnad staty av en fransk general. ”Den Centralamerikanska tragedin blev snart en fars”, skriver Galeano lakoniskt.

Fast det är klart, ibland är en fars kanske trots allt att föredra.

David Isaksson