Go to main navigation
afrikaarmeer.jpg

Amerikanska och afrikanska soldater deltar i en öppningsceremoni till en militärövning i Uganda i oktober 2009.

Foto: Sgt. Samara Scott / United States Army

NYHET

Vem ska hantera Afrikas säkerhet?

Afrikanska unionen (AU) som i dag inleder sitt toppmöte vill ta ett större eget ansvar för kontinentens säkerhet. Men det saknas resurser, och samtidigt varnar experter för en ökad militarisering av Afrikas säkerhetsutmaningar.

Afrika rymmer majoriteten av världens konflikter och väpnade grupper. Bara under 2016 härjade 19 pågående konflikter. Än så länge formuleras emellertid en betydande del av Afrikas säkerhetsagenda av externa aktörer, framför allt USA och Frankrike.

Bristande kapacitet inom Afrikanska unionen och de regionala gemenskaperna har inneburit att länder som USA och Frankrike många gånger klivit in och själva finansierat och understött militärt olika afrikanska stater med att bekämpa exempelvis terrorism. Det vill säga säkerhetshot som inte enbart utmanar afrikanska staters intressen utan även nationella intressen i Washington och Paris.

Mikael Eriksson, seniorforskare vid Nordiska Afrikainstitutet, förklarar att såväl AU som de regionala gemenskaperna söker ett större egenansvar i säkerhetsfrågorna. Det är en av hjärtefrågorna för Rwandas president Paul Kagame, som nu i samband med toppmötet tar över ledarskapet för AU under ett år.

 Hela AU-projektet präglas alltjämt sedan den Pan-afrikanska idéen föddes i början 1900 talet av att man vill ha ett större afrikanskt oberoende. Men vad vi sett under årens lopp är att det tvärtom blivit allt vanligare att andra stater kliver in både militärt kapacitetsmässigt och finansieringsmässigt för att stötta afrikanska stater. Det är ett stöd som dels riskerar att utarma afrikanskt ägandeskap, dels riskerar att militarisera institutioner och lokal dynamik som annars inte skulle betraktas som säkerhetsutmaningar.

Utveckling militariseras

En förklaring till den ökade militära inblandningen utifrån är, enligt Mikael Eriksson, att allt fler frågor börjat präglas av ett säkerhetstänkande, att agendan så att sägas militariserats. Eriksson forskar just nu på militariseringen av afrikanska freds- och säkerhetsarkitekturen och har konstaterat att frågor som tidigare var väsensskilda, till exempel utveckling och säkerhet, i allt högre utsträckning smälter ihop och att biståndspengar används också för att finansiera mera konventionellt säkerhetsbyggande.

 Allt oftare kommer man med militära lösningar på icke-militära hot. Ta Ebola-utbrottet till exempel, där militär sändes in för att bygga läger, sätta upp fältsjukhus och begränsa smittan på olika vis. Det kan man förstås tycka är bra, att man får in militärt ledarskap och tydlig organisation, men det kan också finnas problem med långsiktigheten i sådana former av insatser. Militära insatser har tydliga kortsiktiga mål och undviker långsiktighet. Snabba bandkårsinsatser kan på sikt vara mera kostsamma än att hantera de mer grundläggande utmaningarna som leder till ett akut hot. I fallet Ebola står insatskostnader mot ett långsiktigt stöd till hälso- och sjukvårdssektorn.

Utmaning för givare

Här finns alltså en spänning inom AU, menar Eriksson, där samarbetet drar åt två håll samtidigt. Å ena sidan vill man få till ett större egenansvar för den afrikanska säkerheten. Å andra sidan innebär den ökade militariseringen av utvecklingsfrågor att de militära behoven ökar, och därmed också behovet av utländska aktörer för att kompensera för den egna kapacitetsbristen inom det militära.

Lyssna: "Fel fokus i Afrikabiståndet" (Podd)

Som biståndsgivare bör Sverige och EU tänka mera sammanhållet i de här frågorna, säger Mikael Eriksson.

 Sverige stöttar AU på flera sätt nationellt men även via EU, och då måste vi fundera över vilket slags stöd som är mest värt i det långa loppet. Ska vi gå mot en utveckling där säkerhetssektorn får mer stöd på bekostnad av annan utveckling och det rent humanitära? Finns det en risk att akuta kriser till följd av terror tar resurser från det långsiktiga biståndet? Här behöver vi noggranna och djupgående analyser.

Axel Kronholm