Go to main navigation
EBA bistånd sida alliansen resultat resultatstyrning snabba ägarskap 
©Tova Jertfelt 2018
Ingen republicering utan tillåtelse

Ett redan definierat resultat innebär en kraftig styrning både av insatsen och rapporteringen av biståndsinsatsen, visar forskaren Therese Brolins avhandling. Och det är ofta oklart varför just det resultatet är det mest relevanta eller intressanta för att biståndet ska bli effektivt och långsiktigt.

Foto: Tova Jertfelt

nyhet

Resultatjakten motverkar långsiktiga mål för biståndet, visar avhandling

Kraven på snabba resultat går inte ihop med målsättningen om ägarskap och hållbarhet i biståndet. Det framgår av en doktorsavhandling där den så kallade resultatagendan, som infördes under regeringen Reinfeldt, granskas.

”Ownership or donorship” är titeln på doktorsavhandlingen, där forskaren dissekerar den modell för resultatstyrning av det svenska biståndet som, trots protester från många Sida-anställda, infördes ett par år in på 2000-talet under regeringen Reinfeldt.

Avhandlingen, som publicerades i september i år, diskuterades i höstas på ett välbesökt seminarium med avhandlingens författare Therese Brolin och Sidas chefsutvärderare Joakim Molander i panelen. Seminariet arrangerades av Expertgruppen för biståndsanalys, EBA, och Föreningen för Utvecklingsfrågor, FUF.

New Public Management

Resultatstyrning är en del av New Public Management, NPM, en modell för att öka effektiviteten i den offentliga sektorn som bygger på styrformer som används inom den privata sektorn, till exempel bilindustrin. NPM har fått stort genomslag i många västländer och internationella biståndsorgan och lett till omdiskuterade förändringar av det svenska biståndet.

För Sidas del har resultatstyrning i korthet inneburit att de tidigare mer långsiktiga analyserna ersatts av mer resultatinriktade planer och krav om återkommande och detaljerade redovisningar av resultat av olika insatser.

Enligt kritikerna är NPM och resultatstyrning nyliberala ledningsidéer som innebär att makt och resurser förs över från lägre nivåer inom offentliga verksamheter till den högsta ledningen.

Konflikt mellan ägarskap och snabba resultat

Hur gick det då med biståndet efter ett drygt decennium med den här styrformen? Ja, knappast så bra som förespråkarna av den här ledningsmodellen en gång utlovade. Therese Brolins granskning visar att det har uppstått nya konflikter och oklarheter, bland annat om vad som kan anses vara ett resultat av en insats och hur resultatstyrning kan kombineras med Sidas mål om ägarskap och långsiktig hållbarhet.

Ett redan definierat resultat som ska uppnås innebär en kraftig styrning både av insatsen och rapporteringen, visar avhandlingen. Sidas olika samarbetspartners, som kanske har egna analyser och förslag, tvingas att söka medel för och rapportera om resultat i linje med Sidas redan fastställda agenda – annars kan de bli utan fortsatt ekonomiskt stöd.

De resultat som redovisas under de här förutsättningarna är inte alltid de mest relevanta eller intressanta för att biståndet ska bli effektivt och långsiktigt. Och vad gör man med resultat som inte passar in i resultatmallen?

Det är också oklart om det är givarlandet eller mottagaren som ska avgöra om ett resultat har uppnåtts, och på vilken nivå resultatet ska ge effekt – lokalt, nationellt eller regionalt.

– Även en ”misslyckad” insats, som inte ger det efterfrågade resultatet innebär ett viktigt lärande, men den kunskapen efterfrågas inte, konstaterar Therese Brolin .

– Dessutom kan en insats som enligt resultatmallen inte haft någon effekt alls i praktiken ha gjort stor nytta – situationen kunde ju ha varit ännu värre utan Sidas medverkan.

Resultatagendan kanske är en genväg – men är den hållbar? Grafik: Tova Jertfelt

I strid med målen för biståndet

För att biståndet ska bli hållbart och långsiktigt måste insatserna – åtminstone på sikt – ”ägas” och förvaltas av samarbetslandet. Men med resultatstyrning har givarlandets inflytande ökat och mottagarlandets minskat – helt i strid med målen för det svenska biståndet, anser Therese Brolin. Det innebär att samarbetsparterna har en stor del av ansvaret för att genomföra biståndsinsatser – men ett begränsat mandat att påverka utformningen. ”Denna obalans har en negativ inverkan på möjligheten till ägarskap” står det i avhandlingen.

Publiken på seminariet hade många och engagerade kommentarer efter Therese Brolins redovisning, bland annat att det kan ta lång tid innan effekten av en insats visar sig. Sveriges stöd till pappersbruket Bai Bang I Vietnam är ett exempel. Bai Bang-stödet fick mycket kritik och ansågs länge vara en misslyckad insats, men hyllas nu som ett av de biståndsprojekt som betytt mest för landets utveckling.

Frågan om det går att ha kvar målet om ägarskap för mottagarlandet kom också upp, och vem som i sådana fall ska betraktas som legitim ägare – är det regimen även om den är korrupt eller odemokratisk, civilsamhällets organisationer, ”folket” eller något annat.

– Ägarskap är svårt, instämmer Therese Brolin. Både när det gäller vem som ska ha hand om ägarskapet och hur överlåtelsen ska gå till. Är ägarskap något som man får – eller tar?

Är din avhandling i praktiken en dödsstöt mot resultatstyrning i biståndet?

– Inte alls! I grunden håller nog de flesta med om att det är bra att det finns krav om att redovisa resultat av biståndet på ett lättillgängligt sätt. Problemet är att resultatredovisning under en period blev ett mål i sig och inte ett medel för att utveckla biståndet. Som en av flera metoder för att göra biståndet mer effektivt kan resultatredovisning fungera bra, men målen måste vara övergripande och långsiktiga.

Handlar det också om politik? Det verkar som om den tidigare alliansregeringen var mer entusiastisk till resultatstyrning än den nuvarande röd-gröna regeringen.

– Från början var det en ganska stor politisk samstämmighet kring behovet av att reformera biståndet och att resultatstyrning var en väg att gå. Men de borgerliga partierna verkar vara mer positiva resultatagendan än de röd-gröna.

Vilka reaktioner har du fått på avhandlingen?

– Mest positiva! Den har väckt mycket diskussion och det verkar som om den kan bidra till en fortsatt debatt om metoder för ett bra bistånd.

Enligt Sidas chefsutvärderare Joakim Molander har det skett en hel del förändringar av styrsystemen för biståndet under senare år.

– Vi betonar idag att resultatstyrning i första hand handlar om att samla in och analysera resultat för att justera olika insatser. Det betyder att det främst är våra samarbetspartners som ska resultatstyra, och att Sidas roll är att stödja dem i det arbetet. Man ska kvantifiera resultat när det är lämpligt och annars använda andra, mer kvalitativa metoder, säger han.

Den tidigare alliansregeringen hade ett uttalat önskemål om mer konkreta och kvantitativa resultat av biståndet, men stod inte bakom införandet av en särskild modell för resultatredovisning, betonar han.

– Den tolkning som Sidas dåvarande ledning gjorde av den politiska viljan hos alliansregeringen ledde till att man införde ett rapporteringssystem med betoning på kvantitativa resultat. Även i dag är det viktigt med resultat, men vi använder fler modeller och analyser för att utvärdera vårt arbete.

Agneta Carleson