Go to main navigation
Colombias president och årets fredspristagare Juan Manuel Santos skakar hand med FARC:s ledare Timoleón Jiménez.

FARC-ledaren och Colombias president skakar hand när de skriver på fredsavtalet 2016.

Foto: Flickr/PresidenciaRD

NYHET

Fredsbyggare träffas i Stockholm

I veckan samlas forskare och beslutsfattare i Stockholm för att diskutera hur ett av de svåraste hållbarhetsmålen ska kunna nås. Frågorna som ska diskuteras är stora: hur bygger man fred som håller?

FN-toppar, ministrar från Liberia, Somalia och Afghanistan, och ledare från civilsamhället, samlas i dag för en konferens arrangerad av fredsforskningsinstitutet Sipri. 

Det handlar om det 16:e hållbarhetsmålet, att bygga fredliga och inkluderande samhällen. Det är inget lätt mål. Vi vet att antalet konflikter ökar, att dessa konflikter blir allt mer utdragna och internationaliserade. Många befarar att klimatförändringarna kommer att spä på dessa spänningar ytterligare.

Vi vet också att konflikter är förödande för utveckling: forskning har visat hur väpnad konflikt kastar tillbaka länder decennier i utvecklingen och hur fattiga drabbas oproportionerligt hårt.

2019 gäller det

Dr Gary Milante, Director of Studies för Sipri:s forskning om fred och utveckling, säger att målet med konferensen är att sprida kunskap till nyckelaktörer, ”fredsbyggare”, runt om i världen.

– Vi behöver skapa förståelse för de underliggande komplexa faktorer som driver konflikt, så att vi kan jobba förebyggande.

Nästa år är det dags för det 16:e hållbarhetsmålet att hamna i fokus globalt. FN ordnar politiskt högnivåmöte som följs av samtal i generalförsamlingen.

– Tiden är inne för fredsbyggande. Vi hoppas att konferensen ska hjälpa oss att gå in i nästa år med en sammanhängande förståelse av när konfliktförebyggande fungerar och inte, hur vi kan mäta framgång och lära oss av de exemplen, säger Gary Milante.

Ett sådant exempel är, enligt honom, Colombia. Visst finns det fortfarande frågetecken och osäkerheter där, men överlag är människor engagerade i processen. Det finns många fler exempel, men Gary Milante beklagar sig över att man sällan hör om dem i media.

– Det är lätt att rapportera om blod, men svårare att göra rubriker på när ingenting hänt. Men ofta är det just det som är storyn när fredsarbete fungerar, att inget händer. Ta Venezuela som exempel, det hade kunnat gå mycket värre efter den konstitutionella kris de hade, vad kan vi lära av att det inte eskalerade ännu längre? Eller ta Zimbabwe, där president Mugabe avsattes i en situation som var mycket instabil politisk, men utan att det spillde över i mer omfattande våld. En del i förklaringen är att man jobbat förebyggande och investerat i kontakter, koalitionsbyggande och samarbete.

Biståndet kan bli bättre

Sverige har satsat på att inkludera kvinnor i fredsprocesser runt om i världen, såsom i Colombia och Myanmar. Gary Milante säger att det är en viktig men inte den enda formen av inkludering som krävs för att nå framgång.

– Forskningen visar att inkluderande fredsprocesser leder till mer varaktig fred. Kön är en del i det, men det handlar också om identitet, etnicitet, språk, geografi, etcetera. Det vi också sett är att det förstås inte bara handlar om deltagande, att kvotera in människor, utan att det avgörande är hur inkluderande utfallet blir.

För biståndet tyder forskningen på att fredsbyggande är en investering som ger bra avkastning. Sipris egen data visar att två miljarder dollar investerade i förebyggande kan generera besparingar på 33 miljarder dollar per år i det fall att en konflikt kan undvikas.

Biståndsaktörer skulle kunna bli ännu effektivare om deras personal fanns på plats under längre rotationstider, säger Gary Milante.

– Särskilt i instabila länder funkar det inte att du är där och jobbar i två år och sedan byts ut. Du måste hinna lära dig att förstå ett land, bli engagerad i dess framtid och knyta kontakter. Då skulle biståndet ännu bättre kunna bidra till att förebygga konflikt, men det kräver en annan sorts närvaro, säger han.

Axel Kronholm