Go to main navigation
Namibia.jpg

Bernt Carlsson och Martti Ahtisaari spelade båda en stor roll i Namibias självständighet.

Foto: Illustration: Iva Troj

NYHET

Nordborna som hjälpte Namibia till självständighet

I dag är det 30 år sedan undertecknandet av fredsavtalet som satte punkt för decennier av krig i södra Afrika och banade väg för Namibias självständighet.

Den 22 december 1988 fick decennier av krig i södra Afrika äntligen ett slut. Fredsavtalet som förhandlats fram under FN:s ledning innebar ett slut på Sydafrikas ockupation av Namibia och inledde en övergång till självständighet.

Det var i början av 1970-talet som länder i väst påbörjade ett diplomatiskt arbete för att nå ett slut på kriget. Den internationella domstolen i Haag fastslog 1971 att Sydafrikas ockupation av Sydvästafrika var olaglig och omedelbart måste dra sig ur.

Säkerhetsrådets permanenta medlemmar Storbritannien, USA och Frankrike inledde ihop med Kanada och Västtyskland en förhandlingsprocess med SWAPO, den namibiska självständighetsrörelsen, och Sydafrika.

Högervåg saboterade

I september 1978 antog säkerhetsrådet resolution 435 som innehöll krav på ett eldupphör, allmänna val under FN:s översyn i Namibia, följt av självständighet. Förhandlingarna stöddes även av andra viktiga afrikanska länder som Zimbabwe, Tanzania, Zambia och Nigeria, som var måna om att nå stabilitet i regionen. Freden var inom räckhåll, när världen plötsligt tog en annan sväng.

– Robert Mugabe valdes till premiärminister i Zimbabwe 1980, Margaret Thatcher blev premiärminister i Storbritannien och Ronald Reagan president i USA. Global politik fick en radikal konservativ sväng, och med den avstannade processen, säger Henning Melber, senior forskare och tidigare forskningschef vid Nordiska Afrikainstitutet i Uppsala.

USA som varit pådrivande i fredsförhandlingarna valde nu under president Reagan att koppla ihop frågan om Namibias självständighet med närvaron av kubanska soldater i grannlandet Angola.

– Reagan förde in geostrategiska hänsyn i förhandlingarna och blockerade säkerhetsrådets resolution under större delen av åttiotalet, säger Henning Melber.

Sverige och Finland medlar

Under 1980-talet var två nordbor centrala i arbetet med att försöka göra resolution 435 till verklighet. Martti Ahtisaari, senare Finlands president, blev 1982 undergeneralsekreterare i FN och särskilt sändebud för Namibia. Från Sverige hade Bernt Carlsson länge varit engagerad internationellt i frihetsrörelser när han 1987 utsågs till FN:s Namibiakommissionär. Både han och Ahtisaari var socialdemokrater.

Carlsson hade varit generalsekreterare för Socialistinternationalen och därefter statsminister Olof Palmes sändebud för Mellanöstern och Nordafrika. Journalisten och författaren Christopher Hitchens hyllade Carlsson som en “neutral medlare” i förhandlingarna för Namibias självständighet. Carlsson arbetade “outtröttligt för fria val i kolonin” och försökte samtidigt isolera apartheidregimen diplomatiskt, skrev Hitchens.

Så småningom blev läget också mer gynnsamt för fred. Sovjetunionen kollapsade och drog sig ur Afghanistan, kubanerna som oroat president Reagan drog sig ur Angola, och den sydafrikanska apartheidregimen var kraftigt försvagad. Här uppstod en möjlighet att äntligen få resolution 435 implementerad.

Tyvärr fick Carlsson aldrig själv se freden som han och Ahtisaari jobbat för bli verklighet. Den 21 december 1988, på väg till New York för undertecknandet, omkom han tillsammans med 270 andra passagerare ombord på Pan Am Flight 103 – det som kommit att kallas Lockerbieattentatet.

– När vi minns freden och Namibias självständighet måste vi också minnas Bernt Carlsson. Han var en person med hög integritet och förkroppsligade vad jag skulle vilja kalla den svenska tjänstemannens dygder. Alltid jordnära, aldrig skrytig, säger Henning Melmber.

Ahtisaari ledde därefter FN:s fredsbevarande insats, United Nations Transition Assistance Group (UNTAG), som översåg övergången till självständighet. 

Kolonialismen lever kvar

Självständigheten var ett faktum den 9 februari 1990 när parlamentet antog grundlagen, som utformats i samarbete med västmakterna. Sedan det första valet har självständighetsrörelsens parti, SWAPO, haft ett stabilt maktinnehav. Också i dag har de ett brett stöd, inte minst bland de äldre generationerna, och lever mycket på arvet från självständighetskriget.

Henning Melber, som själv är tysknamibier och sedan 1974 SWAPO-medlem, säger att partiet anpassar historien för sina egna syften.

– Självständigheten var resultatet av internationella förhandlingar, den vanns inte genom en gevärspipa. Men SWAPO har skapat ett heroiskt narrativ över hur de med vapen i hand slog sig till självständigheten. Man har ofta stora firanden för att minnas segern, säger han.

Vid utformningen av grundlagen såg man till att skriva in ett starkt skydd för äganderätten. Den som besöker den före detta tyska kolonin idag och tittar på vem som äger marken kan man se hur kolonialismen lever kvar i befolkningens ögon, säger Henning Melber.

– Majoriteten av all jordbruksmark ägs än i dag av tysktalande vita. Det skapar mycket frustration. Inte ännu till den grad vi sett i Sydafrika, men risken för våldsamheter finns där.

Frihetskampens mörka sida

Den politiska oppositionen i Namibia har än så länge inte blivit någon kraft att räkna med. SWAPO är populärt, men stärks också av att statsteve och -radio är lojala med dem. Också näringslivet förstår att ha goda relationer med SWAPO för affärernas skull.

– Så det är en auktoritär form av demokrati, spelplanen är inte rättvis. Samtidigt har Namibia den näst friaste pressen i Afrika efter Ghana. Det finns en stark privat press som skriver vad den vill. De medborgerliga rättigheter som skrevs in i grundlagen för 30 år sedan respekteras fortfarande i stor utsträckning, säger Henning Melber.

En känslig fråga är dock självständighetskampen och de brott och övergrepp som begicks. Under kriget rensades tusentals SWAPO-medlemmar ut i interna maktkamper, med förevändningen att de var spioner. Ingen har ännu straffats för dessa brott.

– Där har du den mörka sidan av kampen för självständighet, och den vägrar man tala om än i dag.

Axel Kronholm