Go to main navigation
BILDRÄTT TILL 9/3 2019 
Riot policemen fire tear gas to disperse Catholic priest and demonstrators during a protest against President Joseph Kabila, organized by the Catholic church in Kinshasa, Democratic Republic of Congo January 21, 2018

Kongo

Polis avfyrar tårgas för att skingra de katolska demonstranterna som demonstrerar mot sittande presidenten Joseph Kabila, Januari 2018.

Foto: REUTERS/Kenny Katombe

NYHET

Våldet eskalerar i Kongo-Kinshasa

Presidenten klamrar sig fast vid makten samtidigt som striderna sprider sig. Ett år efter att svenska Zaida Catalán mördades är läget i Kongo-Kinshasa än mer instabilt.

Ingen vet exakt hur många som dödades när polis och militär senast slog ner på demonstrationerna i december och januari. Enligt Human Rights Watch förde säkerhetsstyrkorna bort kroppar, men åtminstone 16 människor har bekräftats döda. Flera liknande händelser ägde rum under föra året med många dödade och skadade.

Demonstrationerna riktades mot president Joseph Kabila som, i strid med grundlagen, klamrat sig fast vid makten efter att hans andra mandatperiod löpt ut. I slutet av februari dödades åtminstone två demonstranter till och ett dussintals skadades när säkerhetsstyrkor återigen slog ner mot demonstrationer.

Kabilas mandat gick ut i december 2016. Efter flera förseningar utlovas nu ett nytt val i december i år. Oppositionen är kraftigt försvagad men inom civilsamhället och kyrkan organiserar man motstånd mot regimen.

"Extrema nivåer av våld"

Vid sidan av den politiska krisen i landet sprider sig också våldet. Natalie Roberts, ansvarig för Läkare utan gränsers akutinsatser på gränsen mellan Kongo-Kinshasa och Uganda, beskriver det som en ”underliggande känsla av oro i hela landet”.

 Den politiska krisen innebär att samhällsservicen i många delar av landet inte fungerar. Löner betalas inte ut, utbildning och sjukvård blir lidande, vilket kan spä på spänningarna mellan olika grupper, säger hon.

I Kasai-regionen har strider mellan kongolesisk militär, regeringsstödda miliser och lokala väpnade grupper lett till att uppemot 5000 människor dödats sedan augusti 2016. Det var i den här regionen som FN-medarbetarna Zaida Catalán och Michael Sharp arbetade med att utreda allvarliga människorättsbrott när de dödades i mars i fjol. Medan kongolesiska myndigheter anklagar lokala miliser för morden pekar bland andra Human Rights Watch på inblandning från regeringen.

I östra Kongo-Kinshasa har våldet tvingat över 40 000 människor på flykt över gränsen till Uganda under de senaste veckorna. Enligt Läkare utan gränser är flyktingarna traumatiserade och en del av dem har sår från machetes.

– Det handlar om extrema nivåer av våld, säger Natalie Roberts.

Ett kolerautbrott har bekräftats bland flyktingarna som lyckats nå Uganda, med minst 30 dödsfall sedan mitten av februari. Enligt Natalie Roberts på Läkare utan gränser har koleran "spritt sig som en löpeld" och processen med att få tag på vacciner går "långsammare än vad vi skulle önska".

Komplex konflikt

Våldet utspelar sig inte bara mellan olika rebellgrupper, utan också mellan grupper, byar eller till och med hushåll. Maria Eriksson Baaz har själv vuxit upp i Kongo-Kinshasa och forskat på landet sedan 2005. I dag är hon knuten till institutionen för globala studier vid Göteborgs universitet och statsvetenskapliga institutionen vid Uppsala universitet. I en intervju för OmVärlden Podd berättar hon hur gränserna mellan militära och civila suddas ut i konflikten.

 Östra Kongo-Kinshasa har varit i olika grader av konflikt i över 20 år och är extremt militariserat. De civila myndigheterna är så svaga att militären tagit över vissa funktioner. Vi kan också se hur konflikten också utgör ett tillfälle för civila att lösa civila konflikter med militära medel. Det kan till exempel handla om markkonflikter, där någon anlitar en rebellgrupp eller en del av militären för att få som man vill. Det leder till en ond cirkel där den som känner sig förfördelad i sin tur anlitar en annan grupp för att söka hämnd, och så vidare.

Många av de väpnade grupperingar som finns i landet är små och har börjat som självförsvarsgrupper i det maktvakuum som råder där militären inte förmår upprätthålla ordningen.

 Det handlar om ett hundratal olika rebellgrupper. Många bildas för att försvara den egna gruppen men blir också ett medel för att försörja sig. Det handlar ofta inte heller om tydligt militära grupper med uniformer utan ofta om civila som också bär vapen, säger Maria Eriksson Baaz.

Enorma humanitära behov

Sveriges bistånd till Kongo-Kinshasa, eller Demokratiska republiken Kongo som landet officiellt heter, står på två ben. Det långsiktiga utvecklingsarbetet för 2017 omfattade knappt 250 miljoner kronor och innehåller satsningar på demokrati, jämställdhet, mänskliga rättigheter, grundläggande hälsa, med mera. Det humanitära stödet samma år låg på strax under 300 miljoner kronor – en kraftig ökning jämfört med tidigare år då det humanitära stödet legat kring 200 miljoner.

 I fjol var vi en av de största humanitära givarna i landet. Behoven är enorma. Drygt 13 miljoner personer, av en befolkning på cirka 80 miljoner, är i behov av humanitärt stöd. Omkring 4,5 miljoner människor lever som internflyktingar och en halv miljon har flytt till närliggande länder. Ovanpå det har man också tagit emot cirka en halv miljon flyktingar från länder som Burundi och Centralafrikanska republiken, säger Helen Holm, biståndschef på svenska ambassaden i Kongo-Kinshasa.

Den humanitära responsplanen som tas fram gemensamt av de humanitära aktörerna i Kongo har uppskattat att man allt som allt behöver 1,7 miljarder dollar för att möta behoven i landet. Det är nästan en dubblering jämfört med fjolåret. En internationell givarkonferens ska hållas i Geneve den 13 april. Helen Holm förklarar att det finns stora svårigheter med att nå ut med det humanitära stödet i landet.

 Finansieringen räcker inte till, säkerheten för personalen som ska ut och jobba är svår att garantera, och det finns politiska låsningar som försvårar tillträde till vissa områden. Detta i kombination med det faktum att det är ett enormt stort land med en undermålig infrastruktur gör det väldigt svårt att arbeta humanitärt, säger hon.

Axel Kronholm