Go to main navigation
33431454543_f4477816aa_o.jpg

Greta har tillsammans med miljontals unga klimatstrejkare satt klimatfrågan på världsagendan och många har nu höga förväntningar på klimattoppmötet COP25 i Madrid.

Foto: Lorie Shaull/Flickr

NYHet

De fem viktigaste frågorna på klimattoppmötet

Klimattoppmötet i Madrid är igång! Men vad är det man ska enas om? OmVärlden listar de fem viktigaste förhandlingspunkterna.

Det har beskrivits som klimattoppmötet som ingen ville ha. Först fick COP25 nobben av Brasilien och sedan fick Chile dra tillbaka sitt värdskap efter omfattande och våldsamma protester. Men nu är klimattoppmötet igång och omkring 25 000 deltagare finns på plats i den spanska huvudstaden för två veckors förhandlingar.

Här är de viktigaste frågorna som kommer att dominera förhandlingarna under mötet:

1. Kompensation till de drabbade

Bahamas, september 2019. Orkanen Dorian förstörde många hus och byar när den drog förbi stilla havskusten. 

Över 92 procent av alla växthusgasutsläpp kommer från endast 25 länder. Utsläppen är därmed oerhört orättvist fördelade. Utvecklingsländer, som släpper ut minst, är samtidigt de som lider mest av klimatförändringarnas konsekvenser.

En viktig fråga i förhandlingarna är därför hur utvecklingsländer ska kunna kompenseras för skadorna de lider. Vem ska betala för en bortsjunken ö? Eller en förstörd by?

Finns det även möjligheter att kompensera länder vars ekonomi till stor del är beroende av kolkraft i omställningen till förnybara bränslen? För länder som exempelvis Polen, med ett stort kolberoende, är det en viktig fråga.

FN har framfört att denna punkt, tillsammans med målet om koldioxidminskning, är en av toppmötets viktigaste förhandlingsfrågor. Flera rika länder har dock visat sig ovilliga till att stå för dessa kostnader, och förespråkar i stället stöttande åtgärder som ”informationsutbyte” för att till exempel undersöka hur olika länder återhämtat sig efter en miljökatastrof.

2. Jämställdhet i klimatarbetet

En kenyansk jordbrukare. En naturkatastrof riskerar att drabba kvinnliga bönder hårdare än många andra. 

Risken för att kvinnor dör av klimatförändringarna är 14 gånger högre än för män, enligt FN. Fler kvinnor än män lever i extrem fattigdom, de har sämre tillgång till resurser och land och har därmed svårare att återhämta sig från en naturkatastrof.

Kvinnor utgör även mellan 60 till 80 procent av alla bönder i fattiga länder och drabbas därför särskilt hårt av den globala uppvärmningen. Efter klimatkatastrofer är det också vanligare att flickor tas ur skolan och att kvinnor utsätts för våld.

Läs mer: så drabbas kvinnor i humanitära katastrofer

Frågan om att se över ett jämställdhetsperspektiv i klimatarbetet, det så kallade Lima-programmet, är något som bland annat den svenska regeringen kommer att trycka hårt på under klimatkonferensen. Enligt klimatexperten Ruben Henriksson på tankesmedjan Fores kommer frågan troligtvis inte att bli särskilt kontroversiell under mötet, men den är fortfarande en viktig del i förhandlingarna.

Eftersom kvinnors ekonomiska förutsättningar ofta är sämre än mäns behöver man exempelvis titta på jämlika fördelningar av utvecklingsbistånd till människor som drabbas av klimatförändringarna. 

3Hur ska man handla med utsläpp?

COP24 i Paris. COP25s knäckfråga "artikel 6" är en del av parisavtalet och är tänkt som ett verktyg för att skapa bättre samarbeten mellan länder för att reglera utsläppen. 

Toppmötets kanske viktigaste fråga är också den mest tekniska. Det handlar om Parisavtalets ”artikel 6” som reglerar utsläppshandel mellan länder.

Dels ska man diskutera hur man ska kunna bokföra handel med utsläppskrediter mellan länder och hur man definierar själva handelsvaran. Hur ska det gå till när man handlar med utsläpp? Vad har länder för olika definitioner på utsläppskrediter? Hur skiljer sig de nationella bidragen åt?

Frågorna grundar sig i att det finns ett behov av en slags gemensam valuta när man diskuterar klimatpåverkan. Det ska finnas ett rättvist system som även ska kunna säkerhetsställa att samma utsläppsminskning inte rapporteras flera gånger. Tidigare har man talat om koldioxidekvivalenter – alltså ett mått som motsvarar klimateffekten av koldioxid. Men det finns många olika växthusgaser som skapar olika nivåer av klimatpåverkan och man behöver hitta gemensamma gränser för vad man som land får släppa ut och vad det i så fall ”kostar”. Om ett land som minskat utsläppen mer än överenskommelsen vill sälja utsläppsenheter till länder som inte nått sina mål, vad ska det i så fall kosta?

Sedan handlar det om vilket eller vilka slags handelssystem man egentligen ska ha. Flera länder, bland annat i Latinamerika, menar att dagens marknadsekonomiska handelssystem för att köpa och sälja koldioxidkrediter inte fungerar utan tillåter de rika länderna att ”köpa sig fria”. De vill att hela systemet för utsläppskrediter ses över. Alternativ som diskuterats är bland annat ett lånesystem, kapacitetsbyggande eller utbildningsutbyten. I Brasilien ser man till exempel FN:s Redd-program, som bygger på att rika länder ska betala fattiga länder för att förhindra avskogning, som ett alternativ till handeln med utsläppskrediter.

4. Vem ska betala för klimatarbetet?

Frågan om hur man ska finansiera arbetet för att motverka klimatförändringar, och vad som räknas som en klimatkompensation, är något som hela tiden ligger i bakgrunden under mötet. Om man inte kommer framåt i dessa frågor begränsas möjligheterna för att kunna agera mot klimatförändringarna. Just nu finns målet från parisavtalet om att utvecklade länder ska betala 100 miljarder dollar per år mellan 2020 och 2025 till arbetet mot klimatförändringarna. 

Biståndet ska betalas av de rika länderna för att det främst är de som orsakar den globala uppvärmningen. Det bestämdes först under klimatkonferensen 2009 i Köpenhamn och bekräftades  under klimatmötet i Paris 2015. Pengarna samlas in till olika fonder som sedan ska användas för att kunna minimera risker mot klimatförändringarna i utvecklingsländer. 

Trots den dubbla överenskommelsen så har de utvecklade länderna ännu inte kommit upp i den avtalade summan. Under 2017 samlades totalt 70 miljarder dollar in från de utvecklade länderna. 

Hur summan ska fördelas mellan länder och vad som egentligen räknas som ett finansiellt bidrag är inte helt tydligt i avtalet. Vissa vill kunna inkludera lån och privata investeringar medan andra menar att det bara är direkta bidrag som ska gälla. På grund av att det inte finns någon klar definition menar vissa att klimatbistånd och humanitärt bistånd kan förväxlas och att det behövs en tydligare avgränsning. 

5. Hur håller vi koll på utsläppen? 

För att få en bättre bild över läget och kunna följa länders åtgärder för att motverka klimatförändringarna är det viktigt att kunna mäta och verifiera såväl klimatpåverkan som utsläppsminskningar. Många menar också att den informationen måste vara offentlig så att man ska kunna utkräva ansvar av dem som inte bidrar tillräckligt.

Men det kan bli problematiskt att dra för hårda gränser. Vissa länder har nämligen inte kapacitet eller resurser för att redovisa dessa uppgifter i detalj. Parterna behöver därför komma överens om vilka delar som ska vara obligatoriska att rapportera om och vilka som ska vara frivilliga i det så kallade transparensramverket.

Sofie Axelsson