Go to main navigation
Jamii Bora, Claris Adiambo, Kenya 1

Claris Adiambo, bor i ett bostadsområde i Kenya byggt för fattiga människor med pengar från svenska kyrkor. Hon är orolig för vad som kommer hända om allt faller samman. 

Foto: Brian Otieno

OMVÄRLDEN GRANSKAR

Mikrofinans-floppen – hur svenska kyrkor förlorade 300 miljoner i Afrika

300 miljoner kronor som framför allt svenska kyrkor satsat på insatser i mikrofinanser i Afrika har gått upp i rök. 100 miljoner av dessa har gått till omkostnader i Sverige och 200 miljoner till ett 20-tal bolag i Afrika – innehav som i dag är mer eller mindre värdelösa.  

En dammig väg leder upp till bostadsprojektet Kisaju som ligger utslängt på slätten sju mil söder om Nairobi i Kenya. Då och då kör en motorcykel förbi – det viktigaste transportmedlet här. Bak på cykeln sitter passagerare inlindade i massaj-filtar till skydd mot dammet. Endast ögonen syns i en liten glipa. 

Sedan 2006 har minst 100 miljoner kronor från framförallt svenska kyrkor gått till bygget av det här bostadsområdet. Projektet har gått under namnet Jamii Bora – ”bättre familjer” på swahili – och pengarna har förmedlats via en rad svenska investmentbolag under namnet Mikrofinanshuset i Uppsala.

Men det som skulle ha blivit 2 000 små hus för fattiga sluminvånare, har hittills bara blivit 850. Det saknas också möjlighet att gränsa av de individuella tomterna, vilket inte godkänts av den lokala myndigheten. Det finns ett starkt motstånd mot bygget från de lokala massajerna. Utan tomträtt går husen inte att sälja. 

Vägen öppnar upp sig och hus blir synliga på avstånd med sina distinkt blekröda tak. Några unga män sitter vid infarten, en flock massaj-kor betar på gräsmattorna, en kvinna säljer grönsaker invid vägen. I övrigt är stället öde. 

OmVärlden var här första gången för tio år sedan och beskrev då ett projekt kantat av konflikter. Även då stod många hus tomma. Känslan är fortfarande densamma. Det är som att vandra i en spökstad. Flera hus har nu förfallit. Området har problem med både vatten och avlopp.

Det finns en grundskola men det är lördag så inga elever är där. Vi går till ett barnhem som står öde och övergivet. Det har allt som behövs: toaletter, mat- och sovsalar, men precis som resten av staden är den tom, öde och faller isär. 

OmVärldens granskning visar att Mikrofinanshuset samlade in 300 miljoner kronor, varav 200 miljoner gick till investeringar i Afrika men 100 miljoner stannade kvar i Sverige. Illustration: Lisa Jansson

Vart har pengarna tagit vägen?

Det är inte bara Kisaju som förfaller. Just nu håller även många bolag under Mikrofinanshuset på att kollapsa. OmVärlden har granskat en verksamhet där ett 60-tal svenska kyrkor, församlingar och stift investerat minst 300 miljoner kronor, pengar som nu verkar gått upp i rök. Många kyrkor, men även privatpersoner, har investerat med förhoppningar om att tjäna 5-15 procent per år, något som aldrig har infriats. Istället har bolagen återkommande återvänt till kyrkorna med nya krav på pengar och lån för att rädda de ursprungliga investeringarna. 

Bolagen sattes upp 2006 och fram till 2009 hade 230 miljoner samlats in med löften om att tjäna pengar och göra stor social nytta. 2010 började problem uppstå och för att täcka omkostnader och betala skulder samlades ännu mer pengar in fram till 2013. Illustration: Lisa Jansson

Under paraplynamnet Mikrofinanshuset döljer sig ett dussintal olika svenska aktiebolag och en ekonomisk förening som i sin tur har lånat ut eller köpt aktier i ett 20-tal små sparbanker, som de själva kallat ”gräsrotsbanker” i ett stort antal länder i Afrika, samt investerat i Jamii Bora-bostäderna. 

Mikrofinanshuset växte under 2000-talet fram ur stiftelsen Kyrkornas u-fond på initiativ av dess dåvarande chef Lars-Olof Hellgren. 

Lars-Olof Hellgren har varit aktiv i mikrofinans-branschen i över 30 år. Som vd för Kyrkornas u-fond satte han upp de olika bolagen 2006 som samlade in pengar från kyrkorna som OmVärlden har granskat. Foto: Petter Bolme 

Formellt har Lars-Olof Hellgren under olika perioder innehaft olika poster som vd, styrelseordförande och konsult i den svenska bolagssfären. Han har även haft en rad styrelseuppdrag i bolagen i Afrika. Men oavsett position har det i huvudsak varit han som styrt verksamheten och fattat de strategiska besluten, enligt ett stort antal initierade källor OmVärlden talat med. 

Lars-Olof Hellgren håller med om att affärerna gått dåligt, men vill inte spekulera i vad förlusterna kommer att landa i förrän verksamheterna i Afrika är sålda, vilket de ännu inte är.

– Sannolikheten att man får tillbaka alla pengar är liten. Men sannolikheten att man får tillbaka något är stor. Men jag är inte beredd att säga på vilken nivå, det beror på under vilka förutsättningar man gick in, säger han.

Förluster och höga kostnader

OmVärldens granskning visar att samtliga svenska aktiebolag i dag saknar pengar. Varje år sedan uppstarten 2006 har de redovisat förluster, bara de senaste tre redovisade åren landar de sammanlagda förlusterna på 136 miljoner kronor. 

Förlusterna uppstår när det står klart att värdet på bolagen i Afrika inte alls motsvarar de förväntningarna som investerarna har. Samtidigt  ökar kostnaderna trots att det inte finns några intäkter. Illustrationer: Lisa Jansson

Bolagssfären har tillsammans skrivit ner värdena på sina innehav i Afrika med 200 miljoner kronor. Samtidigt har kostnaderna varit höga. De svenska bolagen har sammanlagt haft kostnader på 100 miljoner kronor, det vill säga runt en tredjedel av satsat kapital. Ungefär 50 miljoner har gått till de tre konsultbolag som administrerat bolagssfären.

Det är alltså pengar som aldrig ens hamnat i Afrika, utan under ett drygt decennium gått till löner och andra omkostnader i den svenska verksamheten. Huvudpersonerna i bolagssfären har under en stor del perioden haft årsinkomster på runt en miljon kronor per person. 

Lars-Olof Hellgren säger själv att han lever på sin pension. 

– Jag har huvudsakligen haft pension sedan 2010. 

För närvarande är han vd för ett av de större bolagen i sfären, samt driver konsultbolaget Progress Capital som under åren haft olika kontrakt med bolagen inom Mikrofinanshuset. Enligt Lars-Olof Hellgren sattes konsultbolaget upp som ett krav från styrelserna i bolagen och syftet var att ta över alla kostnader. 

Kyrkorna har haft dålig koll

Ute i landet är företrädare för kyrkor som saknar sina investeringar i Mikrofinanshuset arga och besvikna.

– Det här har varit naivt. Vi har inte haft tillräcklig koll. Det är tråkigt för det kan riskera den tillit som finns i samhället för det goda arbete lokalt som sker genom kyrkans diakoni. Varje dag får människor hjälp att överleva genom kyrkan, när de offentliga sociala och ekonomiska skyddsnäten inte längre räcker till, säger Anne Olofsson, ordförande i Norrköpings kyrkoråd.

Anne Olofsson, ordförande i Norrköpings kyrkoråd tillsammans med sin företrädare Bo Wetterhall, som nyligen avgick som styrelseledamot i Jamii bora-gruppens bolag. Foto: Petter Bolme

Bara Norrköping saknas mer än 40 miljoner kronor som de investerat i bolag i Mikrofinanshuset. 

OmVärldens granskning utgår från intervjuer med ett 50-tal personer – i Sverige och runtom i världen – samt en genomgång av fakta från ett hundratal årsredovisningar, mängder av nyhetstexter och webbsidor.

Men trots ägarnas krav på besparingar och omstruktureringar i bolagen har kostnaderna fram tills nu fortsatt vara höga. Så sent som 2017 redovisar de svenska bolagen kostnader på nästan 13 miljoner kronor. Detta trots att bolagen inte haft intäkter sedan 2014 och att värdena på innehaven i Afrika skrivits ner med hundratals miljoner kronor. 

OmVärlden har fått fram de totala kostnaderna genom att summera personalkostnader och externa kostnader i årsredovisningarna från de svenska aktiebolagen under Mikrofinanshuset. Lars-Olof Hellgren tycker inte det tillvägagångssättet är korrekt.

– I min värld är det inte korrekt att summera kostnader som ni gör, det är inte seriös granskning av enskilda aktiebolag. Jag vet inte vad de totala kostnaderna för alla de bolag ni valt att slå ihop uppgår till, säger han.

Enligt Lars-Olof Hellgren har kostnaderna tidigare bestått i administration, information, kommunikation med mera, vilket var kostnader som styrelserna beslutade om. Men kostnaderna ska enligt Lars-Olof Hellgren ha minskat sedan 2013.

– Jag vill betona att kostnaderna successivt sänkts från 2013 och framåt.

Hur det kommer sig att kostnaderna i OmVärldens genomgång snarare ligger still, eller ökar något från samma år, får vi ingen riktig förklaring till. Inte heller styrelserna för de respektive bolagen har velat visa vilka underlag som funnits för de höga kostnaderna.

Lars-Olof Hellgren tycker att man inte förstår idén bakom verksamheten vars grund enligt honom är att skapa och utveckla sparande för fattiga, om man bara tittar på de redovisade resultaten. 

– Skänker man bort pengar i bistånd så kan man ju glömma det efter några år, då är de borta. Men här har vi gått in som ägare, då tar man sitt aktieägaransvar och stannar kvar och gör klart även om man får uppförsbacke. Och de här projekten har uppförsbacke, säger han.

"Jag vet inte vad de totala kostanderna uppgår till" säger Lars-Olof Hellgren när OmVärlden träffar honom på på hans kontor i Uppsala.  Foto: Petter Bolme

I årsredovisningar från ett 60-tal svenska kyrkor, pastorat och stift gapar miljonhål efter investeringar i Mikrofinanshuset. Pengarna har ofta till en början lånats ut, men när lånen förfallit har kyrkorna omvandlat lånen till aktier som i dag i princip saknar värde. 

Hur kunde det gå så här?

Grunden under Mikrofinanshuset började skaka redan för tio år sedan. 

På den här tiden fanns en utbredd uppfattning att mikrokrediter var ett av de mest effektiva instrumenten för att bekämpa fattigdom. Sedan Muhammad Yunus och hans mikrofinansbank Grameen Bank belönats med Nobels fredspris år 2006 ansågs mikrolån vara ”the silver bullet” mot fattigdom, som en källa uttrycker det. Om man såg till att fattiga människor fick tillgång till sparande och möjligheter att ta små lån kunde de med egen kraft ta sig ur fattigdom. Samtidigt kunde investerarna i mikrofinansbolagen göra sig en vinst när dessa växte och blev till regelrätta banker. 

Kapital strömmade in. Ännu hade kritiken mot ockerräntor, att fattiga löper hög risk att hamna i skuldfällor och att mikrolån ibland kan liknas vid sms-lån, inte vuxit sig stark. År 2010 ville de flesta utvecklingsfinansiärer resa med på mikrofinanståget mot framtiden.

Mecene hyrde lokaler på Maude Street i Sandton, ett exklusivt område i Johannesburg. Hit kom också Lars Olof-Hellgren, vd för Nordic Micorcap som köpte in sig i hälften av Mecene. 

År 2010 var Lars-Olof Hellgren på möte i ett exklusivt kontor på tolfte våningen i Johannesburgs finansiella hjärta. Kontoret hyrdes av förvaltningsbolaget Mecene Investment. Grannar var Goldman Sachs och andra bankjättar. 

På kontoret rådde febril aktivitet. Chefen för förvaltningsbolaget Mecene, Wagane Diouf, och vissa anställda var inte överens om vem som bar skulden till de förluster som hopat sig och vad man skulle göra. Anklagelser kastades mellan personalen. Stämningen blev till slut så upprörd att vakter tillkallades för att tvinga ut en anställd från kontoret. 

Mecene arbetade med att investera mikrofinansfonden Africaps 50 miljoner dollar. Fonden var ett samarbete mellan bland annat Världsbanken, svenska Swedfund, norska Norfund och en hel rad andra tunga finansiärer. En var Nordic Microcap – ett av bolagen under Mikrofinanshuset – vars pengar främst kom från svenska kyrkor. Lars-Olof Hellgren representerade Nordic Microcap i Africaps styrelse. 

"Det tråkiga med det här är att man trott Svenska kyrkan gjort en bra insats"

Anne Olofsson, ordförande Norrköpings kyrkoråd

 

Under loppet av ett par år hade Mecene investerat i 14 mikrofinansorganisationer, varav många var kooperativ, över hela kontinenten. I sex av dessa investeringar hade Lars-Olof Hellgrens Nordic Microcap gått in direkt med pengar från Sverige. Dessa investeringar sköttes också av Wagane Diouf och hans team i Johannesburg.

I stort sett varje investering led vid den här tidpunkten av stora problem. Mest akut var problemen i sparbanken Women’s World Bank Ghana, WWBG, där Nordic Microcap, utöver Africaps investering, gått in med ytterligare 23 miljoner kronor från svenska kyrkor.

Sparbanken WWBG, som ursprungligen skapats av en sammanslutning kvinnliga försäljare i huvudstaden Accra, hade visat sig genomrutten. Miljoner kronor hade lånats ut till brevlådeföretag som inte existerat, ledningen och de anställda hade skrivit under lån till sig själva eller släktningar, enligt flera källor. Skulle man som ägare gå ut och meddela aktieägarna eller kunde man avvakta?

”Tänk på de fattiga kvinnorna”

Lars-Olof Hellgren backade upp Wagane Diouf, chefen på Mecene. Det fanns ingen anledning att göra något drastiskt just nu. Bäst att ligga lågt.

”Vi måste tänka på kvinnorna som lånat pengar”, sa Lars-Olof Hellgren enligt en källa på plats. 

Men resten av styrelsen i mikrofinansfonden Africap fick snart kunskap om problemen. Redan innan fanns ett missnöje med investeringar som presterade dåligt samt vidlyftiga kostnader och arvoden i managementbolaget. Enligt flera tidigare styrelsemedlemmar hopade sig nu frågor: Varför presterade investeringarna så dåligt? Vad hade gått snett i Ghana? Varför hade man dröjt med att informera styrelsen om problemen?

OmVärlden har gått igenom hundratals årsredovisningar från bolagen under Mikrofinanshuset.

Under ett stormigt styrelsemöte beslutade Africap att sparka managementbolaget Mecene. Hellgren röstade emot. Snart därefter beslutade Africap att hela fonden skulle likvideras. En ny chef tillsattes för att sälja innehaven.  

OmVärlden har sökt Wagane Diouf för en kommentar. Han svarar att han inte är intresserad av att medverka.

Africap drog sig alltså ur och kapade alla förbindelser med Mecene och dess chef Wagane Diouf. Lars-Olof Hellgren, däremot, agerade precis tvärtom. Nordic Microcap, som han är vd för, fortsätter samarbetet. 

Fler saker hände år 2010. Strax innan mötet på Mecenes kontor i Johannesburg meddelade Lars-Olof Hellgren i ett pressmeddelande att Nordic Microcaps ska investera i världsartisten Youssou N’Dours mikrofinansbank SCEC Birima:

”När vi investerar ser vi till att bli delägare, då vet vi att allt går rätt till. Den här gången är det extra roligt eftersom Birima i Senegal grundades av en av mina favoritartister, senegalesen Youssou N'Dour. Nu blir vi delägare i samma bank!”.

”När vi investerar ser vi till att bli delägare,
då vet vi att allt går rätt till"

Lars-Olof Hellgren 

Än i dag, tio år senare, har Youssou N’Dour inte betalat tillbaka sina skulder till Nordic Microcap och kyrkorna, vilket uppgår till minst 12 miljoner kronor. Enligt Lars-Olof Hellgren är det en investering han i dag ångrar. 

– Men vi är fortfarande i kontakt med Youssou N’Dour och vi träffar honom regelbundet. Jag vet inte varför han inte betalar. Han är rik, väldigt rik, säger Lars-Olof Hellgren. 

Nordic Microcap har fram till år 2019 totalt fått tillbaka sju miljoner kronor av de 120 miljoner som de ursprungligen satsade i bolag i Afrika. OmVärldens har gått igenom de kvarvarande investeringarna i Nordic Microcaps portfölj och bedömer de vara värda mellan 20-30 miljoner kronor. 

Korruptionen i sparbanken Women’s World Banking i Ghana gjorde att aktien kollapsade och i ett slag förlorade svenska kyrkor 23 miljoner kronor.  

Drömmen om ett kenyanskt Årsta

År 2010 började det även hacka ordentligt i det stora bostadsprojektet Jamii Bora i Kenya.

Jamii Bora startades av Ingrid Munro, en svensk kvinna som sedan 1980-talet bott och verkat i Kenya där hon bland annat varit chef för FN:s boende och bosättningsorgan, UN-Habitat. 

Jamii Bora betyder "bättre familjer" på swahili – tanken var att fattiga familjer skulle få en ny start i livet men det blev inte riktigt som man tänkt sig. Foto: Brian Otieno 

Jamii Bora var en förening för fattiga kvinnor från slummen utanför Nairobi. De bedrev mikrofinansverksamhet och planerade att bygga ett helt nytt bostadsområde sju mil söder om Nairobi. Drömmen, som Ingrid Munro sammanfattade i en intervju med OmVärlden år 2011, var ett kenyanskt Årsta, komplett med service, skolor och folkets hus.

Tanken var att fattiga familjer skulle kunna låna pengar, köpa ett hus och få en ny chans i livet.

Men trots att en tredjedel av husen redan var byggda och invigningen hade hållits år 2009 hade man ännu inte lyckats få loss rätten att stycka upp tomter, ett beslut som fastnat i den lokala byråkratin. Och utan tomträtt skulle husen aldrig gå att sälja.

Det börjar storma

År 2010 har Lars-Olof Hellgren även börjat få problem på hemmaplan. Bertil Persson, en person med bakgrund som direktör i Riksbanken och rådgivare i IMF, har blivit invald som representant för Svenska kyrkan centralt i styrelsen för stiftelsen Kyrkornas u-fond, en organisation vars syfte var att placera kyrkornas sparande. 

U-fonden är vid den här tiden stommen i Mikrofinanshuset. Det är formellt u-fonden som startat upp verksamheterna Africap, Jamii Bora och Nordic Microcap – vars aktier succesivt sålts av till nya investerare.

"I alla år jag har känt till Lars-Olof Hellgren har jag haft en länsla av att han pratar övertygande och lovande, men att det inte håller ekonomiskt"

Bertil Persson

Bertil Persson har engagerat sig för att få en bättre inblick i verksamheten och bevaka intressena hos de församlingar och Svenska kyrkan centralt som investerat i u-fonden. Han upptäcker snart att Mikrofinanshuset är ett ”luftslott”. 

– I alla år jag har känt till Lars-Olof Hellgren har jag haft en känsla av att han pratar övertygande och lovande, men att det inte håller ekonomiskt. Han var en utmärkt försäljare och fick med sig många församlingar. Och i u-fondens styrelse satt flera företrädare för olika samfälligheter som satt in jättemycket pengar, säger Bertil Persson.

Strax innan Bertil Persson tar plats i styrelsen lånar u-fonden ut 23 miljoner till Jamii Bora och 10 miljoner till Nordic Microcap. Strax därpå väljer Lars-Olof Hellgren att omedelbart avsäga sig sina engagemang och avgå som chef för u-fonden

Banken, mikrolån och bostäder

Fram till det här året, 2010, hade allt gått väldigt snabbt, kanske för snabbt. På ett par år hade Lars-Olof Hellgren och de runt honom samlat in 250 miljoner kronor, vilket skulle växa till minst 300 miljoner så småningom. Pengarna hade investerats vidare i bolag i Kenya, Ghana, Senegal, Niger, Moçambique, Tanzania, Kamerun, Sydafrika, Burkina Faso, Malawi och Egypten. Mikrofinanshuset hade flyttat in i flotta lokaler på Uppsala slott. De hade anställt lite personal, ekonomer, redovisningsfolk, kommunikatörer. De tog fram reklammaterial, bland annat gick en annonsbilaga ut med Magasinet OmVärlden år 2008. 

Verksamheten vilade främst på två ben. Det ena är tidigare nämnda Nordic Microcap, som dels investerat i fonden Africap, men även gjort parallella investeringar i flera av de afrikanska bolag som Africap gått in i. Det andra benet är Jamii Bora som samarbetar med Ingrid Munros organisation i Nairobi. Där har de startat en bank och bygger bostäder. 

Flera gånger har verksamheterna varit nära konkurs. Bland annat år 2012 när u-fonden beslutade sig för att avveckla stiftelsen och kräva tillbaka lånen. Återbetalningen försenades ett år men konkurs kunde undvikas.  

St Olai kyrka i Norrköping har ett café öppet för alla. Dit kommer nyanlända, bostadslösa och ensamma människor. Pengarna som gått till investeringar i Afrika kunde gått till behövande människor hemma i Sverige. Foto: Petter Bolme

Socialt ansvarstagande viktigt

År 2017 var det dags igen. Bolagen hade inga pengar och stora lån kunde inte återbetalats. Konkurs undveks genom att de största långivarna, som till exempel kyrkorna i Norrköping och Luleå, gick med på att omvandla sina lån till aktier. De gamla styrelserna sparkades och representanter från kyrkorna tillsattes. 

Storägarnas argument för att hålla verksamheten levande är det sociala ansvar man har, särskilt gentemot de familjer som bor i Kisaju, Ingrid Munros nya Årsta. 

– Hela vår inriktning i dag är att avveckla, men på ett socialt ansvarstagande sätt. Vi vill säkerställa att de fattiga människor som ändå flyttade till bostadsområdet utanför Nairobi inte åker ut på bar backe. Men det känns hela tiden som om vi väljer mellan pest eller kolera. Jag kan inte säga att jag sover gott om nätterna. I dag har pastoratet förbättrat sina kontrollsystem så att liknande saker inte ska kunna ske, säger Anne Olofsson, kyrkorådets ordförande i Norrköping.

Historien om Ingrid Munro och hennes förening för fattiga kvinnor lyftes hela tiden fram i försäljningen när Mikrofinanshuset försökte få in mer kapital från kyrkorna. Det talades om etik och god kristen moral. Många fortsatte att satsa. 

"Men det känns hela tiden som om vi väljer mellan pest eller kolera. Jag kan inte säga att jag sover gott om nätterna."

Anne Olofsson

Eftersom de tidigare bolagen var djupt skuldsatta startades nya aktiebolag för att ta in nya lån. Mikrofinanshuset Invest 2012 AB samlade in 30 miljoner kronor som de lånade ut till verksamhet i Kenya via Jamii Bora Scandinavia AB. Nästa år startades Mikrofinanshuset 2013 AB och ytterligare ett 2014. Därefter kom det inte in några mer pengar. 

Ingen förstod kostnaderna

Att kostnaderna i de svenska aktiebolagen i dag sammanlagt uppgår i 100 miljoner kronor är inget som de kyrkor som OmVärlden talat med har känt till.

– Det tråkiga är att man trott att Norrköpings pastorat gjort en bra insats. Tyvärr utfördes inte en tillräckligt bra riskanalys, vi har betydligt bättre rutiner i dag. Vi beklagar att de medel vi satsat inte nått framgång. Det är tråkigt för kyrkan, säger Anne Olofsson i Norrköping.

Torbjörn Gustavsson är kyrkoherde i Bromma församling investerade runt fem miljoner kronor så sent som år 2012.

– När vi gick in så visste vi inte om att det var så höga kostnader. Vi hade aldrig gått in om en tredjedel gått till rena administrationskostnader. Det finns ju inte någon insamlingsorganisation som har de nivåerna. Det är klart man kanske borde ha varit mer uppmärksam där, vad står det egentligen på den här raden, vad innebär det rent konkret och så vidare, säger han.

Torbjörn Gustavsson, kyrkoherde i Bromma församling som kan ha förlorat fem miljoner kronor. Foto: Petter Bolme 

Torbjörn Gustavsson vet inte riktigt hur han ska känna i dag.

– Jag vet inte ens om jag ska känna mig lurad för jag vet om jag blivit lurad än. Däremot kan jag känna: jag är inte är ekonom, jag är teolog. Säger människor att det här är jättebra och du hjälper en annan människa så vill jag tro på det. På samma sätt som jag vill att människor som jag säger det till ska tro på mig, säger han.

"Säger människor att det här är jättebra och du hjälper en annan människa så vill jag tro på det"

Torbjörn Gustavsson

Den dåvarande bankmannen Andreas Ullsten arbetade tillsammans med Lars-Olof Hellgren mellan 2006 och 2010 med att få in kapital till Mikrofinanshuset, främst från kyrkor. Till en början var han anställd av den svenska delen av den schweiziska banken EFG som sålde in investeringar till Nordic Microcap. 

Efter att EFG hamnat i trubbel med Finansinspektionen övergick Andreas till att jobba på Mikrofinanshuset. Han blev kvar ett år innan han slutade efter att ha hamnat i konflikt med Hellgren. En konflikt som kvarstår idag. 

– Jag upptäckte att det här aldrig skulle bli professionellt. Jag ville ta nästa steg men min uppfattning var att Lars-Olof ville ha fullständig kontroll, det var hans baby. Men tyvärr hade han inte kompetensen att driva det här, det blev alldeles för stort för honom, säger han.

Bankmannen Andreas Ullsten arbetade 2006-2010 tillsammans med Lars-Olof Hellgren med att få in kapital till Mikrofinanshuset, främst från kyrkor. Han riskerar själv att förlora en miljon kronor privat. Foto: Petter Bolme

Andreas satsade själv en halv miljon kronor privat i Nordic Micorcap. Han räknar inte med att få tillbaka mer än en bråkdel, om ens det. Han har följt Lars-Olof Hellgren genom åren och har en tanke om vad som hänt. 

– Det grundläggande är bristen på information. Bolagsstämmor har liknat väckelsemöten, men man har inte fått svar på några ekonomiska frågor. Allt är så fint för att det vi gör är så bra saker. Men det har inte funnits någon substans bakom allt det här, säger han. 

"Allt är så fint för att det vi gör är så bra saker.
Men det har inte funnits någon substans
bakom allt det där"

Andreas Ullsten, bankman

Avvisar kritiken: Rykten och påståenden

I december 2019 stämmer vi träff med Lars-Olof Hellgren. Han tar emot på ett litet kontor han lånar utan kostnad i utkanten av Uppsala. Det är ljusår från flärden på Uppsala slott där verksamheten hyrde in sig under åren kring 2010. 

Under mer än fem timmar försöker vi gå igenom vad som har hänt och hur det kunde gå som det gick. Lars-Olof Hellgren växlar mellan att sakligt förklara omständigheter med att ihärdigt förneka vad han anser vara rykten och felaktiga påstående. 

– Kritiken jag får utstå grundar sig på att det här skulle vara som vilken aktie som helst. Men det här såldes in som någonting där man har ett ägaransvar. Det vi försöker hävda är att vi måste ta ett långsiktigt ansvar fullt ut och fullfölja det här. Man kan inte bara sälja och slänga över det här ansvaret på någon annan, säger han. 

För Lars-Olof är ett av de största problemen att de som representerar de stora kyrkliga ägarna inte förstår vad de en gång investerade i. Att det krävs långsiktighet, ägaransvar och att det finns verksamhet i Afrika som genererar social nytta, trots att värdena i bolagen sjunkit. Mycket av problemen hänför han också till korrupta politiker och tjänstemän i Afrika. 

Sedan 2013 är det Progress Capital som har skött förvaltningen av Mikrofinanshuset som består av över 20 bolag. Foto: Petter Bolme

När vi frågar varför de tre konsultbolagen som administrerat bolagssfären haft en omsättning på cirka 50 miljoner kronor blir han upprörd.

– Det är så mycket skitsnack uppriktigt sagt. Från 2005 fram till 2012 sätter de här bolagen upp en infrastruktur med lokaler och med personal. Det har ju ingenting att göra med vårt bolag Progress Capital. Ja, jag var anställd de här åren tillsammans med ett antal andra som var anställda, säger han och tillägger:

– Om jag hade stannat kvar i biståndsvärlden hade jag tjänat mer pengar än vad jag har tjänat på det här, säger han. 

Enligt Lars-Olof Hellgren var det på uppdrag av styrelserna som han tillsammans med sin affärspartner satte upp konsultbolaget Progress Capital. Det bolaget tog sedan över Mikrofinanshusets verksamhet och hade avtal med de bolag som var kopplade till den ursprungliga konstruktionen. 

Samtidigt med vår granskning av de svenska bolagen och deras investeringar pågår en strid om kontrollen av de bolag i sfären som är kopplade till Jamii Bora i Kenya. Styrelsen har avgått och de svenska kyrkor med störst ägande har kallat till ett möte i slutet av 2019 för att besluta om bolagen ska likvideras, alltså avvecklas snabbt. 

Claris Adiambo bor i Kesaju tillsammans med sina barnbarn. Hon är orolig för att de kommer förlora sitt hus. "Men vi tror inte det kommer att hända för vi tror på Gud" säger hon. Foto: Brian Otieno 

Räddad från konkurs flera gånger

På vår rundvandring i det öde förfallna bostadsprojektet Kisaju, sju mil söder om Nairobi, springer vi av en slump ihop med Claris Adiambo, samma person som OmVärlden träffade här för tio år sen. Skulden för sitt huslån på motsvarande 30 000 kronor har hon inte lyckats betala tillbaka. I dag är hon orolig för hur det ska gå för henne. Allt hon vill är att livet för hennes barn och barnbarn ska bli bättre än hennes har varit. 

– Jag är gammal nu och jag bor här tillsammans med mina barnbarn. De har sagt att vi kanske kommer att förlora marken. Men vi tror inte det kommer att hända för vi tror på Gud. Det var Gud som tog mig hit och han kan aldrig tillåta mig att förlora den här marken. 

"De har sagt att vi kanske
kommer att förlora marken"

Claris Adiambo

Tyvärr ser det inte så bra ut. Bolaget som äger all mark, Kisaju View Park, KVP, och som fått 80 miljoner i lån från Sverige, har inga pengar. Det har varit problem med vatten, med avlopp med att husägarna låter husen förfalla. Och utan tomträtter kan husägarna inte sälja sitt hus till någon annan. 

Vi träffar initiativtagaren till projektet, svenskan Ingrid Munro, på hennes kontor i Nairobi. Trots att hon nästan är 80 år fortsätter hon att arbeta för att hjälpa familjer att ta sig ur fattigdom.

– Jag har inte varit inblandad i husprojektet sen en lång tid tillbaka när jag blev sjuk och Wagane Diouf kom in. När jag var ansvarig så lyckades vi bygga 400 hus men sen dess har det inte alls gått så snabbt, säger hon och tillägger:

– Jag kan inte gräva ner mig i allt som har gått fel. Mitt hela fokus är att rädda projektet som det är nu.

OmVärlden stämmer träff med Allan Nyaga, vd för markägaren KVP. Han berättar att projektet har dragits med stora problem.

– Projektet har upplevt stöld, korruption och vanskötsel. Vi tror till exempel att de pengar som lånades hade varit nog för att bygga upp hela staden. Men det skedde inte, säger han.

OmVärlden har kontaktat juridisk expertis i Kenya som hävdar att de fattiga som köpt hus i Kesaju är skyddade av kenyansk lag. Claris Adiambo är en av dem som här visar kvitton på hennes avbetalningar. Foto: Brian Otieno

Svenska kyrkor har räddat projektet från konkurs flera gånger. Argumentet har varit att man inte vill riskera att de fattiga familjerna här åker ut på bar backe. Men enligt Nyaga är de som bor här inte särskilt fattiga. 

– Vi har gjort våra egna undersökningar och kommit fram till att de inte alls har varit fattiga. De var de rikaste i slumområdet Mathare och deras barn hade fått en bra uppväxt. De har barn i rika områden i Nairobi, andra har barn i USA eller Kanada. Det är de som haft råd med lånen. Men de har blivit socialiserade att alltid säga att de saknar pengar. Det finns ett starkt biståndsberoende, säger Allan Nyaga. 

Scholastica Chagala och hennes barn promenerar genom ett öde Kisaju. Drömmen om ett kenyanskt Årsta förverkligades inte. Foto: Brian Otieno.  

 

Slutsatser

  • Kyrkor och privatpersoner har satsat 300 miljoner kronor i mikrofinanser i Afrika.

  • Investeringarna har gått upp i rök. 

  • En tredjedel – cirka 100 miljoner har gått till omkostnader i Sverige.

  • Innehaven i bolag som finns i Sverige och utomlands är mer eller mindre värdelösa.  

  • Bostadsprojektet för de fattiga i Kenya kan gå i konkurs – men de boende kommer inte vräkas.

  • Kyrkorna har låtit investeringar fortgå och inte tagit tillräckligt ansvar. 

 

Mikael Färnbo

Petter Bolme

Kimani Chege