Go to main navigation
Klimatkompensation.jpg

"Vi vill så gärna kunna fortsätta konsumera och resa som vi gör, det är därför idén om klimatkompensation är så lättsåld. Men våra utsläpp försvinner inte", säger Maria Johansson, ekolog på Bolincentret för klimatforskning vid Stockholms universitet.

Foto: Illustration: ©22blocks

OMVÄRLDEN GRANSKAR

Myndigheter klimatkompenserar för miljoner: "det funkar inte"

Miljontals skattekronor har betalats i kompensation för myndigheters flygresor, med osäkra vinster för klimatet.

När vi säger "klimatkompensation" syftar vi i regel på det handelssystem som sattes upp i samband med Kyotoprotkollet år 1997. Idén var att skapa en marknad för utsläppsminskning och låta marknadskrafterna driva fram investeringar i förnybar energi för att minska utsläppen.

Med facit i hand kan man i dag konstatera att det inte fungerade: de globala utsläppen är större än någonsin, och bara svenskarnas internationella flygresor ökade med 130 procent från 1990 till 2014 enligt Chalmers.

I och med att klimatdebatten tagit mer utrymme har klimatkompensation emellertid blivit ett allt vanligare redskap för företag och myndigheter. Detta trots att forskningsstödet är svagt och kritiken omfattande.

– Det fungerar inte. Vi vill så gärna kunna fortsätta konsumera och resa som vi gör, det är därför idén om klimatkompensation är så lättsåld. Men våra utsläpp försvinner inte, säger Maria Johansson, ekolog på Bolincentret för klimatforskning vid Stockholms universitet.

I en rad artiklar har Dagens Nyheter nyligen granskat hur företag och resebolag använder sig av klimatkompensation.

Men det är inte bara företag som klimatkompenserar: OmVärlden kan nu visa hur flera svenska myndigheter använder skattemedel för att kompensera för sina flygresor, genom att exempelvis investera i elproduktion från vindkraft eller biomassa i Indien.

Miljontals kronor utbetalade

Vi har kartlagt de tio myndigheter som själva rapporterat in till Naturvårdsverket att de gör någon form av klimatkompensation: SMHI, Finansinspektionen, Moderna muséet, SLU, Musikverket, Statens konstråd, Exportkreditnämnden samt Länsstyrelserna i Jönköping, Skåne och Kronoberg.

Utöver dem har vi också granskat Regeringskansliet, som omfattar alla departement, och står för merparten av myndigheternas utsläpp och klimatkompensation.

Sammanlagt har myndigheterna spenderat över 15 miljoner kronor på klimatkompensation. Det mesta kommer från Regeringskansliet, som de senaste tio åren betalat drygt 13 miljoner kronor i kompensation för utsläpp på totalt 170 000 ton koldioxid (CO2).

Därefter kommer SMHI som betalat drygt 1,4 miljoner kronor i kompensation.

Se hela listan över myndigheterna här

Klimatkompensation är en omtvistad fråga. En vanlig kritik är att det möjliggör för aktörer att fortsätta flyga när de i själva verket borde flyga mindre. Naturskyddsföreningen skriver att det riskerar att bli ett sätt att "köpa sig fri". De svenska miljömålen säger att antalet flygresor vi svenskar gör behöver avstanna, men enligt Naturvårdsverkets rapportering så ökar de samlade utsläppen från samtliga svenska myndigheters flygresor.

Försäljare av klimatkompensation menar dock att det ena inte utesluter det andra, och att aktörer som klimatkompenserar är mer benägna att också ställa om den egna verksamheten. Företaget Zeromission, som säljer klimatkompensation, uppger att deras egna undersökningar visar att svenskar som klimatkompenserar också jobbar mer aktivt med att minska sin övriga klimatpåverkan.

Hur går det till?

Av de elva myndigheter OmVärlden kartlagt är det sju som klimatkompenserar genom handel med så kallade utsläppsminskningsenheter, vilket är det vanligaste sättet. Handelssystemet, som kallas Clean Development Mechanism, upprättades i samband med Kyotoprotokollet 1997 och idén bygger på att minska utsläppen där det är som billigast att göra det, det vill säga i utvecklingsländer.

– Att projekten ligger i fattiga länder beror på att det är mer kostnadseffektivt att göra utsläppsminskningarna där, eftersom markpriser och löner är lägre och det är billigare att flytta på folk, förklarar Maria Johansson.

En flygresa från Stockholm till New York ska alltså, i teorin, kunna kompenseras med att den som gör flygresan betalar till exempelvis ett vindkraftsprojekt i Indien. I dessa projekt kan det kosta mellan 150 och 300 kronor att kompensera för ett ton CO2.

Projekten certifieras av FN och när verksamheten är igång tilldelas utsläppsminskningsenheter, eller CER:er (Certified Emission Reduction), för den minskning av CO2 i atmosfären som FN bedömer att verksamheten inneburit.

Om exempelvis ett nytt vindkraftverk producerar en viss mängd grön el till det lokala elnätet, som FN bedömer att annars skulle ha kommit från fossila källor, så belönas företaget som driver vindkraftverket med CER:er som motsvarar den minskningen. Företaget kan sedan sälja sina CER:er till, exempelvis, det svenska Regeringskansliet som vill kompensera för sitt flygande.

Osäkra klimatvinster

Kritiker till handeln menar dock att detta är vilseledande.

– Solceller och dammar ersätter inte gamla fossilkraftverk, utan adderar ny energiproduktion ovanpå redan existerande. Totalutsläppen ökar alltså, säger Maria Johansson.

Sören Andersson, hållbarhetsrådgivare med bakgrund i näringslivet, hävdar att det finns ”ingen vetenskaplig legitimitet för att klimatkompensation fungerar”.

Han menar att det inte går att bevisa att de förnybara energiprojekten inte skulle ha byggts ändå. 

“Nästan överallt i världen är förnyelsebar energi idag kommersiellt lönsam, även utan bidrag. Samtidigt har bristande lönsamhet gjort att bland annat en rad kolkraftverk redan har lagts ner. Alla länder (nästan) har dessutom förbundit sig att minska sina koldioxidutsläpp i linje med Paris-avtalet.” skriver han.

Christian Patay, vd för det privata företaget Tricorona Climate Partner som säljer klimatkompensation till flera svenska myndigheter, håller inte med.

– I dag är 80 procent av världens elproduktion baserad på fossila bränslen. Det byggs mer än ett kolkraftverk i veckan i världen. Så även om vissa förnybara tekniker kan vara kommeriellt gångbara så är det inte så verkligheten ser ut. Uppenbarligen byggs det nya kolkraftverk, och så länge det sker är klimatkompensation en viktig pusselbit i att få snurr på utbyggnaden av fossilfri och förnybar energi.

De utvärderingar som gjorts av FN-certifierade projekt för klimatkompensation visar dock på stora brister. En rapport från bland andra Stockholm Environment Institute visar att merparten av alla projekt har låg sannolikhet att bidra till några utsläppsminskningar.

Vinst eller förlust för lokalsamhället?

Ofta framställs de olika projekten som gynnsamma för lokalsamhällena: de är tänkta att erbjuda arbetstillfällen och ha en positiv inverkan på miljön. Det är händer dock att utfallet blir det motsatta.

En studie av ett biomassa-kraftverk i den indiska delstaten Andhra Pradesh visar att förbränningen av biomassa förorenat såväl luften som vattnet i området, förgiftat grödorna och försämrat jordbruksproduktionen. Projektet beskrivs vidare som “isolerat” från lokalsamhället och ingen inom en 10 kilometers radie från kraftverket har fått anställning där.

En annan studie av ett vindkraftsprojekt i den indiska delstaten Maharashtra anklagas företaget bakom vindkraftsparken för att ha lurat till sig marken av lokalbefolkningen. Invånarna berättar i intervjuer att företaget anlitat mäklare som övertygat dem att sälja av mark till underpriser.

Tveksamma trädplanteringar

I en studie från 2017 från Lunds universitet framkommer hur projekt för trädplantering i Uganda, som används av flera svenska företag för att klimatkompensera, har fört med sig flera negativa effekter för lokalbefolkningen.

Man fann bland annat att kontrakten skrevs på engelska, som endast en minoritet av invånarna förstod. Författarna skriver att det råder ”stort missnöje bland deltagarna vad gäller bristande kommunikation, stöd och utbildning.”

Trädplantering som klimatkompensation är dessutom problematiskt av andra skäl. Utsläpp stannar i atmosfären i hundratals år, i vissa fall tusentals år. För att det ska gå att tala om kompensation av utsläpp måste man därför kunna garantera att utsläppen tas om hand permanent.

– Ett projekt som klimatkompenserar genom trädplantering måste därför garantera att koldioxiden som lagras i träden förblir där under en längre tidsperiod än vad vi kan garantera, säger Maria Johansson.

Om skogen som planteras huggs ner eller brinner upp om 100 år tillintetgörs alltså kompensationen.

Ett sådant projekt kollapsade nyligen i Brasilien. Man hade betalat ursprungsfolk för att bevara skogar, men när guld och diamanter hittades började skogen skövlas för att komma åt rikedomarna under marken.

Så klimatkompenserar myndigheterna

Myndigheterna har klimatkompenserat olika länge. Där information finns om vilken period investeringarna avser så anges det i rutan för respektive myndighet.

Myndighet

Kronor

Regeringskansliet

Har 2008-2018 investerats i bl.a. projekt för biomassa och vindkraft

13 218 040

 SMHI

2007-2018, mestadels biomassa

 1 409 037

 Exportkreditnämnden

OBS! EKN:s verksamhet finansieras med garantitagarnas 
premier och alltså inte med skattemedel.

 744 472

 Finansinspektionen

2017-2019

 150 000

 Moderna museet

2018

 32 400

 Statens konstråd

2014-2018, mestadels biomassa

 23 490

 Musikverket

Enligt Musikverket har deras resebyrå inte möjlighet att ta fram
den totala kostnaden för den köpta klimatkompensationen.

X

Fotnot: Dagen Nyheter har med en annan metod i en granskning hittat ytterligare några myndigheter som klimatkompenserar. Den totala summan enligt DN är närmare 20 miljoner kronor.

Elin Fridahl, verksamhetssamordnare på SMHI, säger till OmVärlden att klimatkompensation bara utgör en del av deras klimatarbete.

– Vi arbetar ständigt med att minska våra egna utsläpp. Vi såg tidigt klimatkompensation som ett sätt att ta ansvar för de utsläpp som ändå återstår. Vår resepolicy säger bland annat att vi vid planering av tjänsteresa ska överväga alternativet resfria möten och alltid beakta miljöpåverkan.

Myndigheten, som ligger under Miljö- och energidepartementet, planerar också att fasa ut klimatkompensation som verktyg på sikt.

– Omvärlden förändras och vi kommer att ersätta klimatkompensation med andra mekanismer. Vi ska utveckla nya sätt att styra mot att minska SMHI:s egna klimatutsläpp, säger Elin Fridahl.

Regeringskansliet svarar i ett mejl till OmVärlden att man planerar sina resor med "största möjliga hänsyn till miljön".

"Det innebär exempelvis att man noga ska överväga antalet deltagare och under vissa resor välja tåg. Regeringskansliet arbetar för att öka användningen av digitala möten i den mån det är lämpligt och möjligheten att ha ett digitalt möte alltid ska övervägas. Med det sagt så är det den internationella agendan som styr vilka destinationer som Regeringskansliets medarbetare reser till. I många fall är det inte möjligt eller lämpligt att närvara digitalt vid ett internationellt möte", skriver presskommunikatör Ulrika Langels.

Alternativ till klimatkompensation

SLU och Länsstyrelserna i Jönköping, Kronoberg och Skåne tillämpar en "intern klimatväxling" och använder sig inte av det handelssystem med utsläppsrätter som är i fokus för den här artikeln.

Den interna klimatväxlingen bygger på att myndigheten tar ut en avgift vid exempelvis flygresor som sedan återinvesteras i den egna verksamheten, för att finansiera exempelvis inköp av teknik för digitala möten eller annat som syftar till att minska klimatpåverkan i verksamheten.

Maria Johansson, ekolog på Bolincentret för klimatforskning vid Stockholms universitet, tycker att fler myndigheter borde satsa på den egna verksamheten i stället för att köpa kompensation för sina utsläpp i utvecklingsländer.

– Vi måste få bort idén om kompensation, eftersom inga utsläpp kan göras ogjorda. I stället borde myndigheter satsa på riktiga utsläppsminskningar inom den egna verksamheten, till exempel förbättrad digital teknik för flygfria möten, och ha en resepolicy med ersättning för tågresor inom Europa även om de är dyrare än flyget. Om man absolut vill köpa externa utsläppsminskningar för utsläpp man inte kan få bort bör det vara i svenska eller europeiska projekt med ett mer rättvist pris på cirka 1000 kronor per ton CO2.

Axel Kronholm
Mikael Färnbo