Go to main navigation
Djabal camp, östra Tchad

Flyktingbarn från Sudan i en skola i Djbal camp, ett flyktingläger i östra Tchad. Undervisning och andra projekt för att bygga motståndskraft – så kallad resilicence – hos flyktingar är oftast de som läggs ned först när pengarna sinar.

Foto: EU Civil Protection and Humanitarian Aid Operations

nyhet

Rekordmycket pengar fattas – och katastroferna fortsätter att öka

Glappet mellan behov och resurser till världens konflikt– och katastrofområden har aldrig varit större. Enligt FN fattas drygt 10 miljarder dollar. En ny rapport undersöker konsekvenserna av pengabristen.

FN beräknar att runt 200 miljoner människor är i behov av humanitär hjälp runt om i världen. Behoven av finansiering till nödhjälpen sammanställs av FN i så kallade appeller.

De sammanlagda appellerna ligger i dag på lite drygt 25 miljarder dollar om året. Det är den största summan någonsin och en femdubbling sedan början av 2010-talet. Och även om det internationella samfundet samtidigt har ökat sitt givande har behoven ökat i snabbare takt. Det innebär att gapet mellan behov och resurser succesivt har växt.

I dag finansieras i snitt 59 procent av appellerna vilket kan jämföras med 70 procent för fem år sedan. Hela 10 miljarder dollar fattas för att täcka de basala överlevnadsbehoven hos världens mest utsatta människor.

Brist på kunskap

Expertgruppen för biståndsanalys, EBA, släppte nyligen en rapport som undersökte de konkreta konsekvenserna av denna underfinansiering.

– Det här är ett finansieringsglapp men också, som jag visar i rapporten, ett kunskapsglapp, sa Sophia Swithern på ett seminarium anordnat av EBA.

En av det övergripande slutsatserna i rapporten är att det är väldigt svårt att säga vilka konsekvenser det här egentligen får. Det finns nästan ingen data att tillgå.

Förutom bristen på pengar riskerar bristen på kunskap om konsekvenserna av underfinansieringen skapa negativa konsekvenser för hela det humanitära systemet, menade Sophia Swithern. Det leder till ökad frustration mellan givare och hjälporganisationer. Givare misstror hjälporganisationers bedömningar medan organisationerna kämpar med bristande resurser och konkurrerar om en allt mindre pengapåse.

– Det finns en ökande skepsis från givare, behövs verkligen alla de pengar som efterfrågas? Bristen på data gör att en misstanke om appell-inflation kan gro. En ökande misstro är undergrävande för hela systemet, sa hon.

En förståelse av konsekvenserna kan vara avgörande för att förbättra samarbetet mellan givare och hjälporganisationer och framförallt för att pengarna ska nå fram till de mest behövande.

Mathjälp och flyktingar prioriteras

I rapporten har Sophia Swithern analyserat vad vi ändå vet om konsekvenserna av underfinansiering i tre humanitära kriser: Somalia, Tchad och Haiti. Alla tre appeller har endast finansierats till ungefär hälften.

Underfinansiering har drabbat de lokala och nationella organisationerna hårdast. Det är de som första mist sina projektpengar. Mathjälp och hjälp till flyktingar har generellt sett prioriteras av givarna, med en täckning på över 50 procent. Däremot har projekt inom vatten, sanitet och hygien, nödbostäder, säkerhet, utbildning och snabb återuppbyggnad legat konstant på under 50 procent i finansieringsgrad.

Projekt som handlade om att bygga motståndskraft – så kallad resilicence –och förebygga framtida kriser var de första som fick stryka på foten när pengarna sinade.

Eftersom återuppbyggnad inte fått tillräckliga medel levde till exempel många på Haiti fortfarande i läger sedan jordbävningen 2010. Pengabristen till förbättringar inom vatten, sanitet och hygien gjorde att koleraepidemin inte helt hade kunnat stoppas.

Konsekvenser bortom hunger

I Tchad hade även mat- och näringsprogrammen en finansiering på under 50 procent. I intervjuer vittnade hjälppersonal om att man bland annat inte kunde möta näringsbehovet hos barn under fem år.

Sudanesiska flyktingar i läger i östra Tchad fick till exempel endast runt hälften av de kalorier en människa behöver dagligen. Konsekvenserna gick bortom hunger och undernäring. Intervjuer visade att människorna tog till allt mer desperata åtgärder som prostitution, barngifte, att gå med i en väpnad grupp eller att åter ge sig iväg på en ny och riskfylld migration.

I enkätundersökningar i Tchad uppgav endast fem procent att de fick sina behov tillfredsställda. I Somalia var samma andel 36 procent och på Haiti 50 procent.

– Även om dessa fynd var allvarliga, så var rapporten frustrerande att göra. Det finns inget sammanställt robust svar på vilka konsekvenserna blir av underfinansiering, sa Sophia Swithern.

Mikael Färnbo