Go to main navigation
EU_Valet_tidigareperioden.jpg

Inför EU-valet 26 maj har Omvärlden kartlagt vad som hänt inom EU:s biståndspolitik – och hur de svenska politikerna har agerat.

Foto: 22blocks; foton till kollage: ©CreativeCommons; ©Wiki Commons; ©Dreamstime

GRANSKNING

Så var EU:s biståndspolitik 2014-2019 – och så agerade svenskarna

Dålig koll på EU:s bistånd? Omvärlden har granskat de viktigaste biståndshändelserna i EU de senaste fem åren och hur ledamöterna har röstat. Det blev stort fokus på att stoppa migranter, biståndspengar till företag, mer satsningar på säkerhet – biståndet har blivit en allt viktigare fråga för EU.

Det har varit en omvälvande mandatperiod för EU:s bistånd. Sedan de 751 ledamöterna från unionens 28 medlemsländer flyttade in i EU-parlamentsbyggnaden i Bryssel efter sommaren 2014 har landskapet för utvecklingsarbetet förändrats ordentligt.

Genom FN har världen fått nya globala hållbara utvecklingsmål att förhålla sig till, flyktingkris och terrordåd i Europa har satt frågor som migration och säkerhet på den biståndspolitiska agendan, och det politiska landskapet inom EU och i omvärlden har möblerats om. Biståndsfrågor, som traditionellt varit ett politikområde i marginalen, har blivit allt viktigare i EU.

Läs mer: EU och bistånd - så funkar det

Enat EU inför Agenda 2030

Den gångna mandatperioden kickade igång med en uppvisning i europeisk enighet. Inför förhandlingarna i New York hösten 2015 om FN:s nya utvecklingsmål, som skulle ersätta Milleniemålen, pågick intensiva förhandlingar för att hamra ut EU:s gemensamma ståndpunkt.

Tack vare ett grundligt samordningsarbete i Bryssel – där svenska regeringen var väldigt aktiv – kom EU som en enad front till New York och tog en stark och ambitiös roll i förhandlingarna, uppger personer med insyn. EU tryckte på för hållbar utveckling, mänskliga rättigheter och att målen skulle vara globala (till skillnad från FN:s milleniemål som bara gällde utvecklingsländer) – och fick gehör för sina frågor i den nya Agenda 2030.

Splittring om ny utvecklingspolitik

Med FN:s nya hållbara utvecklingsmål på plats behövde EU uppdatera sin egen biståndspolicy. Detta har varit den viktigaste biståndspolitiska frågan under mandatperioden då den anger inriktningen för biståndet både för EU och medlemsländerna.

EU:s nya biståndspolicy förhandlades fram i en tid präglad av migrationskris och terrordåd i flera europeiska huvudstäder. Nu var det samförstånd mellan EU-länderna som format förhandlingarna i New York inte längre där. Som Omvärlden tidigare rapporterat om var det många medlemsländer som ville ha starkare kopplingar mellan utveckling och migration, och tänja på gränserna för vad bistånd egentligen får användas till på säkerhetsområdet. Sverige var ett av de länder som starkt motsatte sig. In i det sista pågick kohandeln innan medlemsländerna, och EU-parlamentet, i maj 2017 till slut kunde enas om en kompromiss. 

Paradigmskifte i EU:s bistånd

Den svenska regeringen var överlag nöjd med slutresultatet, eftersom det yttersta målet fortsättningsvis är på fattigdomsbekämpning och att man lyckades stryka hänvisningar till att biståndspengar ska kunna gå till militära aktiviteter.

Men den nya biståndspolicyn innebar ändå ett paradigmskifte i EU:s bistånd.

– Nytt i den här policyn var att biståndet har blivit ett verktyg i EU:s utrikespolitik, säger Jussi Kanner som är rådgivare i hållbara utvecklingsfrågor på den finska biståndsplattformen Fingo och som under flera år följt EU:s bistånd.

Läs mer om EU:s nya biståndspolicy.

Svenska ledamöterna splittrade

I EU-parlamentet röstade man om den nya biståndspolicyn  i början av juni 2017. Texten gick igenom med stor majoritet.

Bland de svenska ledamöterna gick åsikterna isär. Hälften av svenskarna röstade för förslaget -  Kristdemokraterna, Moderaterna, Socialdemokraterna och Feministiskt initiativ, samt liberalen Jasenco Selimović som genom att rösta för var den enda som gick emot sin partigrupps linje. Övriga ledamöter röstade mot eller lade ner sina röster – merparten för att markera att den inte var ambitiös nog och som protest mot att parlamentets förhandlare vikt sig mot ministerrådet i många för dem viktiga frågor. (se bild 1 nedan).

Den liberala Alde-gruppen (där Centerpartiet och Liberalerna ingår) hade exempelvis velat ha konkreta tidsplaner på att nå FN-målet att minst 0,7 procent av BNI ska vigas åt bistånd, och att medlemsländerna skulle kunna hållas ansvariga inför EU-parlamentet för bristande initiativ att nå målen.

– Vi motsatte oss också att parlamentet gått med på att riva upp överenskommen text om hbtq-frågor och laglig migration på begäran av den ungerska regeringen, säger Cecilia Wikström (L).

EU:s nya biståndspolicy pekar ut inriktningen till både EU:s och medlemsländernas bistånd de kommande åren. 1 juni 2017 röstade EU-parlamentet för policyn med 405 röster, 70 emot, 159 lade ner sina röster. Christoffer Fjellner (M) frånvarade, Jacob Dalune (MP) och Kristina Winberg (SD) röstade inte.  Ej lagstiftande. Bild 1.

Migration splittrar gamla allianser

Migration har kommit att prägla hela den biståndspolitiska dagordningen under mandatperioden.

– Den tid när vi trodde oss hantera migrationsströmmarna enbart genom gränskontroll är förbi. Nu måste vi rikta in våra insatser på vad vi vanligtvis definierar som grundorsaker: fattigdom, klimatförändringar, demokratibrist, kränkningar av mänskliga rättigheter, sa EU:s utrikeschef Federica Mogherini i ett tal i EU-parlamentet hösten 2017.

Men att ”bekämpa grundorsaker till migration” har tolkats brett inom EU. Både i ministerrådet och i EU-parlamentet finns starka krafter för att biståndspengar ska gå till ren migrationshantering, som gränskontroll och återtagande, och att EU ska kunna dra in bistånd för partnerländer som inte samarbetar.

I ministerrådet går Ungern och Polen i spetsen, men det är en stor grupp länder som i olika grad driver frågan, som Italien, Cypern, Grekland, Österrike – men även länder som traditionellt sett legat nära Sverige i biståndsfrågor, som Nederländerna och Danmark.

Läs mer om hur Sverige har tappat allierade i EU och hur Brexit påverkar biståndet.

– Denna utveckling undergräver all EU:s utrikespolitik. Det blir helt enkelt ingen legitimitet kvar för mänskliga rättigheter och demokrati när man finansierar libysk milis och kustbevakning för att stoppa migranter och flyktingar, säger EU-parlamentarikern Malin Björk (V).

Parlamentet säger nej till migrationsfond

Ett konkret resultat av de här strömningarna är EU:s förvaltningsfond för Afrika. Fonden skapades 2015 för att man skulle kunna samla ihop olika budgetmedel för att hantera grundorsakerna till migrationen till Europa, såsom att främja stabiliteten i regionerna. I det här ingår bland annat just gräns- och kustbevakning i Libyen. I EU-parlamentet röstade man i september 2016 om ett initiativbetänkande som var kritiskt till förvaltningsfonden (se bild 2 nedan). Alla närvarande svenska ledamöter utom SD röstade för betänkandet.

– Vi gröna är mycket skeptiska till fonden och tvivlar på dess mervärde i jämförelse med traditionella EU-instrument för utvecklingssamarbete. Vi anser att biståndspengar inte ska användas för ändamål som inte är relaterade till utvecklingspolitikens primära mål, det vill säga fattigdomsminskning, motiverar Bodil Valero (Mp) att hon och partivännerna röstade för betänkandet.  

EU:s förvaltningsfond för Afrika syftar till att samla ihop olika budgetmedel för att hantera grundorsakerna till migrationen till Europa. EU-parlamentet röstade om ett betänkande den 13 september 2016 där man var kritisk till fonden. 511 ledamöter röstade för att kritisera fonden, 129 emot och 61 lade ner sin röst. Ej lagstiftande. Malin Björk (V) var frånvarande. Bild 2.

Tryck för satsningar på säkerhet

Ett ökat fokus på säkerhet i biståndet är just ett annat av mandatperiodens huvudteman.

Diskussionen tar avstamp i att OECD-DAC år 2016 beslutade att öppna upp definitionen av bistånd så att det ska få användas till att bekämpa våldsam terrorism och finansiera utbildning av militär i mänskliga rättigheter och humanitära insatser. Många EU-länder, som Storbritannien, såg det här som en öppning för att finansiera säkerhetsinsatser i exempelvis Afrika ur biståndspotten. 

Den kanske enskilt tydligaste omröstningen i EU-parlamentet som rör säkerhetsfrågan i biståndet var den om ändrade regler i EU:s så kallade stabiliseringsinstrument, vars syfte är att förebygga och lösa konflikter genom exempelvis minröjning eller stöd till demokratiska val. De nya reglerna innebär att man öppnar upp för EU att kunna finansiera militär utrustning, såsom bränsletankar eller kommunikationsutrustning, som eventuella övervakningskameror. 

Som Omvärlden rapporterat om var det här något som både den svenska regeringen liksom många svenska EU-parlamentariker motsatte sig. I förhandlingarna med ministerrådet fick dock EU-parlamentet igenom att man inte skulle få ta pengar från det nuvarande renodlade utvecklingsinstrumentet i ett försök att förhindra att rena biståndspengar ska få finansiera militär utrustning. Pengar tas istället från andra budgetposter för utrikesaktiviteter – men som även de ofta är biståndsrelaterade. 

Stort tolkningsutrymme – men borgerliga EU-parlamentariker röstar för

Det här förslaget, som breddar reglerna för hur bistånd ska kunna finansiera yttre säkerhet, var den av de biståndsrelaterade omröstningarna under mandatperioden där flest svenskar opponerade sig mot förslaget : tio röstade emot. Samtliga borgerliga EU-parlamentariker röstade för. (se bild 3 nedan).

”[EU-]parlamentets linje om att inte tillåta vapen ingå i militär utrustning eller kapacitetsbyggande samt förbud mot att använda finansieringsinstrumentet för utvecklingssamarbete /../ höll. Jag valde därför att rösta ja”, förklarar centerpartisten Fredrick Federley.

Socialdemokraterna, som gick emot förslaget i strid med sin europeiska partigrupps linje, förklarar sin röst med att de inte är emot att EU stöder säkerhetssektorn i partnerländer men att det inte ska göras med biståndspengar. Bristen på tydlig definition av vilka militära aktiviteter som ska kunna finansieras tyckte de också ger ett för stort tolkningsutrymme. 

Översynen av instrumentet för stabilitet och fred breddar reglerna för hur bistånd ska kunna finansiera yttre säkerhet. Den 30 november 2017 röstade EU-parlamentet igenom förslaget med 403 för, 175 emot, 23 nedlagda röster. Marita Ulvskog (S) röstade inte. Lagstiftande. Bild 3.

En långtidsbudget utan fattigdomsfokus 

Att EU:s inre intressen satt sin prägel på biståndet framgår inte minst i den pågående förhandlingen om EU:s nästa långtidsbudget – som bredvid den nya biståndspolicyn varit en stor förhandlingsfråga under den här mandatperioden. EU-kommissionens förslag på flerårig biståndsbudget som kom på försommaren 2018 sågades totalt av biståndsbranschen, trots att den föreslagna biståndsbudgeten ökade med 13 procent, just för att fokusera alltför mycket på migration, säkerhet och ekonomi – men väldigt lite på fattigdomsbekämpning.

När EU-parlamentet röstade om sitt förslag till långtidsbudget i mars i år (se bild 4 nedan) valde de svenska miljöpartisterna att lägga ner sina röster just för att protestera mot de här tendenserna. Detta trots att de ansåg att parlamentets förslag var en betydlig förbättring i jämförelse med EU-kommissionens förslag, med större satsningar på klimat, jämställdhet och mänskliga rättigheter. 

Instrumentet för grannskap, utveckling och internationella relationer är den del i EU:s nästa långtidsbudget som ska gå till EU:s bistånd och utrikespolitik. Den 27 mars 2019 röstade EU-parlamentet om sitt förslag på hur den här ska se. 420 röstade för, 146 emot, 102 nedlagda röster. Lagstiftande. Max Andersson (MP), Anna Maria Corazza Bildt (M), Soraya Post (Fi) röstade inte. Bild 4.

Företagen framtidens finansiärer?

Hur framtidens bistånd ska finansieras är en viktig fråga och under den här mandatperioden har EU alltmer vänt sig till den privata sektorn.

Den nya trenden förkroppsligades framför allt av EU:s storsatsning på den externa investeringsplanen som syftar till att attrahera företag att investera i framför allt Afrika. Det här är en satsning som många i biståndsbranschen ställer sig väldigt skeptiska till, då den bland annat inte anses komma fattiga till godo.

När EU-parlamentet röstade om fonden för hållbar utveckling (se bild 5 nedan), som ska finansiera den externa investeringsplanen, var det dock stor uppslutning. Förslaget gick igenom med stor majoritet i parlamentet. Även bland de svenska ledamöterna var stödet stort. Endast Vänsterpartiets Malin Björk röstade emot, i övrigt röstade alla svenska ledamöter som var på plats för.

– Gröna partigruppen ansåg att den överenskomna texten innehöll nog med garantier. Investeringarna sätter tydliga och viktiga klimatmål och därför valde våra ledamöter att rösta för, kommenterar Bodil Valero (Mp) omröstningen.

Satsningen är ytterligare ett exempel på hur Afrika har blivit ett allt större fokus i EU:s bistånd under den gångna mandatperioden.

EU:s fond för hållbar utveckling handlar om att locka företag att investera i framför allt Afrika. Den 6 juli 2017 röstade EU-parlamentet för förslaget med 503 röster, 78 mot, 51 nedlagda. Frånvarande var Jacob Dalune (MP), Linnea Engström (MP), Kristina Winberg (SD), Peter Lundgren (SD). Lagstiftande. Bild 5.

Stöd för jämställdhet – men sexualfrågor känsligt

Ökade jämställdhetssatsningar inom biståndet är en fråga som framför allt den svenska regeringen drivit hårt under mandatperioden. Uppslutningen bland övriga länder är generellt stor.

I början av mandatperioden, hösten 2015, röstade EU-parlamentet om EU:s handlingsplan för jämställdhet, vilken har målet att främja jämställdhet och kvinnors egenmakt i allt EU gör i sin omvärld (se bild 6 nedan). Texten gick igenom med stor majoritet. Alla svenska ledamöter röstade för, förutom Sverigedemokraterna som lade ner sin röst.

När jämställdhetsfrågor går in på sexuell och reproduktiv hälsa är dock motståndet från framför allt Polen och Ungern stenhårt. Trots det lyckades bland annat den svenska regeringen driva fram vad den tyckte var bra skrivningar om sexuell och reproduktiv hälsa i EU:s nya biståndspolicy.

EU:s handlingsplan för jämställdhet handlar om att stärka kvinnors jämställhet och egenmakt i all EU:s verksamhet utanför sina gränser. EU-parlamentet röstade om detta den 8 oktober 2015. 524 röstade för, 55 röstade emot, 83 lade ner sina röster. Ej lagstiftande. KD:s Lars Adaktusson var frånvarande vid omröstningen. Bild 6.

Sverigedemokraterna säger genomgående nej

Sverigedemokraterna röstade mot eller lade ner sina röster i samtliga nyckelomröstningar om biståndsfrågor under mandatperioden. Deras utgångspunkt är att bistånd överhuvudtaget inte är en fråga för EU.

– Biståndspolitik ska i första hand vara en nationell fråga, säger SD-ledamoten Peter Lundgen.

En ny biståndsvärld

När EU-medborgarna går till valurnorna sista veckoslutet i maj är EU:s biståndslandskap alltså förändrat jämfört med för fem år sedan. På andra sidan Atlanten heter presidenten inte heller längre Obama utan Trump och från östligt håll tornar Kina upp som en allt viktigare aktör i utvecklingssamarbete. En tjänsteman med inblick i förhandlingsprocessen inför Agenda 2030 sammanfattar de förändrade förutsättningarna såhär:

– Om Agenda 2030 skulle förhandlats idag hade den inte gått igenom.

Läs mer: Det här står på spel för EU:s framtida bistånd 

 

Charlotta Asplund Catot, Sigrid Melchior