Go to main navigation
Tjejer_kollage.jpg

Inez, Karin och Emma är tre unga svenskar som provat lyckan i FN-systemet. Deras berättelser vittnar bland annat om mobbning och korruption.

OMVÄRLDEN GRANSKAR - JPO DEL 2

Ung i FN: ”Nu behöver du bara försköna sanningen”

De hade inget att göra, blev utfrysta och skulle försköna siffror. Drömjobbet i FN blev en mardröm, för Emma gick det så långt att hon tappade hår och gick ner i vikt. 

Varje år söker hundratals svenskar till att bli Junior Professional Officer (JPO) på något FN-kontor i världen. Kraven är höga – universitetsutbildning på minst magisternivå och ett par års yrkeserfarenhet, gärna från fältarbete – innan du fyllt 33. Endast 30 personer per år går igenom nålsögat.  

Inez, Karin och Emma var tre av dem. Vi kallar dem så eftersom de inte vill prata under sina riktiga namn – platser och personer är anonymiserade. Det här är deras berättelser.

Vi klistrar in lite jämställdhet"

Bland det första som hände Karin när hon förväntansfull kom till sin nya arbetsplats var att hon blev tillsagd att använda sig av fel siffror när hon skulle rapportera kring resultat av jämställdhetsarbete. Sedan inträffade flera liknande incidenter. 

– En gång när jag hade skrivit en rapport sa min handledare: ”Okej, Karin, nu behöver du bara försköna sanningen, det är det vi gör, eller hur?” säger Karin som berättar att hon varit den där störiga svensken som kommit och kritiserat felaktigheter.

Även Emma har varit med om att man manipulerar rapporter på sitt kontor.

– Det gick upp for mig att man manipulerar rapporter till givare kontinuerligt. Under en diskussion nämnde min handledare att vi ”klistrar in lite jämställdhetsperspektiv” i våra projektdokument för att givare som Sida blir glada då – inte för att det egentligen kommer implementeras i projekten. När jag frågade hur vi senare kan rapportera korrekt om vi inte utför det som står i projektdokumenten så svarade han att ”vi har genomtänkta sätt att manipulera det i rapporterna”, ”det är ändå ingen som bryr sig vad som står i våra projektdokument”.

"Det gick upp för mig
att man manipulerar rapporter
till givare kontinuerligt"

När Emma fick reda på att var så här det gick till blev hon väldigt chockad. Hon fick även veta att en tidigare svensk anställd varit med om att hennes texter censurerats. Ju mer Emma försökte påtala missförhållandena och få till en förändring desto konstigare respons fick hon från kollegor och chefer. 

Inte heller när hon uppmärksammade potentiell korruption reagerade cheferna.

– En lokalanställd kollega berättade för mig att hon hade problem med ett projekt där hon skulle godkänna utlägg som inte var kopplade till projektet. Hon var väldigt stressad och grät ofta. Om hon inte godkände utläggen skulle hon bli avskedad och hon hade inte råd att förlora jobbet, säger Emma.

Det visade sig att Emmas högsta chef kände till att det förekom och att ”det var helt i sin ordning”.

I OmVärldens enkät som skickats ut till de svenska JPO:er som befinner sig på olika FN-kontor i världen just nu visar det sig att 16 procent av 46 svarande har blivit ombedda att justera siffror till organisationens fördel.

”Jag har varit för ifrågasättande”

Karin var med om att en lokalanställd kollega på hennes kontor blev uppsagd efter märkliga omständigheter. Det upptäcktes att kollegan hade tagit emot en väska med kontanter från en partnerorganisation. Ledningen larmades och de bad honom gå direkt mot att han inte blev svartlistad. Men Karin tyckte inte att det hade gått rätt till och anmälde därför händelsen anonymt till FN:s internrevision. 

– Det blev ingen jätteanonym anmälan och personen som jag anmälde hörde av sig och förstod att det var jag som anmält. Han berättade sedan vidare for andra kollegor och i dag jobbar vi fortfarande med partnern som eventuellt mutat en anställd, säger Karin som därefter upplevde att hon blev mindre prioriterad av chefer, sin handledare och kollegor.

– När jag försökte få till möten med min handledare ställde hon in i sista minuten, jag tror helt enkelt att jag varit för ifrågasättande, säger hon.

Inez, Emma och Karin har alla tre känt sig underutnyttjade som JPO. Att JPO:ers kompetens inte tas till vara är något som framkommit även i olika utvärderingar.

”Jag fick inga arbetsuppgifter” 

Ett annat dilemma för Inez, Karin och Emma är att de känt sig underutnyttjade. De hade inte tillräckligt att göra och deras mångåriga erfarenheter och kompetens togs inte till vara. 

För Inez blev det en rörig och otrygg start.

– Det pratades först om att vi skulle flytta till en annan stationeringsort. Men sedan satt jag bara på det där kontoret, utan arbetsuppgifter och kände mig helt klart underutnyttjad, säger Inez, som mest kände sig som sin handledares trofé – ett slags lockbete för att få ytterligare biståndspengar till projektet. 

Efter mer än ett halvår fick Inez fortfarande inga arbetsuppgifter eller så gick de till en inhyrd konsult istället, hennes handledare var aldrig på plats och det förekom mycket skitsnack på kontoret.

Karin har också hon genomgående känt sig väldigt understimulerad – något hon tagit upp med sin handledare och chefer.

– ”Jamen, du kan ju inte språket” fick jag höra då. Vilket de ju visste när jag rekryterades, säger hon och berättar att många av de JPO:er hon träffat upplever att de känner sig underutnyttjade – eller överarbetade.

Att som JPO ha för lite att göra eller för enkla arbetsuppgifter är något som framkommer även i OmVärldens enkät. Men lika vanligt är det att man har för hög arbetsbelastning eller för svåra uppgifter. "Det är inte mycket work-life balance" skriver en JPO. Nära 30 procent tycker att kontakten med sin handledare varit "sådär" eller "dålig".

”Man bryr sig inte om utveckling”

Karin, som var på ett lite större kontor, berättar om en allmänt rörig arbetsplats och om projekt som inte förankras på marken. Till exempel skulle en lokal marknad byggas om trots att en förstudie visat att det inte var något som efterfrågades. Ändå genomfördes projektet.

– De lokala perspektiven kördes över. Hyrorna har gått upp och antalet marknadsstånd har blivit färre. Vad är det för utvecklingsprojekt? frågar sig Karin.

"Han rekommenderade mig
att åka roller blades och
se på saker mer positivt"

Emma fick tidigt en varningsflagga om det kontor hon skulle åka till. Redan i samband med utresekursen i Sverige pratade hon med en person som tidigare arbetat på kontoret. Personen beskrev ett kontor där man inte riktigt bryr sig om utveckling utan bara om att behålla sitt jobb och där personalen är väldigt elaka mot varandra. Något Emma fick uppleva på plats.

– De sa att jag var för introvert och cynisk, att jag låter tråkig när jag pratar. Min handledare kunde säga att min chef snackat skit om mig och när jag tog upp det med min chef sa han att min handledare bara hittade på. Jag blev utesluten fran möten eller så fick jag felaktig information vilket i sin tur gjorde att jag missade möten.  

Emma kontaktade en tidigare anställd som gjort mycket av det arbete som Emma tagit över. 

– Hon kände igen sig i min upplevelse och berättade också om andra fall av trakasserier. Att det hade pågått länge och var känt även hos andra FN-organ i området. En tidigare anställd hade till och med varit våldsam mot personal, men istället for att avskedas så befordrades han och flyttade till ett annat kontor, i ett annat land. Andra inblandade personer är tyvärr kvar på kontoret, berättar Emma. 

Arbetsstiuationerna på de kontor Inez, Karin och Emma varit ute på har lett till att de blivit sjukskrivna.

”Jag började tappa hår och fick hjärtklappning”

Inez, Karin och Emma har alla varit sjukskrivna på grund av sina arbetssituationer. Inez berättar att det på hennes kontor inte fanns någon plan för detta. När Inez pratade med sin handledare fick hon frågan om hon börjat medicinera och ett medskick med tips om vad han gör för att inte bli deprimerad. 

– Han rekommenderade mig att ”åka roller blades och se på saker mer positivt” berättar Inez.

När Inez kom tillbaka till kontoret efter att ha varit sjukskriven ytterligare en period diskuterades hennes tillstånd öppet på ett möte.  

– I slutet av mötet säger min handledare ”sedan har vi ju situationen med Inez” och berättade för alla om mitt sjukdomstillstånd och min behandling, helt utan förvarning. 

För Karin ledde den dåliga arbetsmiljön på hennes kontor till ångest och insomnia, något hon sedan blev sjukskriven för. Även Karin berättar att det är svårt att få gehör för hon man mår. 

– När jag tog upp det med min HR-kontakt för JPO:er var deras rekommendation att prata med mina chefer – vilket jag har gjort, men det hjälpte inte, säger hon. 

Jag känner ju ändå att FN:s arbete är viktigt och
att jag vill vara med och bidra till förändring.
Det kommer inte bli bättre om alla vi som tycker det är fel slutar"

För Emmas del blev också arbetssituationen till slut outhärdlig, det var nära att hon hoppade av.  

– Jag kände att jag inte kunde vara kvar. När jag kom tillbaka från en resa kraschade jag totalt. Jag började tappa hår, gick ner i vikt, fick hjärtklappning, kunde inte sova och hade huvudvärk och ångest, berättar hon.

När hon sedan informerade sin JPO-kontakt om att hon blivit sjukskriven fick hon som svar att ”du kan inte bara gå och bli sjuk för att få till en förändring – du måste prestera”.

– Jag kände inte det som att jag bara ”gått och blivit sjuk”, säger Emma. 

”De borde vara måna om att vi har det bra”

Om man som JPO känner att sin placering inte fungerar och att man inte mår bra går det också att kontakta Sida. Sida har inget arbetsgivaransvar men kan som givare gå in och prata med arbetsplatsen. Inez, Karin och Emma har alla försökt få hjälp av Sida. 

Inez uttrycker besvikelse över hur utlämnad man är som JPO, hon berättar att varken hennes JPO-kontakt eller Sida har varit särskilt bra på att följa upp hur man har det. 

– Det beskrivs som ett privilegium att åka ut som JPO, så fort man fått tjänsten klipps i princip all kontakt med Sida. ”Hör inte av er till oss” går det att läsa in mellan raderna, nu är det FN-hatten på, säger Inez. 

Både Karin och Emma instämmer i att kontakten varit dålig.

– Jag hörde av mig till Sida och beskrev min situation. Kontaktpersonen där skulle precis gå på semester, föreslog ett möte en dag jag inte kunde och sedan rann det ut i sanden. Jag tycker ändå de borde vara måna om att vi har det bra, säger Karin och fortsätter:

– Visst, de är väldigt tydliga från början att man är fullt anställd på FN. Men jag tycker ändå det är synd att det inte finns något system som följer upp hur man har det. Allt ligger på en själv.

– De borde ha ett intresse av att pengarna ska användas effektivt, säger Emma och berättar att Sida ändå tog hennes situation allvarligt men att de var negativt inställda till en omplacering.  

Även i OmVärldens enkät förekommer exempel på att stödet från Sidas håll brustit, 16 procent menar att kontakten med Sida varit "sådär" eller "dålig". 

"Jag visste att FN har rykte om sig att vara en svår arbetsplats, men jag trodde att stödet fran Sida skulle vara annorlunda, och bättre." skriver en JPO.

Inez, Karin och Emma önskar att det fanns ett bättre system för att följa upp hur JPO:erna har det ute i världen.

”Man ska vara glad och tacksam”

Inez har tidigare varit ute på FN-uppdrag och var insatt i hur systemet fungerar och att det är en annan arbetskultur.

– Jag kände igen mönstret, man måste skapa sina egna arbetstillfällen och hävda sig själv. Arbetskulturen och hierarkin är helt annorlunda. Jag har aldrig förstått hur svensk jag är som när jag hamnade i FN, säger hon.

– Man ska bara vara glad och tacksam för att jobba i FN, fortsätter Inez.

För Karins del blev situationen över tid något bättre, men hon kommer inte stanna kvar hela sin JPO-tjänst ut.

– ”Man får vara redo att ta lite skit” sa Sida innan vi åkte ut på våra JPO-tjänster. Och jag tror tyvärr man måste vänja sig vid att ta lite skit för att kunna jobba i FN, säger Karin men är samtidigt kritisk till, precis som Inez, att det inte följs upp mer hur JPO:er har det.

– Varför finns det inget system? Varför har ingen tvingat mig att rapportera? Det är så mycket pengar som går in i programmet och många av oss hade kunnat göra så mycket mer.

”Folk slutar på grund av den giftiga arbetsmiljön”

Alla tre kände innan de åkte ut till att FN är en väldigt hierarkisk arbetsplats och att det gällde att lära sig hantera jobbiga situationer.

– Jag ville först inte berätta för Sida att jag var sjukskriven. Men jag ville inte säga upp mig och flytta hem till Sverige, jag hade investerat mycket i att åka ut som JPO, säger Emma och berättar att det inte känns särskilt upplyftande att vara på ett kontor där både FN och Sida känner till situationen – och där det varit dåligt i över 20 år. 

– Folk har slutat på grund av den giftiga arbetsmiljön, fortsätter Emma som nu hoppas på att hennes situation snart förändras.

Varken Inez, Karin och Emma är i dag särskilt sugna på att arbeta i FN framöver.  

– Det känns väldigt synd, mycket skulle kunna förbättras ute på kontoren. Jag känner ju ändå att FN:s arbete är viktigt och att jag vill vara med och bidra till förändring. Det kommer inte bli bättre om alla vi som tycker det är fel slutar, säger Emma.

Louise Gårdemyr