Go to main navigation
Män i skyddsdräkter i Somalia

Redan innan coronapandemin befann sig Somalia i en akut nödsituation på grund av rekordstora gräshoppssvärmar som åt upp grödorna. För att bekämpa gräshopporna används skyddsdräkter och besprutningsmedel.

Foto: FAO/Ismail Taxta

nyhet

”FN saknar förståelse för vad som händer i Somalia”

Coronaviruset sprids snabbt i Somalia och behovet av internationellt bistånd är stort. Redan före pandemin väntade landet på utlovade pengar, som ännu inte kommit, säger lokala biståndsarbetare. 

Mytbildning och dåliga kunskaper om viruset, stora resursbrister och tät trängsel i huvudstaden Mogadishu gör det svårt att stoppa smittspridningen i Somalia. Sedan slutet av april stiger dödstalen snabbt, och pandemin slår hårt mot ekonomin i ett av världens fattigaste länder. 

– Viruset sprider sig snabbt över landet och det finns inga resurser att spåra smittosamma kontakter. Statistiken är mycket svag. Regeringen undviker att tala om hur många de testat. Vi kan endast testa hundra per dag, säger Mahad Wasuge, chef för den somaliska tankesmedjan Somali Public Agenda, till OmVärlden över länk från Mogadishu. 

Smittspridningen drivs på av att folk flyttar från huvudstaden till mindre städer och ut på landsbygden.

– Men kanske än allvarligare är att många fortsätter att samlas i moskéerna på kvällarna, säger Mahad Wasuge.

Sjukvården är svag och en stor del av befolkningen lever tätt, både hemma och på marknaderna. Stigma kring sjukdomen gör att många drar sig för att berätta att de har symptom, och från att söka vård. 

Degan Ali är somalier och biståndsarbetare sedan 20 år. Hon är sedan flera år chef för den afrikanska biståndsorganisationen Adeso. Hon säger att även om förutsättningar är svåra, så finns det saker att göra för att bromsa smittspridning. Det förutsätter internationella resurser direkt från givarna till lokala organisationer på plats i Somalia. 

– Internationella givare behöver ta sitt ansvar och fundera över hur de lever upp till avtalet inom Grand Bargain från Istanbul för fyra år sedan, säger Degan Ali. 

Mer pengar till lokala aktörer

Grand Bargain är att avtal som undertecknades av 15 av världens största biståndsgivare och lika många biståndsorganisationer, i Turkiet 2016. Enligt avtalet lovade givarna och organisationerna att senast år 2020 avsätta minst 25 procent av allt internationellt bistånd till lokala organisationer i mottagarländerna.

I juli 2019 hade 61 givare och organisationer ställt sig bakom avtalet. Överenskommelsen har starka kopplingar till de globala utvecklingsmålen för en hållbar utveckling och Agenda 2030, vars slogan är att ingen ska lämnas utan hjälp. 

– Givarna lever inte upp till detta, säger Degan Ali. De skickar många miljoner till fel organisationer. De pumpar in dem i stora institutioner som FN och internationella organisationer, som har evakuerat sin personal och bett dem stanna hemma på grund av covid-19.

Hon menar att de stora organisationerna saknar förståelse vad som händer i Somalia. När det saknas personal på plats blir organisationerna ineffektiva och långsamma i sina beslutsprocesser, enligt Degan Ali. 

– Dessa organisationer har inte resurser på plats för ett effektivt arbete mot krisen, men fortsätter att få stora öronmärkta bidrag mot covid 19, säger hon. 

När det första bekräftade fallet av covid-19 registrerades i Somalia den 16 mars stängdes flygplatser, skolor, universitet och koranskolor. Den 7 maj rapporterades 932 bekräftade smittade och 42 döda på en befolkning på 15 miljoner.

Huvudstaden Mogadishu och dess region Benadir i den sydvästra delen av landet är värst drabbat. Där talade borgmästaren den 2 maj om 500 smittade bara i huvudstaden och Benadir.

Osäkra dödstal

Mahad Wasuge från Somali Public Agenda bekräftar att dödfallen säkerligen är mycket högre än de officiella siffrorna.

– Många dör hemma av olika skäl, för att de inte har tillgång till sjukvård och för att de av olika skäl inte vill söka upp vården. Men ingen kan säga hur många som har dött.

Att isolera sig när man är sjuk är svårt eftersom många bor trångt. Att jobba hemifrån är inte att tänka på för de som är beroende av sitt arbete på marknaderna, där trängseln kan vara mycket hög. På landsbygden och bland landets 2,6 miljoner internflyktingar saknas rinnande vatten och tvål för att tvätta händerna. 

Somali Public Agenda skriver på tankesmedjans hemsida att det råder en omfattande stigmatisering kring covid-19. Det står också att den somaliska kulturen bygger på nära umgänge, att människor prioriterar besök, omhändertagande och att ge tröst till de som har det svårt. Därför är det svårt att isolera en person som blivit sjuk. 

– Medvetenheten om sjukdomen är låg. Somalier avskyr karantän och tycker inte att de ska isoleras. Därför döljer de symptom som de kan ha, vilket sprider viruset, säger Mahad Wasuge. 

Konsekvensen av dessa stigman är omfattande smittspridning och att spridningen sannolikt är mycket större än vad de officiella siffrorna visar. 

Degan Ali berättar att pandemin skadar den redan mycket svaga ekonomin svårt, att människor riskerar att dö av svält i stället för i influensa. De två stora inkomstskällorna har redan drabbats hårt.

Pengar från somalier i exil, remitteringar, har minskat, och den viktiga boskapsexporten kan gå ner kraftigt om Hajj, vallfärden till Mecka ställs in i juli. Matpriserna stiger, restauranger och turistbyråer är hårt pressade och samtidigt riskerar den redan svaga somaliska statsapparaten att gå miste om skatteintäkter från de nyligen uppsatta skattesystemet.  

Skydda de äldre

Enligt Mahad Wasuge behöver samhället framför allt skydda de äldre, men att det blir svårt eftersom somalier lever så nära inpå varandra. Kunskapen om sjukdomen måste höjas och fler sjukhus öppnas, säger han. 

– Det är viktigt att engagera de religiösa ledarna att gå ut med information för att det ska sjunka in hos befolkningen. Men jag tror det blir svårt att stoppa spridningen. Vi har inga resurser som det ser ut nu. Det som återstår är att uppnå flockimmunitet.

Även om förutsättningarna är svåra är han och Degan Ali överens om att man skulle kunna göra mycket, bara resurserna fanns. 

Enligt en sammanställning från FN:s organ för humanitära insatser, UNOCHA hade den 5 maj, ungefär 1,5 miljarder US dollar örommärkts för kampen mot covid 19 i 63 länder.

– De pengarna har vi inte sett mycket av bland lokala organisationer i Somalia. Pengar direkt till de lokala organisationerna skulle betyda mycket, säger Degan Ali.

–Vi skulle kunna mobilisera somaliska doktorer i diasporan som kan hjälpa lokala läkare på plats över internet och med utbildning av personal. Vi kunde arbeta med de religiösa ledarnas information för ökad medvetenhet och stödja privata sjukhus att behandla covid 19 patienter, säger hon. 

Degan Ali säger också att kampen mot ebola har visat att förståelse är nyckeln.

– Det går inte att slåss mot en allvarlig smitta utan att förstå landet och dess kultur. Vad som kanske fungerar i Sverige eller USA fungerar inte automatiskt i Somalia. 

En ljusglimt i Somalias kamp mot coronaviruset är att landet har en ung befolkning med en medelålder på 17 år. Knappt 75 procent av befolkningen har inte ens fyllt 40 år. 

Lars Soold, frilansjournalist