Pandemin, som präglat nästan hela 2020, har handlat mycket om att skydda sin egen befolkning och sin egen ekonomi. En tendens som kanske tydligast syns i USA, men även andra länder, som i Norden.
Samtidigt, och lite paradoxalt, har pandemin tydliggjort att gränser har liten betydelse när ett mikroskopiskt litet virus förflyttar sig mellan länder och folk utan att på något sätt bry sig om etnicitet, politisk åsikt eller ställning i samhället. Som bekant har såväl Donald Trump, Boris Johnson som Emanuel Macron och Jair Bolsonaro drabbats av covid-19.
– Den insikten, att vi lever i en global värld och att våra stora utmaningar inte kan lösas av enskilda individer eller enstaka länder är något som jag tror vi fått en starkare förståelse för. Att det behövs globala investeringar i hälsovård och trygghetssystem även utanför landets gränser, säger Magnus Walan, senior rådgivare på Diakonia.
Om denna förståelse sedan kommer att visa sig i ökat bistånd från givarländer och från privatpersoner är för tidigt att säga. Hittills under pandemin har några länder dragit ner sina åtaganden medan andra ligger kvar på samma nivåer, eller som i Sveriges fall fördelat om biståndet inom liggande budgetram för att bättre svara upp mot effekterna av pandemin.
De europeiska biståndsorganisationernas paraplyorganisation Concord Europa konstaterade i sin rapport AidWatch 2020, att EU:s medlemsländer lägger en allt mindre andel av sina inkomster på bistånd. År 2016 avsattes 0,51 procent av EU:s BNI, för 2019 blev det endast 0,46 procent. I november i år kom Europaparlamentet överens om att EU borde ge en miljard euro extra till humanitärt bistånd och ytterligare lika mycket till budgeten för det internationella utvecklingsbiståndet för åren 2021-2027.
Läs också: "EU-parlamentet ute på hal is om biståndet"
På gräsrotsnivå, bland svenskarna i gemen, tycks inte pandemin nämnvärt ha förändrat synen på bistånd. I Sidas årliga attitydundersökning av svenskarnas syn på utvecklings- och biståndsfrågor är det likt året innan cirka 56 procent som ställer sig positiva till dagens biståndsnivå̊ eller vill att den ska öka. Cirka 36 procent anser att Sveriges bistånd ska minska eller slopas helt.
Under perioden 2004-2018 låg stödet för Sveriges biståndsnivåer på 70–80 procent av de svarande. Stödet har alltså minskat de senaste åren.
I årets enkät framgår det också tydligt att det finns en ökad polarisering där såväl de med en negativ som de med en positiv inställning till bistånd stärkts i sina uppfattningar. Till påståendet: ”Sverige har nog med egna problem som borde lösas först, sedan kan vi börja tänka på̊ andra länder” är det 20 procent som klart håller med.
Sidas enkät visar även tydligare skillnader mellan könen – 63,5 procent av kvinnorna är positiva till biståndsanslagets nivå jämfört med 48,2 procent av männen.
– När vi på Diakonia gjorde en liknande opinionsundersökning kom vi fram till något mer positiva resultat jämfört med Sida. Oavsett återspeglar denna förändring hos opinionen de signaler som politikerna sänder ut, där inte minst moderaterna tydligt har en annan syn på bistånd än tidigare – med nationalistiska tongångar att vi ska satsa på polisen och inte på bistånd, säger Magnus Walan.
Är det inte naturligt att man i en pandemi mer blickar inåt än utåt?
– Jo, för vissa, men den breda majoriteten i riksdagen anser att om har vi råd att stötta svenska företag med hundra miljarder så ska vi inte dra ner till de allra mest utsatta i världen.
På biståndsorganisationernas paraplyorganisation Concord Sverige anser man att biståndsviljan trots pandemin är hög. Sverige har på ett bra sätt gått i bräschen tillsammans med några andra nordiska länder och visat på att det krävs extra insatser i tider som dessa, enligt Concord Sverige.
– Sverige är en viktig röst i EU, och den behövs. Särskilt när vi under 2020 ser att allt fler länder vill använda bistånd som ett politiskt instrument för andra syften och som ett påtryckningsmedel, till exempel i migrationspolitiken. En oroande tendens är när utsatta grupper ställs mot varandra, säger Peter Sörbom, policychef på Concord Sverige.
Alla biståndsorganisationer har förstås under året brottats med att få arbetet att fungera, samtidigt som behoven varit större och tillbakagången i utvecklingen accelererat för varje dag pandemin pågår.
Unga flickor drabbas hårdast
– Rapporten Goalkeepers från Bill och Melinda Gates visar att pandemin på 25 veckor har raderat ut 25 års utveckling. Det syns också i våra programländer, speciellt i de länder som också drabbas av naturkatastrofer och interna konflikter. Runt om i världen påverkas barn och unga av ökad fattigdom, skolnedstängningar och ökat våld i hemmet. Och de som drabbas hårdast är unga flickor, säger Mariann Eriksson, generalsekreterare på Plan International Sverige.
Plan Internationals verksamhet, i de länder där de arbetar, ställdes om för att få ut information, skyddsutrustning och hygienkit. Eftersom barnen inte kunde gå i skolan och många inte kunnat ta del av distansundervisning på nätet har Plan International ordnat med undervisning på andra sätt, till exempel genom att använda radio.
Enligt Mariann Eriksson har antalet gåvor från privatpersoner till Plan ökat med ungefär en procent det senaste halvåret, men stödet från näringslivet har minskat. Det kan vara en effekt av att många sektorer har det tufft.
– Även om konjunkturerna viker något nästa år tror jag inte vi får se någon drastisk förändring, min erfarenhet är till och med att solidariteten för människor i svårighet är större när det är sämre tider. Det som kan få upp hoppet är att vaccineringen kommer igång i stor skala och att den når alla, också länder i det globala syd, säger Mariann Eriksson.
Läs också: Få ljuspunkter för biståndet år 2020
David Grossman