Go to main navigation
Demonstranter i Belarus

Sex månader efter valet i Belarus trotsar fortfarande många invånare i Belarus kylan för att demonstrera mot regimen.

Foto: Igor Klyakhin/Shutterstock

nyhet

”Förändringarna i Belarus går inte att vända”

Kylan och pandemin gör att allt färre protesterar öppet i Belarus, men folk samlas fortfarande för att demonstrera. ”Anden är ur flaskan, det här går inte att vända”, säger Ognjen Radonjic, på biståndsorganisationen ForumCiv.

Det har gått sex månader sedan det omstridda valet i Belarus där Aleksandr Lukasjenko för sjätte gången sedan 1994 utropade sig till segrare i ett presidentval. Valet underkändes av bland andra USA och EU och ledde till de landsomfattande protester som ännu pågår.

– Nu har protesterna delvis ebbat ut, men folk går fortfarande ut. Inte lika många som förr, men du får komma ihåg att det är -10, -20 grader ute. Så att folk trots kylan väljer att gå ut och protestera säger en hel del, säger Ognjen Radonjic, chef på biståndsorganisationen ForumCivs regionkontor för Östeuropa och Balkan till OmVärlden.

När OmVärlden intervjuade Ognjen Radonjic i augusti förra året sa han att av de människor som tog till gatorna efter valet hade många genom åren fått stöd av svenska civilsamhällesorganisationer. Han beskrev också en ny generation som växt upp i framför allt Belarus städer, med tillgång till information via internet och nätverk i andra delar av världen. Sammantaget finns det många människor i Belarus som genomskådat regimen, sa han.

– De första veckorna av protester var som en pånyttfödelse av Belarus som nation. Vi talar om kanske den snabbaste förändringen av folkmentaliteten i ett land sedan Sovjetunionens fall. Folk gick från att vara objekt till att vara subjekt. Det var en process som pågått i åratal, kanske decennier, men som blev synlig först efter valet. Nu är det en förändring som inte går att vända. Anden är ur glaset, säger Ognjen Radonjic.

Våld och skrämseltaktik

Regimens svar mot demonstranterna, journalister, människorättsaktivister och oppositionella har varit skoningslöst. De har mötts med våld och skrämseltaktik. 

Människorättsorganisationen Human Rights Watch räknar med att minst 25 000 människor greps under de tre första månaderna efter valet. Enligt den belarusiska människorättsorganisationen Viasna sitter ännu 121 personer i fängelse i väntan på rättegång, för påstådda brott i samband med demonstrationerna. 

En av dem som greps förra året var Julia Mickiewicz, förbundssekreterare för ABF Belarus. Hon släpptes efter 15 dagar i fängelse och lever idag i landsflykt i Litauen. 

– Det är sant att protesterna blivit färre, framför allt på grund av kylan och pandemin, men folk fortsätter ändå. Jag hör om folk som samlas i mindre grupper, i sina bostadsområden eller på innergårdar, med flaggor och symboler. Civilsamhället är aktivt och får stöd utifrån. Man använder sig av olika krypteringstjänster och samlar in information om poliser och åklagare som begår övergrepp, för att sedan kunna rapportera om dem, säger Julia Mickiewicz idag.

Själv greps hon i oktober förra året för att polisen menade att hon på en bild på Facebook kunde misstänkas för att ha organiserat en demonstration. Efter fem timmars förhör förstod hon att det egentligen handlade om att hon var medlem av den samordningskommitté som grundats av bland andra presidentkandidaten Svjatlana Tsichanouskaja.

Efter två dagar i häkte dömdes Julia Mickiewicz till 15 dagar i fängelse där hon förhördes tre gånger av den belarusiska säkerhetstjänsten som hotade henne med flera år i fängelse om hon inte samarbetade. Bland annat ville de veta allt om samordningskommitténs finansiering, och att Julia Mickiewicz skulle samla in information om kommittén åt säkerhetstjänsten.

Väl ute ur fängelset reste Julia Mickiewicz till Sverige och sen till Litauen där hon fortsatt att följa utvecklingen i hemlandet. 

– Jag ser hur studenter, kvinnor och arbetare fortsätter att genomföra protestaktioner. Det är väldigt inspirerande. De är trötta och frustrerade och vill ha en seger, men det här är en långsam process. Det tar tid att bygga upp ett starkt civilsamhälle, säger hon.

Civilsamhället har väntat på detta

Ognjen Radonjic säger att civilsamhället spelat en stark och central roll i Belarus det senaste halvåret. 

– De har väntat på det här länge. För civilsamhället är det här en möjlighet att möta de medborgarna som vill engagera sig, men kanske saknar verktyg eller kunskap. De vill bli aktiva medborgare, men är osäkra på vad det innebär, säger han.

Vid en första anblick kan det tyckas som att Aleksandr Lukasjenko vinner i långa loppet, men enligt Ognjen Radonjic har presidenten och hans anhängare fortfarande, efter sex månader, inte fattat vad som håller på att hända. 

– När vi hör dem uttala sig säger det att folk blev galna efter valet, men jag tror inte de begriper vad som verkligen händer. Därför ger de sig nu också på civilsamhällets och de enskilda organisationernas finansiering, som att det handlar om att finansiera någon slags terrorism. Det kommer på kort och medellång sikt bli tufft för många organisationer. Ingen vet hur länge, men det är uppenbart att regimen inte är beredda på förändring. Och är det något folk vill ha nu, är det förändring, säger Ognjen Radonjic. 

Han tror att proteströrelsen snart åter kommmer att blomma ut. Han vet inte när, men är säker på att det kommer ske, kanske i samband med lokalvalen i höst. Utvecklingen påverkas också av det som händer i grannlandet Ryssland. Regimen i Belarus kommer att följa händelseutvecklingen efter gripandet och fängslandet av Aleksej Navalnyj noga.

Erik Halkjaer