Go to main navigation

Minröjning

Kambodja - Kunskaper om minröjning förs vidare

Minor och odetonerade bomber har förblivit ett gissel i det tidigare så krigshärjade i Kambodja – men efter två decennier har landets minröjare blivit mycket duktiga på sitt arbete. Nu vill man föra sina kunskaper vidare till andra länder.

Ngoun Thy går genom ett mörkt rum. Till höger står gamla granater uppradade och till vänster ligger rullar med ståltråd och en hög av rostande cylindrar.

- Stridsvagnsminor, säger Ngoun, som är en erfaren instruktör vid Kambodjas nationella center för minröjning i provinsen Kampong Chhnang.

Han går längre bak i rummet, böjer sig ned och tar upp något han kallar för "bombies". Det är en rostig tennisbollsliknande metallklump bestående av två klyftor med ett hål i mitten.

Detta tysta rum skulle kunna vara en utställningslokal för det dödliga arv som krigen lämnat efter sig. Här finns spåren efter nästan tre decennier av krig i form av rostiga minor som olika stridande parter lämnat efter sig – samt små sprängladdningar, "bombies", som regnade i miljoner över landet i början av 1970-talet under USA:s hemliga bombkampanjer.

Men rummets inredning representerar även hopp. Allt som förvaras här har under stor möda grävts upp och desarmerats. Och med tiden har personalen blivit mycket duktiga på sitt arbete.

Kambodjanska minröjare har deltagit med sina kunskaper i andra länder, däribland Sudan, och det finns planer på att börja samarbeta med Colombia. Situationen i Colombia påminner om hur det var i Kambodja för ett dussintal år sedan, säger minröjningscentrets utbildningschef Roath Kanith.

- Före 1998 så var vissa platser i landet säkra, medan andra var farliga, på samma sätt som det är i dagens Colombia. Och hur ska man kunna röja minor i de osäkra områdena? Vi kan dela med oss av vad vi lärt oss av det.

En del bedömare menar att samarbeten av den här typen mellan olika utvecklingsländer kan vara en väg ut ur beroendet av bistånd. Men Roath Kanith menar att det även är en moralisk fråga.

- Kambodja har mottagit bistånd från världssamfundet i närmare 20 år. Jag tycker att det börjar bli dags att betala tillbaka. Även om vi inte kan finansiera minröjningsarbete så kan vi åtminstone bidra med vår kunskap och med vår erfarenhet.

Minröjningscentret CMAC har vuxit från ett litet projekt i början av 90-talet till att i dag vara en nationell organisation bestående av drygt 2 300 minröjare.

I takt med att CMAC:s kunskaper ökat så har även behovet av utländska experter minskat. När Roath började arbeta här för tolv år sedan fanns det fler än 100 utländska experter vid CMAC. Numera är det endast två eller tre utländska experter kvar inom hela organisationen.

Landminor och andra sprängmedel utgör fortfarande ett mycket stort problem i landet. Närmare hälften av Kambodjas byar beräknas ha områden som kan vara minerade. Och bara risken för att ett område ska vara minerat innebär att marken betraktas som för farlig att bedriva jordbruk på. Minorna står därmed i vägen för landets utveckling och framtida möjligheter att ta sig ur fattigdomen.

- De flesta drabbade bor på landsbygden och lever under fattigdomsgränsen, säger Heng Ratana, som är CMAC:s generaldirektör.

Han understryker att det är av högsta vikt att dessa människor får tillgång till outnyttjade marker.

- Det är vår plikt att göra den marken tillgänglig för dem och kommande generationer.

Även om de kambodjanska myndigheterna numera har de kunskaper som krävs för att rensa upp landets minfält så är man fortfarande beroende av utländska biståndsgivare för att bekosta projekten.

Regeringsföreträdare och organisationer som arbetar med minröjningsarbetet menar dock att det har blivit allt svårare att finansiera dessa projekt, vilket i sin tur hotar landets målsättning om att inom de kommande tio åren ha röjt alla de områden som är värst minerade.

 

IPS