Go to main navigation

G20

Analys: En ny sorts multilateralism

Under 2000-talet har vi fått av en ny sorts multilateralism, med allt fler globala aktörer som allt starkare påverkar världsekonomin. Den ekonomiska klubben G20 tar på sig G8:s roll men det är oklart vad den kan uträtta.

Den nya multilateralismen ifrågasätter den västliga dominansen i världsekonomin, särskilt USA:s, som härskade under en kort period efter Sovjetunionens kollaps. Men också EU, med sin ”mjuka makt” sätts på prov; prov som urholkar organisationens kraft. Ett exempel är den långdragna konflikten om de ekonomiska partnerskapsavtalen med staterna i Afrika, Västindien och Stillahavsområdet.

G8:s hegemoni är på väg att falla. Redan 1999, under toppmötet i Köln, mjukade klubben upp sina principer genom att inbjuda ett dussin stater från den ”globala södern” till finansministermötet. Men G20 – den utökade klubben – blev inte en institution vid sidan av G8 förrän efter finanskrisen. Nu verkar G8 vara på väg att trängas undan.

Inflytandet från BRICSAM-staterna; Brasilien, Ryssland, Indien, Kina, Sydafrika och Mexico, har ökat betydligt, och G8 är internt splittrat i en rad frågor, så dess tid kan vara ute. Ryssland är länken; om BRICSAM skulle reformeras utan ryssarna så skulle G20 splittras och ha dåliga överlevnadschanser. Denna outsagda knuff uppåt för rysk makt har för övrigt hittills knappt registrerats i väst. Ryssland kan antingen välja rollen som sydlig partnerstat, knyta sig närmare till BRICSAM och därmed vända ryggen åt G8, eller också kan de nuvarande medlemmarna besluta sig för en exklusivt “sydlig” BRICSAM-allians, behandla Ryssland som vilket land som helst och fortsätta med en egen agenda. I båda fallen kan framtiden för G20 föra med sig att gruppens mandat, idébas och inriktning måste revideras.

Om G20 strävar efter att bli en global ekonomiregering så kommer gruppen snart att upptäcka sina begränsningar. Dess legitimitet kommer bara från ekonomisk makt, och det är inte någon grund för att reglera världens angelägenheter effektivare än de 193 FN-staterna i generalförsamlingen klarar av! Att Brasilien, Sydafrika, Indien och Mexico alla strävar efter en permanent plats i säkerhetsrådet är dessutom en inbyggd källa till framtida splittring i gruppen.

G20 ses också med misstro som ny global ekonomisk institution. Gruppen kritiseras av sydländerna, bland andra Bolivia, Cuba, Nicaragua och Venezuela, så det vidgade medlemskapet för länder i den så kallade tredje världen verkar inte räcka ur vänstersynvinkel. Andra idéer, som Global Redesign Initiative, som stöds av Schweiz, Singapore och Qatar är liksom bildandet av Global Governance Group, vilket syftar till att göra G20 öppnare och mer inkluderande, tecken på att G20 inte fått fullt förtroende.

Afrika är, bortsett från Sydafrikas medlemskap i G20, helt frånvarande från dessa initiativ. Men det internationella intresset för och beroendet av Afrikas naturtillgångar ökar, liksom geostrategiska överväganden som säkerhet för farlederna runt Afrikas Horn. År 2050 väntas Afrikas befolkning ha stigit till två miljarder; 500 miljoner fler än Kina och Indien. Det börjar bli dags att betala tillbaka…

Paul Martin, en av grundarna av G20, varnade 2009 för riskerna med att ignorera afrikanska intressen. Multilateralism måste vara något mer än ett kamouflage för nationella intressen, framhöll han. Det är tveksamt om någon lyssnat.

Ändå är G20 först på det ekonomiska området med att ge makt och inflytande åt den så kallade globala södern. Det återspeglar ju också nya politiska realiteter. Med det betyder inte automatiskt att söderns intressen är bättre företrädda. Tvärtom finns det en risk att sydländerna delas upp i de som har och de som inte har. Om det går så kommer de som inte har knappast att respektera de bättre lottades klimat- och säkerhetsintressen så vida de senare inte tillgodoser rätten till mat och är beredda att betala för följderna av klimatförändringarna. Men även WTO, Världhandelsorganisationen, bör ta till sig de marginaliserade staternas intressen. ”Handel som bistånd” får inte översättas till att verksamheten bara pågår som vanligt. För att uppnå åtminstone en del av millenniemålen inom utsatt tid så måste ett proaktivt G20 leva upp till förväntningarna på en långsiktigt hållbar och mer etisk politik, annars finns det ringa eller ingen anledning för dem som står utanför att erkänna och respektera G20 mer än G8.

Det finns paralleller mellan G20 och de fem permanenta medlemmarna av säkerhetsrådet. Ingendera uppfyller sitt kollektiva ansvar. Flera har frågat sig om G20 är mindre otidsenlig än G8 eller säkerhetsrådet i sina föråldrade, bipolära miljöer. Vem är berättigad att fatta beslut av världsomspännande karaktär? Är 20 ett mer övertygande antal än 193? Som Paul Martin framhållit får G20 inte bli verkställande organ för ett parlament i generalförsamlingens gestalt. G20:s uppgift bör vara att avge rekommendationer. Däremot vore det välkommet om de stater som inte får vara med i G20 arbetade för att stärka generalförsamlingen och specialtoppmötena genom ändringar i FN-stadgan.

Vi tror också att suveränitetsbegreppet måste moderniseras. Den traditionella definitionen; absolut myndighet inom territorialgränserna, har hängt med sedan Westfaliska freden 1648. Mer än 350 år senare bör definitionen omarbetas, inte genom stadge- eller traktatändringar, för det skulle vara politiskt omöjligt, utan genom resonemang och iakttagelser. Vi måste väga in plikter och skyldigheter i en global kontext. Finansmarknader, luftföroreningar och energiproduktion vet inte av några nationsgränser . Internationell terrorism och annan brottslighet påminner om att enbart nationella kontrollmekanismer inte längre räcker. Ansvaret att skydda, till exempel en befolkning mot allvarliga människorättsbrott när den egna regeringen inte kan eller vill, förutsätter ett justerat neutralitetsbegrepp. Många stater ryggar tillbaka inför detta men kan då påminna sig att de gav upp en bit av sin suveränitet redan genom att bli FN-medlemmar.

Globaliseringen kan lyckas bara om statssuveräniteten definieras inte bara som rättigheter utan också som skyldigheter. Men, för att än en gång citera Paul Martin, effektiv global samordning betyder inte en global regering och globala institutioner knaprar inte nödvändigtvis på suveräniteten utan kan rentav stärka den genom att ta ansvar för att säkra globala nyttigheter. G20 måste visa att gruppen kan och vill ta på sig det ansvaret.

Henning Melber
Direktör för Dag Hammarskjöldfonden I Uppsala, forskare vid statsvetenskapliga institutionen vid universitetet i Pretoria.

Jan Axel Nordlander
Har bland annat varit Sveriges ambassadör för mänskliga rättigheter.