Go to main navigation

Weapon of war

Våldtäkt som vapen

Hundratusentals kvinnor tros ha blivit våldtagna under den decennielånga konflikten i Demokratiska Republiken Kongo. Men har medierna i väst riktat in sig för mycket på just våldtäkterna, och därmed missat andra viktiga historier?

Den 19 april visades filmen Weapon of War hos dokumentärfilmsklubben Doc Lounge i Stockholm. Filmens skapare försöker i samtal med förövare och offer förstå vad som ligger bakom beteendet. Efter filmen diskuterades ämnet ”våldtäkter som krigsstrategi” av en insatt trio.

– Våldtäkter är ett sätt att kontrollera motståndarna och ett sätt att bryta ner Kongo. Det har pågått i mer än tio år, men omvärlden bara tittar på, sa Jeanne Masimango från RFSU.

Fredsforskaren Maria Eriksson-Baaz höll med om detta, men påpekade också att det bara är en del av mycket annat våld och att det sexuella våldet inte kan ses enskilt. På frågan om hur det påverkade samhället svarade Maria Bard från biståndsorganisationen PMU International att det hade en djup påverkan på familjen och ekonomin. Jeanne Masimango flikade in att det inte går att jämföra med någon annan situation i världen i sin påverkan på samhället.

Därefter tog diskussionen en annan vändning. De pratade om att omvärlden har snävat in på det sexuella våldet och genom det missar andra samhällsproblem.

– Det finns inga belägg för att det är den värsta våldtäktsvågen någonsin. Det är en historia som till viss del bedrivs av oss. Varför drivs vi av att berätta denna historia om och om igen?, frågade sig Maria Eriksson-Baaz.

– Media och biståndsorganisationer skapar tillsammans ett stort tryck kring det sexuella våldet. Vissa kvinnor tvingas presenterar sig som våldtäktsoffer för at få någon hjälp. Man vill bara prata om kvinnorna, inte om männen eller barnen, sa Maria Bard.

Filmen pekade också på att det görs insatser i landet för att råda bot på detta problem. Exempelvis ges miliser ökad kunskap om våldtäktsproblemet. Maria Eriksson-Baaz var försiktigt positiv till utvecklingen och sa att små steg har tagits. Hon sa att det är viktigt att lokala ledare, exempelvis officierare och kyrkor, vågar lyfta frågorna. Men Jeanne Masimango är mer pessimistisk.

– Skulle regeringen göra något skulle det vara över inom tio år. Men de gör ingenting.

Oliver Reuter