Go to main navigation

Branschnytt

Fungerar bistånd i praktiken?

När fem världsberömda ekonomer samlades på Stockholms universitet för att diskutera hur bistånd kan hjälpa till att minska fattigdomen i världen, var det få nya idéer som presenterades.

De gamla positioneringarna mellan en mer policy-styrd och en mer marknadsstyrd fattigdomsbekämpning befästes. Professor Esther Duflo gick dock mot strömmen när hon efterlyste mer konkreta förslag och att vi måste börja diskutera praktiska lösningar.

Som ofta när en grupp akademiker samlas för att diskutera lösningar på världsproblemen, blev debatten mellan Jeffrey Sachs, William Easterly, Paul Collier,  Esther Duflo och Dani Rodrik inledningsvis torr och litet högtravande.

William Easterly, professor i ekonomi vid New York University och utpräglad kritiker till dagens biståndspolitik, inledde med att hävda att det finns ett alltför stort fokus på tekniska universallösningar i biståndssektorn i dag och att det är hög tid att börja lyssna på vad fattiga människor på plats säger att de behöver.

 I nuläget blir ofta den lilla människan förbisedd när självutnämnda ledare i fina konferensrum planerar storskaliga projekt. Det största problemet med institutioner som till exempel Världsbanken, är att de helt saknar demokratiskt ansvarsutkrävande. Det innebär att ingen på Världsbanken egentligen bryr sig om huruvida deras projekt lyckas eller inte, för deras politiska incitament är inte att utplåna fattigdom, utan att fortleva som organisation – vilket de egentligen bara kan göra så länge det finns fattiga länder som vill låna pengar. Går ett projekt fel, som det gjorde i Uganda när lokala invånare fick sina hus nedbrända av myndigheterna för att bereda rum för en storskalig palmträdodling, så finns det ingen i banken som får stå till svars. Därför upprepas samma misstag om och om igen.

Jeffrey Sachs, som är professor i hållbar utveckling vid Columbia University och Ban-Ki Moons särskilde rådgivare i millenniemålfrågor, invände att det finns en mängd exempel på bistånd som har gjort stor skillnad för enskilda länder, framför allt genom teknologispridning men också inom infrastruktur, hälsa och utbildning. Han efterlyste också bättre förståelse bland ekonomer för de specifika villkor som olika länder har för att utvecklas, där man måste ta hänsyn till faktorer som geografi, kultur och politiskt styrelseskick.

Esther Duflo, professor i utvecklingsekonomi vid MIT i Boston, satte fingret på det som många i salen troligtvis redan tänkte på, nämligen att det självklart inte finns något svar på om bistånd fungerar generellt.

Diskussionen är för stor och frågan för ambitiöst formulerad. Naturligtvis kan vi alla skriva under på att till exempel demokratiskt ansvarsutkrävande är bra, men hur får vi det att fungera i praktiken? Vi måste börja titta på detaljer. I Indien till exempel har man ett någorlunda demokratiskt system, men en stor del av befolkningen lever ändå i fattigdom, utan möjligheter att påverka sin situation.

Vi måste också komma ihåg att bistånd är en väldigt liten del av helheten. Vi kan inte förvänta oss jättestora resultat av små insatser. Klimatet är en annan del där rika länder måste gå i täten för att minska sina utsläpp, sade Duflo.

Paul Collier, professor i ekonomi vid Oxford University, påpekade att bistånd kan försvaga incitamenten hos mottagarländerna för att bygga upp en egen skattebas.

Samma erfarenhet kan man se hos länder med stora naturtillgångar; att deras institutioner ofta är svaga och att människorna i landet sällan får del av inkomsterna från gruvor, olja och liknande. Samtidigt kan internationella organisationer som IMF hjälpa till att stärka institutioner, det har vi sett bland annat i Ghana där man fått hjälp att skapa en oljefond med transparens så att den politiska eliten inte ska kunna stoppa pengarna från oljan i egen ficka, sade han.

Paul Collier hävdade också att demokrati bara kan byggas genom inhemskt arbete. Institutioner hjälper inte om det inte finns ett brett stöd hos allmänheten för de regler och värderingar som institutionerna ska upprätthålla. Här kan internationella institutioner faktiskt hjälpa till att skapa stöd för vissa regler. Klimatfrågan är ett sådant exempel, där FN varit med och bildat en opinion för minskade utsläpp. Som en sista positiv tvist noterade han också att de fattiga länderna klarat sig betydligt bättre genom krisåren sedan 2008.

Fattiga länders ekonomier är mycket mer motståndskraftiga i dag. Investerare ångrar nu bittert om de haft sin aktieportfölj i OECD-länder, där återhämtningen varit svag eller obefintlig. BRICS-länderna är i dag för dyra att investera i, det skulle man tänkt på för tio år sedan. Förhoppningsvis är det till de fattigaste länderna, eller ”the frontier economies”, som nya investerare kommer söka sig till.

Axel Salomonsson