Go to main navigation
Aftonbladet granskar

Foto: Tobias

Nyheter

Demokratibiståndet till Georgien: ”Ingen dold agenda”

Går det svenska demokratibiståndet i Georgien till bulvaner som stödjer amerikanska oljeintressen och jobbar för landets medlemskap i Nato?
– Bullshit, det finns ingen sådan dold agenda, säger Maria Leissner som jobbat för en av de organisationer som kritiserats för att springa Washingtons ärenden i Georgien.

I mitten av januari skrev Aftonbladet flera artiklar som gick ut på att Sveriges demokratibistånd till Georgien bara är en bricka i ett större politiskt spel med helt andra syften än att stärka demokratin.

Sverige har sedan 2007 skickat 95 miljoner kronor till tre organisationer i Georgien som verkar för ökad demokrati i före detta Sovjetunionen. Men, skrev Aftonbladet, bakom den vackra masken döljer sig USA med biståndsorganet USAID och amerikanska storföretag med en helt annan agenda.

Pengarna har gått till talkshower, radio- och tv-inslag och ”amerikanska organisationstoppars löner, traktamenten och flygresor till Washington”. Snarare än genuin demokrati byggd underifrån är målet att Georgien politiskt och ekonomiskt ska närma sig USA och gå med i EU och Nato. Samtidigt har organisationerna starka kopplingar till den amerikanska oljeindustrin och jobbar för att öka deras vinst.

En av de anklagade organisationerna är National Democratic Institute (NDI) som bildades 1983 på initiativ av USA:s kongress för att stärka demokratin globalt. Före detta Folkpartiordföranden Maria Leissner jobbade för tio år sedan för NDI i Bagdad.

– Aftonbladet har ingen aning vad de pratar om, säger hon. Jag är en mycket USA-kritisk person, men NDI har ingen dold agenda.

NDI stöds idag av ett tjugotal länder, inklusive Sverige, och dubbelt så många storföretag, men också av EU, flera FN-organ och Världsbanken.

– Och de jobbar brett över hela fältet i alla politiska läger. På åttiotalet jobbade de tätt med ANC i Sydafrika och har varit med och utbilda inhemska valobservatörer i Filippinerna, Chile, Zambia och många andra länder. De valobservatörer från NDI som jag mött har varit utomordentligt proffsiga jämfört med de betydligt tafattare kollegorna från EU. Nej, jag vill snarare utnämna NDI till världens bästa demokratiorganisation, säger Maria Leissner som idag är generalsekreterare för en annan internationell demokratiorganisation, Community of democracies med säte i Warszawa.

Sverige ger idag demokratibistånd till praktiskt taget alla länder som man har utvecklingssamarbete med. Demokratisk utveckling styrs av många olika faktorer och diktaturer som slår in på den demokratiska vägen stöter ofta på svåra hinder och drabbas av bakslag. Demokratibiståndet har därför fått kritik för att det skapar orealistiska förväntningar om vad man som utstående aktör kan åstadkomma.

– Inget bistånd kan ensamt skapa demokrati, säger Elsa Håstad som är chef för Sidas Östeuropa- och Latinamerikaavdelning. Vi måste vara ödmjuka. Och vi måste ha långt perspektiv och blicka 10 eller kanske 30 år framåt. Vi får inte vara naiva och tro att vi kan komma in och lösa demokratiproblem snabbt. Det här är ingen quick fix.

Demokratibiståndet till Georgien går förutom till NDI också till Euroasia Foundation (EF) och dotterorganisationen Euroasia Partnership Foundation (EPF), också de startade på amerikanskt initiativ och med syfte att stärka civilsamhället, privata småföretag och den offentliga förvaltningen i Ryssland och de andra före detta Sovjetrepublikerna.

– Det är sant att USA har starkt engagemang i Georgien. Men det är många länder som är engagerade. Och de här organisationerna är de som är bäst på demokratiseringsprocesser, säger Elsa Håstad. De är helt enkelt bäst lämpade att sköta uppdraget. 

Men vad är det då för uppdrag? Sveriges demokratibistånd handlar inte bara om att övervaka val, utan också om att stärka den statliga förvaltningen så att den kan leverera de tjänster som medborgarna efterfrågar och att utveckla domstolarna så att rättsäkerheten ökar. I Georgien handlar demokratibiståndet bland annat om att få in fler kvinnor i politiken och att tillsammans med landets polismyndighet minska det könsrelaterade våldet.

– Det är också viktigt att öka mångfalden i samhället så att fler röster än de officiella hörs i debatten. Och att utbilda journalister och stärka medierna, som avkräver makten ansvar för sina beslut, säger Elsa Håstad.

Maria Leissner, som 2004–2005 jobbade för NDI i Bagdad, ger ett konkret exempel på vad vardagen för en demokratibiståndsarbetare kan handla om.

– Jag var med och byggde upp Iraks riksdagsförvaltning. Och så gav vi finansutskottet kurser i hur man skriver en budgetproposition, minns hon.

Sådant som man hunnit få en viss snits på i en långvarig demokrati, men är nybörjare på i länder som tills nyligen var diktaturer.

Text: Per J Andersson