Go to main navigation

Foto: Daniel Berehulak/TT

GBARNGA
Hälsovårdspersonal i Gbarnga desinfekteras efter en dags arbete i ett nyöppnat behandlingscenter.

Foto: Jake Naughton

Mae Azango

Mae Azango är knuten till pressnätverket New Narratives och Front Page Africa.

Mae Azango arbetar som reporter i Liberia.

NYHETER

Ebola leder till sjukvårdskollaps i Liberia

Liberia är speciellt sårbart för ebola. En raserad sjukvård, brist på rent vatten och seder som könsstympning gör att landet har det särskilt svårt att stoppa smittan. Sjukvården klarar inte längre av den vanliga vården och en mycket omfattande katastrof hotar.

Den liberianska reportern Mae Azango försöker hålla ut i det kaos som pågår utanför hennes hem i Monrovia. Huvudstaden har drabbats hårt av ebolasmittan. Merparten av de sjuka finns i slummen och de fattigaste kvarteren. Att smittan galopperat fram i Liberia är inte konstigt, menar hon.

– Rädsla, förnekelse och trots är det absolut största hotet mot ebolan. Den första reaktionen är att fly, gömma undan de smittade och förneka att det är ebola. Varför? Jo, du har inget förtroende kvar för stat och myndigheter, inte heller för sjukvården, säger Mae Azango, i dag knuten till pressnätverket New Narratives och Front Page Africa.

Många tvingas ändå söka upp ebolacentren som nu är överfulla. Långt ifrån alla får hjälp.

– Det är en katastrof. Det finns ingen vård att tillgå för den breda massan, inga kliniker och inga läkare. I Monrovia har även många sjukhus gjorts om till ebolacenter, vilket gör att folk i dag dör av vanliga botbara sjukdomar som malaria och infektioner, säger Mae Azango.

Därför är det förklarligt att befolkningen har en vacklande tilltro till regeringen Johnson-Sirleaf som ignorerat att rusta upp sjukhusen, skolorna och vägarna under alla år vid makten. Dessutom har ebolainformationen inte alls nått ut på landsbygden, där det finns få hälsoenheter och sjukvårdspersonal att tillgå.

På grund av den pågående regnperioden har dock isolerade områden, som exempelvis Grand Gedeh, hittills varit förskonade från smittan.

– Men snart är regnperioden över. Vägarna kommer att bli farbara igen och då ger sig människor ut för få dagjobb eller åka till marknader. Smittan riskerar att spridas, förklarar Mats Utas, forskare vid Nordiska Afrikainstitutet.

Den icke-existerande sjukvården är det stora hotet, som han ser det. Till skillnad från länder som Sierra Leone har inte Liberia använt några medel för att bygga upp en offentlig sjukvård. Staten ses därför som en fiende, en korrupt klick som styr landet.

– Enligt officiell statistik ska Liberia lägga 20 procent av BNP på sjukvård, men det stämmer inte. Vanliga människor ser också kritiskt på de internationella hjälporganisationerna. Man ser hur enormt mycket pengar som går in i landet, men de kommer inte människor till del. I stället har Liberia nu en sjukvård som består av tillfälliga privata sjukhus, säger Mats Utas.

I den näst största staden Ganta har företaget Archelor Mittal öppnat ett sjukhus, bland annat för att täcka behovet för de egna anställda. Kinesiska staten har byggt ett sjukhus i Saclepie och i Nimba ägs en privat klinik av Prince Johnson, en av förbrytarna under inbördeskriget.

– Många av de privata sjukhusen tar inte ebolapatienter alls, säger Mats Utas, som befarar 100 000 offer.

Mae Azango är bekymrad över landets status med låg utbildningsnivå, undernäring, brist på rent vatten, sexuellt våld och drogproblem som blir utmaningar i ebolakampen. Hon är prisbelönt för sin kamp i pressen mot könsstympning och ser med stor oro på att denna sed fortsätter trots smittspridningsrisken. Traditionen är att samla grupper av flickor och skära dem samtidigt, under rituella förhållanden. Ofta används samma rakblad till alla. Inrikesministern gick också ut på bred front i medier i september med en vädjan att omedelbart upphöra med stympningen.

– Jag hör ofta om flickor som skurits, det sker ofta på landsbygden. Senast hörde jag om det i Bomiregionen.

Agneta Borgström